Det europeiska sociala forumet (ESF) inspirerades av det världssociala forum (WSF) som först hölls i Porto Alegre i januari 2003. Nu kommer forumet till London, inbjudet av en rad aktivistorganisationer med stöd av Londons borgmästare Ken Livingstone.
Vi måste önska forumet lycka till. Det finns ett stort tomrum efter de politiska diskussioner som inte längre förs, och det finns åtskilliga brådskande sociala frågor kring vilka välinformerade människor behöver dela erfarenheter. Det återstår att se hur brett ESF:s nät kan nå, när det kommer till England.
I åtskilliga europeiska länder finns ett antal grundläggande problem som helt klart skulle tjäna på en gemensam analys och, om det kan uppnås, gemensam handling. Det är inte svårt att se varför ESF har utvecklat en prototyp för sådan sammanlänkning. Utifrån traditionerna på WSF träffades ESF först i Florens och sedan, förra året, i Paris. Varje möte lockade tusentals deltagare, från en lång rad sociala rörelser, NGO:s och fackföreningar.

WSF:s slogan ”En annan värld är möjlig” slog an en ton av idealism och engagemang, som fick massor av unga människor att identifiera sig med den. Det stod i skarp kontrast till det belastade beteende som många europeiska institutioner inklusive, ledsamt nog, många regeringar och etablerade politiska partier hade uppvisat.
WSF deklarerade tydligt sitt motstånd mot en globaliseringsprocess som styrdes av de stora multinationella företagen och i vilken regeringar och internationella institutioner ställde sig till tjänst för dessa intressen. WSF lyckades bygga vidare från de praktiska erfarenheter och lärdomar som gjorts inom NGO:s och biståndsorganisationer, bland miljö- och allehanda samhälleliga aktivister.
WSF utmanade den globala maktstrukturen, men hänföll inte till ett defensivt ”nej” utan sökte i stället nya vägar till en annorlunda värld. Medan dessa vägar och nya styrkor som bäst höll på att säkras, kastades världen in i en en ny våg av militarism med nya konflikter som kulminerade i det avskyvärda Irakkriget, där irakiska källor har räknat till 37 000 civila döda. Det kan jämföras med Luftwaffes blitzkrieg mot England som dödade 22 000 människor.

Så kom det sig att denna pågående internationella diskussion gick från att behandla ett brett spektrum av sociala frågor till att också omfamna den världsomspännande fredsrörelsen. Denna process skedde till stor del spontant och sammanlänkade oräkneliga bidrag och initiativ.
I Storbritannien tydliggjordes samtidigt den politiska kris som redan visat sig i åtskilliga europeiska länder, och blev akut.
Under decennier hade motstånd i alla dess former och ett brett tryck för reformer fokuserats genom Labourpartiet. Men partiledningen stämplade lyhördhet för sådana upproriska tankar som steril ”oppositionism”. Samtidigt klev en ny generation ledare fram, som arbetade fram och etablerade en ny konformitet, baserad på manipulation, mediekonsensus och samvetslös uppgivenhet inför existerande maktcentra. De täta kontakterna med Murdochs nyhetsimperium var bara ett tecken på inriktningen hos detta nya politiska etablissemang.

Det är alltså inte att förvånas över, att det samtidigt blev viktigt för idealister och alla som inte ville förfalla i cynism att ”en annan värld är möjlig”.
Åtskilliga NGO-aktivister, fackföreningsmedllemmar, kyrkoaktivister och andra frivilliga upplevde det rådande klimatet allt mer förtryckande. Till och med när regeringen gjorde bra saker blev de vanligen överlastade av pr-kampanjer och ännu mer lurendrejeri.
Det är anledningen till att det i England finns ett stort utrymme för ESF, om det kan behålla sin redan fastlagda tradition av öppenhet och engagemang för de viktiga frågor som fortsätter att vara problem för vårt samhälle.
En av dessa frågor är förstås massarbetslösheten. I England menar den officiella statistikens anhängare att den frågan redan är löst. Men forskare som är villiga att gräva djupare, som Christina Beatty och Stephen Fothergill, håller inte med. De har studerat vilka som är långtidssjukskrivna och hittat åtskilliga som bara är flyttade från a-kassa och arbetslöshetsstatistik.
Deras slutsats är att det i norra England, såväl som i Skottland och Wales, finns ungefär 2,5 miljoner arbetslösa människor som är beroende av sjukpenning för att klara livets nödtorft, samtidigt som det inte finns några jobb att söka. En sådan omfattning av mänskligt lidande är oacceptabel.

När jag satt i Europaparlamentet utgick jag ifrån Fothergills och hans kollegors siffror för att sammankalla två alleuropeiska parlament för arbetslösa. Forskare, aktivister och arbetslösa träffades i parlamentsbyggnaden i Bryssel och fick möjlighet att utbyta kunskaper i kampen för att återskapa arbetstillfällen.
Dessa möten initierades av medlemmar i den gröna, socialdemokratiska och förenade vänsterns partigrupper, men fick stöd från samtliga större parlamentsgrupper.
Tre av dem som mest energiskt och aktivt stödde dessa initiativ i parlamentet är inte längre ledamöter av detsamma. Men ett forum för de arbetslösa är inte mindre nödvändigt – tvärtom. Arbetslösheten har förvärrats i många länder och ”gått under jorden” i andra.
Dessa initiativ var del av ett bredare försök att sammanföra olika grupper ur det civila samhället, i syfte att ge stöd åt politiska lösningar på problemet.

Tidigare har alla försök att utveckla praktiskt samarbete mellan NGO:s tenderat att fokusera på existerande politiska organisationer.
Men i dag är det ett tecken på en ökande social kris, att svåra problem inte möts ens av några försök att lösa dem på etablerad nivå.
Tidigare försökte socialdemokratin själv styra förändringen av samhället. Nu försöker den, inte utan skicklighet, att styra hur den ”oundvikliga” förändringen ska förstås och beskrivas – genom systematisk manipulation och undertryckande av dess negativa konsekvenser.
Så får vi en stadig ström av bearbetade nyheter, missledande statistik och fabricerade underrättelser. I dag lever vi i den officiella lögnens tidevarv.
Det är därför som inkluderande och innehållsrika möten är så värdefulla och bör fortsätta och utvecklas.
Men vårt folks erfarenheter pekar på att en annan värld verkligen är möjlig och bjuder oss att gå utanför våra allomfattande forum, mot mer konventionella och specifika möten mellan åsikter, spåra konturerna av det arbete som kommer att få denna andra värld att förverkligas.