Den 10 september lanserade regeringen ett pilotprojekt för så kallad frivillig återvandring av afghanska flyktingar, med förfrågningar till flera kommuner om att delta.

Den 20 oktober fick man ett öppenhjärtigt brevsvar från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk, med rubriken ”Tack men nej tack”. Där står: ”Jokkmokk är Vi, inte vi och dom. Jokkmokk är Vi oavsett bakgrund, födelseland eller hudfärg.”

När Flamman ringer upp Roland Boman säger han att han ville markera tydligt att Jokkmokk inte kommer att delta.

Sist det var någon som lyssnade på oss var på Göran Perssons tid, sedan har ingen jävel brytt sig om Jokkmokk eller någon annan del av inlandet.

– Alla människor som bor här bidrar på olika sätt. Det skulle inte fungera om folk som flyttat hit de senaste 15 åren och blivit jokkmokkare flyttar härifrån. Hela Norrbotten skriker efter människor som kan arbeta och delta i samhällslivet, och regeringen tycker att människor som jobbar ska flytta från Sverige. Det är så knepigt.

I brevet skriver han också: ”Där skiljer sig Jokkmokk från regeringens människosyn. Jokkmokk kommer inte att bistå de krafter som idag driver regeringens politik gentemot våra medmänniskor som arbetar och bidrar. Den förda politiken är inte svensk.”

Hur skulle du beskriva människosynen i Jokkmokk?

– Jag är född och uppvuxen här, och nu är jag 72 år. Sådana här diskussioner har aldrig funnits här. Det här är inget som kommer ur den svenska mentaliteten, utan det är något annat som driver regeringen. För mig är det viktigt att tala om vad Jokkmokk står för, och det är en helt annan människosyn och politik.

Du skriver att regeringen inte förstår ”den svenska folksjälens djup”.

– Jag tycker det var vackert formulerat om jag får säga det själv. Det är inte så jävla svårt. Det är ju att människor som gör rätt för sig, som deltar och bidrar, de är svenskar om de själv vill. Vi har haft diskussionen med Sverigedemokraterna tidigare, som sade att samer inte räknas som svenskar. Regeringens syn på människor skiljer sig från det som vi i Jokkmokk har lärt oss. 

– Det kan låta klyschigt, men det kan handla om att vara rädda om varandra, att ta hand om varandra, och att bidra på sitt sätt. De flesta invandrare som bor i Jokkmokk har vanliga arbeten. Bara ett fåtal får stöd. Så de är ju jokkmokkare som jag. Det här med folksjälen som en del gör så stort väsen av, det är vardag för oss.

Brevet kommer att tas upp på kommunstyrelsens möte nästa vecka, men Boman har redan hunnit prata med de flesta.

– De som jag har pratat med tycker att det är bra. Jag har under årens lopp skrivit många svar, och i Jokkmokk brukar vi vara eniga om det mesta. Moderaterna här är mer följsamma mot regeringen, men det stora gänget tycker ungefär som jag.

Enligt regeringen har 2 000 afghanska flyktingar som fått avslag på sin asylansökan stannat kvar i landet, och målet med projektet är att 200 ska resa tillbaka. För detta har regeringen avsatt 3,6 miljoner kronor i år och 4,65 miljoner för nästa år. Nationell samordnare är sedan den 5 juni Teresa Zetterblad, ett uppdrag som ska redovisas senast den 4 juni 2027.

– Den som har fått avslag på sin asylansökan ska återvända. Det är avgörande för att upprätthålla tilltron till vårt migrationssystem. Med det här pilotprojektet stärker vi återvändandearbetet och ser till att fler följer fattade beslut, sade migrationsminister Johan Forssell i ett pressmeddelande.

Roland Boman säger att han har fått många uppskattande kommentarer i sociala medier, men också några kritiska.

Från regeringen räknar han däremot inte med några svar. Han säger att den saknar förståelse för livet i det norrländska inlandet.

– Sist det var någon som lyssnade på oss var på Göran Perssons tid, sedan har ingen jävel brytt sig om Jokkmokk eller någon annan del av inlandet. Förutom när de vill klippa till med mer utsugning av råvaror, vattenkraft, gruvor. Men de skiter högaktningsfullt vad folk i Jokkmokk och inlandet tycker.

– Å andra sidan är vi en liten kommun med knappt 5 000 invånare. Står du på t-centralen i Stockholm passerar det väl fler människor på en minut. Så vad ska de veta? De har väl annat för sig.

Flamman har sökt Teresa Zetterblad.

"Sista striden för Ordfront?”

Rubrikerna var dramatiska inför den extrainsatta stämman den 4 september 2004, då 614 medlemmar samlades på gymnasieskolan Södra Latin i Stockholm för att avgöra magasinets framtid. I aulan fanns flera vänsterkändisar som Mikael Wiehe, Åsa Linderborg, Maria-Pia Boëthius och Sven Lindqvist.

”Giftpilarna kastades åt alla håll”, rapporterade Journalisten, ”inte minst mot ’Bonnier-pressen’ som enligt flera talare legat bakom ett ’galet och monstruöst massmediedrev’ och iscensatt en ’massaker på Ordfront’.”

Det fanns fog för de starka orden. Sveriges största vänstermagasin återhämtade sig aldrig efter det stormiga mötet. Man bekräftade också uppsägningen av redaktionschefen Björn Eklund, vars kontroversiella text om kriget i Jugoslavien hade gjort honom till dagens huvudperson.

Men avskedandet blev också en nystart. Ur gruset byggde han upp sitt fritänkande förlag Karneval.

Nu står han framför mig i gummistövlar, framför den röda trästugan från 1700-talet i Vitabergsparken på Södermalm. Den tillhör ett välbevarat ”reservatsområde” för arbetarna från de närliggande industrierna i Barnängen. Han hukar sig för att få plats i hallen.

– Det där har självklart präglat mig. Det var en smärtsam konflikt som pågick i två år. Först som ett mediedrev, därefter som en strid inom föreningen Ordfront, och till sist som en arbetsrättslig konflikt.

Vi slår oss ned vid köksbordet framför en bokhylla full av förlagets böcker. Stugans skala får oss att se ut som jättar.

Under de första åren gav Karneval ut vänsternamn som Åsa Linderborg och Flammans dåvarande chefredaktör Aron Etzler, och senare även storsäljare som Kapitalet i tjugoförsta århundradet av Thomas Piketty. Men på senare år har Björn Eklund tagit fritänkandet i nya riktningar, med böcker som ifrågasätter etablerade uppfattningar om klimatet, vacciner, Ukrainakriget, samt diskuterar kränkthetskultur och statens ”feminisering”.

Jag är nyfiken på honom av flera skäl. Som publicist undrar jag hur magasinet Ordfront kunde bli så framgångsrikt. När jag var ung aktivist publicerade det alla antiglobaliseringsrörelsens hjältar. Jag beställde hem en låda från tyska Ebay med ett tjugo-tal böcker av Noam Chomsky och John Pilger, varav de flesta nu står i Flammans bokhylla, och som lärde mig allt om USA:s sjaskiga utrikespolitik.

Nu är jag luttrad när det gäller vänstermänniskors förmåga att balla ur politiskt.

Men jag undrar också vad som hände sedan. Jag uppfattar att många författare i den äldre antiimperialistiska miljön, har haft svårt att navigera i en värld där USA inte är den enda skurken. Jag undrar också varför geopolitiken alltid splittrar vänstern, och om det finns något att lära i dag.

Jag frågar om han har gjort en ideologisk resa sedan Ordfront-tiden. Han skakar på huvudet.

– Jag är inte så vänster som du verkar tro. Till skillnad från många på Ordfront så har jag inget förflutet i kommunistiska sekter. Visst har jag ändrat uppfattning i flera frågor men jag vill tro att jag inte har gått högerut, utan att jag i dag vet bättre, säger han.

En sådan fråga är pandemin.

Fyra män i 20-årsåldern åtalas efter tre misshandelsfall i centrala Stockholm i slutet av sommaren. Samtliga misstänkta är hemmahörande i den nynazistiska gruppen Aktivklubb, som av Säpo beskrivs som våldsbejakande och ett säkerhetshot.

– Det rör sig om helt oprovocerade våldsdåd och det har funnits ett hatbrottsmotiv bakom gärningarna. Några av männen syns göra nazisthälsningar på övervakningsfilmer och foton i anslutning till gärningarna, säger åklagare Gustav Andersson.