Vi är omringade av våld, och mycket av det har sin förklaring i det amerikanska samhället. Så tycks Cannesjuryn ha resonerat både i år och förra året, då de gav förra årets Guldpalm till Gus van Sants filmiskt fulländade Elephant. Till skillnad från Michael Moores oscarsvinnare Bowling for Columbine, skildrar Elephant två gymnasieelevers vansinniga massaker på sina skolkamrater med ett poetiskt anslag, men i år var det Moores satiriska dokumentärspråk som tog hem juryns finaste pris.
För mig tycks det som om den viktiga USA-kritiken ofta kommer från amerikaner själva, och det måste inte vara Noam Chomsky eller Naomi Klein (som i och för sig är kanadensare) som för fram den.
Kulturkritikern Frank Rich skriver i New York Times att Michael Moore gjort det oväntade och låtit sin kepsbeprydda gestalt ta ett steg tillbaka. Istället är det materialet, bilderna på Bush som förbereder sig inför tv-talet där han förklarar krig mot Irak, bilderna på trakasserier av irakiska fångar, bilder av döda och skadade amerikanska soldater och irakiska civila, som gör Fahrenheit 911 till en stark film.
Med tanke på hur Rich uttrycker sig i New York Times, en tidning som av exempelvis Chomsky ofta utpekas som kvasiliberal och styrd av vad som är ”acceptabelt” att skriva utan risk att stöta sig med det politiska etablissemanget, Pentagon och Företagsamerika, blir det lite märkligt att läsa DN-korrespondenten Georg Cederskogs analys av Michael Moores seger i Cannes.
Han nämner inget om de journalistiska avslöjanden eller filmiska prestationer i Fahrenheit 911 som Rich och andra kritiker hyllat, utan fokuserar helt på Moores smarthet i pr-frågor och önskan om att amerikanerna ska rösta Bush ut ur Vita huset (genom att rösta på demokraternas kandidat John Kerry). Ordföranden i årets Cannesjury, Quentin Tarantino, gör sina filmer på samma bolag som Michael Moore – Miramax (ägt av konservativa Disney men styrt av Bob och Harvey Weinstein som donerar stora summor till det Demokratiska partiet), påpekar Cederskog insinuant.
Visst kan man lyfta fram de nätverk av kontakter och sympatier som ofta ligger bakom en films genomslag. Miramax var det bolag som på allvar började använda medier och jurypriser som ett marknadsföringsinstrument för sina filmer. Men de flesta är överens om att Moore med Fahrenheit 911 har lyckats tränga igenom den glittriga inramningen och komma åt frågorna som är större än det stora spektaklet i Cannes, som enligt filmkritikern Nils Petter Sundgren (som varit där nästan varje år sedan 1963) blivit mindre personligt men på många sätt också mer seriöst och mångbottnat .
Sedan Jean Luc Godard, Francois Truffaut och andra vid den tidpunkten vänsterorienterade filmare lyckades stoppa festivalen 1968 i solidaritet med majdemonstrationerna i Paris samma år, har festivalen ryckt upp sig menar Sundgren. Man har släppt in filmskaparna själva i arrangemanget på ett nytt sätt, och i år menar många att det ledde fram till en festival som mer än förra årets präglades av det dystra världspolitiska läget.
Förutom Michael Moore som med sin vinnande komiska stil (”Han är ett presskonferensgeni”, menar Nils Petter Sundgren) stal det mesta av showen i Cannes av årgång 2004, kom en majoritet av pristagarna från Asien.
Juryns stora pris gick till Sydkoreanen Chanwook Park och hans film Old Boy, bästa skådespelerska blev kinesiska Maggie Cheung för sin prestation i filmen Clean, och bästa skådespelare blev japanen Yagira Yuuya i Nobody Knows.
Och bortsett från det faktum att många av årets juryordförande Quention Tarantinos viktigaste läromästare finns inom Hong Kongs kampsports- och gangsterfilmgenre, är den asiatiska dominansen helt logisk. I Asien produceras mer film än i resten av världen och ur en sådan bred produktion är det naturligt att det kommer många intressanta verk.
Tarantino vädrade under festivalen sin egen lilla teori gällande framgångsrika filmnationer.
– Det finns tre stora filmländer i världen: USA, Indien och Hong Kong. Varför är de framgångsrika? Jo, för att de har stjärnsystem. De har stjärnor som folk vill se i filmerna.
Det kan nog ligga något i Tarantinos analys, men jag tror nog mer på volymteorin. Det handlar om det berömda hagelskurstänkandet: Gör hundra filmer och åtminstone fem borde bli bra.
Så skulle det också fungera vad det gäller fördelningen av priser mellan könen om fler kvinnor fick möjligheten att göra sina filmer. Jannike Åhlund, chef för Göteborg filmfestival, saknade de kvinnliga regissörerna i årets tävling, men påpekade att de var dubbelt så många i år jämfört med förra året. Då fanns en kvinnlig regissör med i tävlan. I år var det två. Det är bara att hoppas att det bli bättre och bättre dag för dag.
