En debutant börjar nästan alltid från noll, varken uppburen av ett gott anseende eller plågad av ett skamfilat rykte. Den nykläckte författaren är fullständigt fri; när man börjar läsa första sidan i en debutbok kan den innehålla vad som helst. Åtminstone i teorin kan varje debutant vara en ny Dostojevskij eller en ny Södergran.
Många förstlingsverk är dock kantigt och slarvigt skrivna, förlagen kan av orsaker som ligger utanför det skrivna ordet vilja lyfta fram en viss person. Det kan handla om kändisskap, en politiskt korrekt image eller bara ett fotogeniskt utseende. Sådant blir det sällan bra böcker av. Men några, ganska få debutanter visar redan från början att de har något starkt och eget att berätta, ja, att de är författare på riktigt.

Jonas Brun tillhör definitivt den senare kategorin. I sin debut, kortromanen Den andra tiden, visar han att han redan från början vet mycket om stil, komposition och personskildring. På sina 129 sidor har han lyckats foga samman en lång rad korta, stundtals prosalyriska stycken till en lågmält känslig berättelse om barndom, ensamhet, åldrande och skilsmässa.
Trots det korta formatet lyckas Brun få med mycket. Det är imponerande.
Som många goda böcker är även Den andra tiden, åtminstone på ytplanet, en enkel historia. Brun har begränsat handlingen till några få karaktärer: sexårige Fredrik, hans mamma och hans mormor. De befinner sig alla, på olika sätt, i uppbrott. Mormodern är gammal, döden kastar en stillsam men allt djupare skugga över hennes liv. Modern har just skilt sig och rest med Fredrik till mormoderns hus på landet. Pappan är bara närvarande i en av misstag nerpackad skjorta. Och Fredrik själv, romanens berättare och huvudperson, är ensam i en krets av välvilliga, men obegripliga vuxna.
Maktlös ser han hur livet omkring honom förändras.

Brun för sin historia framåt med små, subtila medel. Scenerna han använder i sin gestaltning är enkla och vardagliga. Det kan handla om att plocka bär och gå till stranden eller om att lukta på sin pappas skjorta. På ytan händer inte särskilt mycket, det är i den starkt laddade undertexten den verkliga dramatiken finns. Brun förmår på sitt raffinerade, tonsäkra sätt påminna om hur det var att vara barn. Litenheten och hjälplösheten. Besluten som alltid fattas över ens huvud. Det är både rörande och klarsynt.
Den andra tiden är i all sin anspråkslöshet en angelägen berättelse, besläktad med exempelvis romaner som Niklas Rådströms Månen vet inte eller Arne Sundelins Huset bland träden. Att Brun ännu inte har hunnit fylla 25 gör förstås inte hans prestation sämre. Redan i denna tidiga debut har han visat att han är en litterär begåvning utöver det vanliga. En spännande fortsättning lär följa.