”Det är en ’son of a bitch’, en horunge, men han är vår”, sa president Franklin Delano Roosvelt en gång om Anastasio Somoza, Nicaraguas diktator och det liberala partiets chef. När Somoza störtades den 19 juli 1979 jublade folket. Somoza, i likhet med sin kubanske kollega Fulgencio Batista (störtades 1 januari 1959) lämnade Nicaragua med det som fanns kvar av statskassan. Men värst av allt, 50 000 nicaraguaner hade dödats under flygbombningar eller massakrer utförda av det Nationalgarde som USA hade skapat 1936.
När den Sandinistiska revolutionen ägde rum befann sig större delen av Latinamerika under militärernas stövelklackar, inspirerade av USA-administrationens antikommunism med målet att stoppa progressiva regeringar eller presidenter som Chiles Salvador Allende. Nicaragua hade flera gånger invaderats av USA:s marinkårstrupper under första hälften av 1900-talet men under ledning av Augusto Cesar Sandino, ”de Fria Människornas general”, gjorde motstånd. Sandinos söner och döttrar reste sig och den 19 juli 1979 segrade de.
1983 anlände jag till Nicaragua för första gången. Jordreformen av de jordlösa mark. Femtio procent analfabetism hade reducerats till tolv procent under ett år. Polio och dengue var nästan eliminerade. För första gången fick landet en utrikespolitik som inte dikterades av Washington.
Men revolutionen besvarades av kontrarevolutionen som organiserats av USA. Detta ”lågintensiva krig”, som manualen från School of America hade döpt kriget, kostade folket 40 000 dödsoffer och orsakade materiella skador för 18 miljarder dollar, vilket motsvarade 50 år av export. För att visa sin totala och arroganta överhet minerades Fonsecabukten av president Ronald Reagan.
USA:s krigföring mot ett litet fattigt folk och stat rönte framgång vid valet 1990 då den samlade oppositionen, som i likhet med vad den venezuelanska säger i dag om Chavez, hade anklagat sandinisterna för att vara diktatorer, tog över makten och återinstallerade sin USA-ambassadör som landets mäktigaste man.
Den entusiasm och revolutionära glädje som jag upplevde de första åren i Nicaragua är i dag förbytt till en demoralisering och politisk apati för framtiden. Efter Haiti har Nicaragua förvandlats till Latinamerikas och Klaribiens fattigaste land. Centralamerika är ”återfört till den västliga hemisfärens demokratier”, säger USA i dag. Hälften av barnen går inte till skolan, barnprostitution är en inkomstkälla, de transnationella bolagen får arbetskraft för 66 dollar i månaden och jorden har återlämnats till storgodsägarna som lever och bor i Miami. Men den frihetslängtan som Sandino inympade i Nicaraguas folk kommer en dag att göra sig hörd, om det råder inga som helst tvivel.
Stockholm 19/7 2004
