Vart är den nya poesin på väg? Åt många olika håll samtidigt, tycks det. Ett stort spektrum av skilda grupperingar och stilriktningar konkurrerar om uppmärksamheten. Den kanske tydligaste skiljelinjen går mellan den tryckta ”bokpoesin” och den mer högljudda estradlyriken med namn som Bob Hansson och Johannes Anyuru i spetsen.
Tittar man närmre upptäcker man ytterligare en rad undergrupper: slam- och performancepoeter, språkmaterialister, konceptualister och politiska poeter – för att nu bara nämna några. Man kan också lägga till att kvinnliga postmodernister som Ann Jäderlund och Katarina Frostenson fortfarande är tongivande inspiratörer.
Sedan ett par år tillbaka finns den yngsta och färskaste litteraturen – inte minst poesin – tillgänglig i Wahlström och Widstrands årligen utkommande Debut-antologi. Här presenteras debutanter med upp till trettio sidor var i något som kan liknas vid en litterär talangjakt. Genom att erbjuda plats i antologin får förlaget chans att pröva sina författaraspiranter inför publik och kritiker. De som får goda recensioner i strategiska tidningar kan ofta hoppas på ett förlagskontrakt längre fram.
I årets upplaga ligger, liksom i tidigare årgångar, tyngdpunkten på kvinnlig poesi. Samtliga sex medverkande är kvinnor, de flesta födda i början av 80-talet. Flera av dem har gått skrivarkurs, något som på senare år blivit allt vanligare bland debuterande författare. Likheterna till trots är innehållet i Debut 2004 mer mångskiftande än i tidigare antologier.
De formellt mest överraskande dikterna bidrar Samanthi Kahn med. Hon experimenterar friskt med föra in narrativa drag från både film och teater; flera av hennes dikter ser vid en första anblick ut som pjäsmanus med repliker och scenanvisningar, men snart visar sig texterna ha starka lyriska kvalitéer. Störst uppfinningsrikedom visar Kahn i dikten ”Ljud film utan bild”, helt uppbyggd av olika ljudanvisningar. Bäst är dock ”Senses”, som rör sig kring fysiska beröringar av olika slag. Det är sällsamt vackert i sin besynnerligt katalogartade stil.
Lika vackert, men inte alls så experimentellt, skriver Sara Hallström, som bidrar med en löst sammanhållen diktsvit. Anslaget är vardagligt och stillsamt; Hallström tycks skriva med lätt och säker hand. Det handlar om resor, parkeringsplatser och ödsliga hotell, och om ensamhet och tvåsamhet. Stämningen påminner en del om den man kan hitta i Edward Hoppers ödsliga USA-målningar. Faktiskt är det riktigt befriande att läsa någon som skriver så avslappnat, så självklart utan bullriga anspråk. Svårare än så här behöver det inte vara:
Jag tar hit dig för att inte nöta på rösten.
Erbjuder tvål och vatten,
tvättar bort åren som ett bläck från fingrarna.
Stryker ut ditt namn med handryggen,
sängen bär upp och tar emot,
våra skelett gör plats åt varandra
De övriga fyra medverkande når inte lika långt; Sofia Stenström, Karin Wiklund, Johanna Stillman och Elnaz Baghlanian tycks alla åtminstone i detta urval sakna något av Kahns experimentlust och/eller Hallströms enkelhet.
Här finns visserligen flera goda ansatser, men helhetsintrycket är att ovan nämnda mer skriver i en rädsla för att misslyckas, än för att verkligen pröva något nytt.Det är synd. Den unga litteraturen behöver tydligare röster, fler djärva formexperiment och allmänt jävelskap. Nästan all bra litteratur är farlig.
