Franska revolutionens stora revolutionärer var givetvis män. När de i Nationalkonventet beslutade om medborgerliga rättigheter 1791, tog de för givet att enbart männen skulle ha sådana, menar den amerikanske historikern Thomas Laquer som forskat i dokumenten. Han anser att parollen: frihet, jämlikhet, broderskap, bekräftar den saken.
När kvinnliga franska revolutionärer hävdade sin rätt till inflytande i samhället, började praktiskt taget alla skrivkunniga manliga revolutionärer att författa texter om kvinnors fysiska och mentala olämplighet som samhällsmedborgare, skriver han i en bok med titeln: Om könets uppkomst. Laquer menar att det borgerliga idealet om den svaga och väna kvinnan skapades då. Fransyskorna ansågs för övrigt så svagt rustade med förstånd att de inte fick rösträtt förrän 1944.
Före franska revolutionen hade skillnaden mellan manliga och kvinnliga sysslor varit mycket mindre. Då betraktades kvinnor som robusta och kapabla. I och med bondesamhällets tillbakagång förstärktes myten om det svaga könet. På 1800-talet hände det till och med att deras svaghet anfördes som bevis för att kvinnor inte var skapta för det hårda livet på universiteten! I Frankrike som i andra föregångsländer.
Kvinnorna ansågs även olämpliga för det hårda skrivarbetet på postkontoren. Det anfördes att de hade svaga handleder och därför inte kunde trycka hårt nog med pennan när det låg två karbonpapper mellan blanketterna!
Sedan dess har det svaga könet dock blivit åtskilligt starkare.