För tre år sen tyckte jag att Jan Guillou var töntig. Det tycker jag visserligen lite då och då (minns ni hur ”pinsamt” svenska folket skulle vara ifall vi röstade nej till EMU?), men den här gången var han extra fånig. Terrorn i USA hade precis släckt ett par tusen liv, och över hela världen proklamerades tyst minut för de omkomna, men Guillou vägrade styvnackat att delta. ”Varför ska vi ha tyst minut nu, när vi aldrig har det för alla de andra människor som drabbas av terror?” var Jans visserligen helt logiska argumentation, men nu när den tysta minuten ändå var kungjord, då kunde man väl trots allt delta i respekt för de omkomna och deras familjer, istället för att tjura som en liten unge?

Tre år har gått sedan dess och världen har drabbats av åtskilliga terrordåd. Det senaste av dem kanske mer spektakulärt och djävulskt än övriga tillsammans. Denna gång riktades terrorn mot små barn, och denna gång drogs terrorn ut över flera dygn av mental och fysisk tortyr, två omständigheter som enligt min mening gör detta dåd än värre än World Trade Center och Pentagon. Ohyggligt många av Beslans skolbarn lämnade aldrig lokalen levande.
Dagarna går, och jag börjar undra när den tysta minuten ska tillkännages. Men inget händer. Jag frågar statsrådsberedningen som pliktskyldigast förklarar att man minsann haft tyst minut i riksdagen. Jag mailar Röda korset, som inte alls besvarar mitt mail. Efter en vecka får jag höra att alla EU:s skolbarn ska hålla tyst minut. Men – är det bara skolbarnen som ska sörja skolbarnen? Är inte sorgen och respekten för hundratals döda och tusentals drabbade familjer angelägenheter som angår oss alla?

När du läser det här hoppas jag att jag blivit motbevisad. Jag hoppas att de internationella och svenska samfunden till sist tagit sitt ansvar. Men än så länge står det klart att amerikanska affärsmäns liv väger åtskilligt tyngre än ossetiska barns. Och kanske var Janne inte så töntig, ändå.