Uzma Aslam Kahn är uppvuxen i Karachi i Pakistan. Hon har undervisat i engelska och engelsk litteratur i hemlandet liksom i USA och Marocko. Kombinationen asiatisk bakgrund och skrivande på engelska verkar utgöra en gynnsam grund för att få till goda romaner. De mest kända och lysande namnen är författare som Salman Rushdie och Hanif Kureishi. Zadie Smiths storartade och rätteligen hyllade debutbok Vita tänder innebar en förnyelse längs samma linjer. Det är författare som gör något säreget och kaxigt med det koloniala arvet och erfarenheterna från segregation och rasism. Uzama Aslam Khan skriver med Trådarna i väven in sig i denna rätt förnämliga gemenskap.
Samtidigt har Aslam Khan valt en infallsvinkel som är ovanlig i litteraturen. Berättelserna om den öst-västliga resan är många, men motsatsen är mer sällsynt. Den dramatiska motorn i Trådarna i väven är dock just den tillfälliga hemkomsten.
Daanish, en pakistansk student som skickats till USA för att studera kommer tillbaka till Pakistan när hans far dör. Hans mor vill gärna få honom bortgift, men kärleken vaknar istället när Daanish möter den tilltänkte brudens väninna, Dia. Runt dem vävs ett nät, framåt och bakåt i tiden. De är båda – på olika sätt – samtidigt hemma och främlingar i det samhälle de tvingas förhålla sig till. Och det förflutna gör sig obönhörligen påmind, i stort och smått, sätter avtryck i framtiden.
Romanen har också en politisk inramning. Våldet och kaoset i Pakistan under tidigt 90-tal visas upp. Liksom det allestädes närvarande kvinnoförtrycket som bara ändrar uttrycksformer på ömse sidor om Atlanten och som strukturerar kvinnornas liv i alla sociala situationer. Men mest brännhett är kanske ändå Daanishs mognande insikt om att allt inte står rätt till när det första Irakkriget – Operation Ökenstorm – bryter ut samtidigt som han befinner sig i USA. Plötsligt visar sig nu den yttrandefrihet vars brutala avsaknad i Pakistan hans far lärt honom avsky, rinna genom fingrarna i frihetens rike.
Politiseringen av romanen är varken överdrivet iögonfallande eller ens särskilt konsekvent genomförd. Ändå tydligen så provocerande att SvD:s recensent Magnus Eriksson upprört måste konstatera hur Aslam Khans ”ilska över att västvärlden inte förstod att Irak hade rätt att ockupera Kuwait lägger sig likt kladdig sockervadd, eller ett moddigt snömos, över den historia hon berättar”, samt att Ordfront i sin promotion valt ett citat av Tariq Ali, inte för att han är en ”hygglig romanförfattare”, utan i rollen som ”doktrinär debattör”. Sådant indikerar att boken är väl värd att läsa. Uzma Aslam Khan levde vid tiden för angreppet på Irak själv i USA och säger i intervjuer att hon helt enkelt inte kunde låta Daanish finnas där samtidigt och inte ta upp kriget – det där TV-kriget med videoföredragningarna och de ”smarta bomberna”.
Sammantaget är Trådarna i väven en fin bok om historia, kön och kolonialism. Tyngden från traditionerna och problemen med att bryta mot dem när det kommer till kritan behandlas realistiskt och insiktsfull. Romanen har en stor brist i att den är skarp när den beskriver Daanishs och Dias välbärgade släkt, men betydligt diffusare när det kommer till tjänstefolket. Men ändå. Kanske är detta inte en roman som ger livsavgörande insikter. Kanske saknar den udden i Rushdies magiska realism eller Zadie Smiths sylvassa sarkasmer. Men detta är god prosa som inte exotiserar i onödan. En välskriven, rolig och spännande bok. Ett bra val av Ordfront.
