VECKANS TV Valdeltagandet lär antagligen slå bottenrekord i det stundande EU-parlaments-valet. Arbetskamrater och bekanta vet knappt om att det är val och än mindre vet de om de skall rösta. Många säger att de inte vet något om EU och många säger att deras röst ändå inte spelar någon roll. Givetvis spelar varje röst stor roll, men jag kan verkligen känna igen mig i deras känsla. Två eller tre vänsterpartister i parlamentet – blir det någon skillnad? Kanske är det viktigast ändå vilka partier som får färre ledamöter om vi får fler. Och kanske ännu viktigare vilka partier vi lyckas hålla utanför EU-parlamentet.
I Stockholm märker man knappt valrörelsen. Det står några få valstugor i city och framför allt folkpartiet har affischerat på gatorna. Men stora plakat med ett stort V på. Ofattbart! Inte ett enda hushållsutskick eller flygblad har jag fått. SVT gör dock en jätteinsats för att få igång väljarna. Sedvanlig partiledardebatt har man redan haft, kombinerad med utfrågning av partiledarna. Där tyvärr Jens Orback fick agera utfrågare. Jens Orback är socialdemokratisk kommunalpolitiker i Stockholm. Och han är livrädd för vänsterpartister. Han går antagligen i samma terapigrupp som partikamraten Paolo Roberto. Gemensamt drag är att de börjar flåsa om kommunismen så fort de möter en vänsterpartist. Uppdrag granskning kommer i veckan att sända ett reportage där man granskar de svenska EU-parlamentarikerna och Dokument inifrån gjorde ett program om Marit Paulsen. Varför förstår nog ingen. Det svenska folkhemmets store hjälte Sverker Olofsson leder en serie EU-debatter där man faktiskt bjuder på en hel del utbildning om EU också. Tyvärr tror jag inte att det kommer att hjälpa. Det är för långt till Bryssel helt enkelt.

Måndagar har utvecklats till den stora gråtkvällen. Trean sänder först Extreme home makeover – en variant där man istället för att göra genomgripande skönhetsoperationer på människor bygger om hus. Man väljer ut amerikanska familjer vars historia med all säkerhet får våra hjärtan att blöda. Fattiga, cancersjuka barn och människor som på olika sätt engagerar sig i annat än sig själva. Man skickar iväg dem en vecka och sedan bygger man om och lyxutrustar deras hus så mycket man bara hinner med. När familjen sedan kommer hem … ja då är det såklart tårkalas utan like. Familjerna gråter, inredningsteamet gråter, byggjobbarna gråter och countrysångerskan som kom och överraskade gråter mest av alla. Och jag gråter. Jag vet att det är patetiskt, men jag är inte mer än människa. Jag gråter när jag ser tecknad film också. Och efter Extreme home makeover fortsätter trean med magnifika Cityakuten. Oftast blir det en tår eller två då också. Förutom denna vecka då Dr Weavers lesbiska flickvän dog. Då blev det en flod av tårar. Kan man inte få ha någonting fint och trevligt i sitt liv? Säkerligen var det någon bisarr amerikansk frireligiös tittarstorm som bestämde att den lesbiska mamman skulle dö. Och jag hatar USA ännu mer. Fy så nedrigt.