Utrikes 26 maj, 2004

EU: Rapport från brysseliseringens hjärta

Bryssel är inte bara ”Europatanken” och EU:s geografiska maktcentrum, med cirka 60 000 heltidsanställda politiker, journalister och lobbyister. Bryssel är också historien om hur makten brer ut sig på befolkningens bekostnad. De fattiga får flytta på sig. Bygget av EU-parlamentet, som från början inte ens kallades parlament, är en konkret symbol för hur stadsplanering och samhällsbygge går till på EU-vis. Aron Etzler har rotat i parlamentsbyggnadens historia.<br /> <br /> Bryssel är inte en stor stad. Till ytan mindre än Stockholm – en miljon bor i hela regionen. <br /> Inte heller är det – Manneken pis till trots – några gamla meriter som lockar människor till Bryssel nu för tiden. <br /> Redan från flygplatsen möter skyltarna, en besökare ska inte kunna missa budskapet: I Bryssel ligger Europas hjärta – EU:s organ och institutioner. <br /> <br /> Belgarna är kanske EU:s mest hängivna supporterfolk. Det vill säga, de är inte speciellt hängivna alls, men i alla fall inte direkt negativa. <br /> För Belgien, och framför allt för Bryssel, innebär EU stora inkomster och att många ögon ständigt riktas mot detta annars obetydliga land. <br /> Här nere anser man att EU startade från Benelux-ländernas samarbete, de tre mindre länder som binder samman de tre större; Frankrike, England och Tyskland. Därför känns inte EU lika främmande som för de nya medlemsländerna. <br /> <br /> Paul-Émile Dupret, som är sekreterare för vänstergruppen i EU-parlamentet menar att inte heller fifflet stör belgarna så mycket. <br /> – Belgien har varit norra Europas Italien. Här har folk inte speciellt mycket respekt för staten och det har länge betraktats som en självklarhet att inte betala skatt. <br /> I vilket fall. <br /> En aspekt av EU stör allvarligt relationen till lokalbefolkningen: EU:s byggnader. Historien om EU-området i Bryssel inkluderar underjordiskt byggnadsarbete, klassisk korruption och ett mycket oklassiskt förhållande mellan en överstatlig makt och kommunalpolitiker. <br /> <br /> Det hela börjar 1982. Europeiska gemenskapen omfattar nu bara tio länder och det är långt till Sveriges ansökan som skall lämnas in av Ingvar Carlsson 1991. Tidigare har beslutats att EU-parlamentet skall ligga i Strasbourg, symbolisk fransk-tysk mark, medan i princip samtliga andra institutioner, inklusive EU: regering – kommissionen –- skall ligga i Bryssel. <br /> Omaket med att flytta till Strasbourg uppfattas av alla, men Frankrike blockerar möjligheten att flytta parlamentet till Bryssel. <br /> Nu börjar en operation som bär alla drag av EU:s kända talang för dubbelspel. <br /> På ytan garanteras att parlamentet skall kvarstå i Strasbourg, men ett ”International Congress Center”, med möjligheter att ta emot parlamentssessionen börjar byggas i Bryssel 1989. <br /> Eftersom det under inga omständigheter får byggas ett parlament – samtidigt som alla utgår ifrån att parlamentet en dag kommer att flytta från Strasbourg till Bryssel – hålls hela operationen underjordiskt. <br /> Beslutet att bygga det som skulle komma att bli parlamentsbyggnaden lär ha tagits informellt av representanter från två belgiska storbanker: Société Générale och BAC. Som presidenten för den sistnämnda banken uttryckte det utförde ”den privata sektorn det som regeringen inte kunde göra.” <br /> <br /> För att kunna ro operationen i land krävs att processen snabbas på innan fransmännen övertar ordförandeskapet i ministerrådet i juli 1989. <br /> Men också att den regionala planeringen för staden Bryssel – som bara tillåter områden med blandad kommersiell och boendemässig användning – skall kunna kringgås. Den geniala lösningen på det senare problemet består i att statssekreteraren för urban planering själv skaffar sig rättigheterna till byggloven, ändrar reglerna och ansöker (av sig själv) om tillstånd att få bygga det internationella kongresscentret. <br /> Bygget startar, men eftersom byggnadens slutliga karaktär som EU-parlament inte ännu är officiell, och eftersom marken ägs personligen av nämnda statssekreterare behövs inte heller vanliga regler om anbudsförfarande tillämpas. <br /> Arbetet kan utföras av de belgiska firmor som anses lämpliga, kontraktet garanterar en vinstmarginal på närmare tio procent, och kvadratmeterpriset blir följdaktligen monstruöst: det dubbla mot ministerrådsbyggnaden. <br /> <br /> EU-parlamentet i Bryssel – enligt vissa Europas största kontorsbyggnad – hade, när det överlämnades till parlamentet den 7 juli 1997, kostat mer än 727 miljoner brittiska pund, tio miljarder kronor, enligt tidningen the Europeans beräkningar. <br /> <br /> <br /> <br /> TJÄNSTEMÄNNEN FLYTTAR IN – DE BOENDE VRÄKS<br /> <br />

EU-parlamentsbyggnaden är egentligen endast den senaste affären i en lång kedja av händelser, vilka som vanligt när det gäller EU, varken kunnat förutsägas från början eller kunnat debatteras offentligt. Redan när de europeiska institutionerna började växa i Bryssel har glappet mellan lokala myndigheter, staten Belgiens officiella hållning och EU:s svåröverskådliga politik minimerat möjligheterna för medborgarna att påverka utvecklingen, och maximerat godtycket på de stora kapitalägarnas villkor.

Ett tidigt exempel var den så kallade Manhattan-planen, i det framtidsoptimistiska 1960-talet.
Man planerade att bygga en slags New York-miljö med 80 kontorsskrapor i låginkomstområdet Noordwijk. Projektet inleds med att enorma områden skövlas trots hårt motstånd från områdets 11 000 invånare. Men i slutändan är det inte motståndet från invånarna som hindrar projektet – det tas det aldrig någon hänsyn till – utan den vikande efterfrågan på kontor. Planen implementeras aldrig, men invånarna vräks från ett fungerande boende till en bostadsmarknad som just på grund av kontorsexplosionen gör det allt svårare att hitta billiga lägenheter.
Det är inte svårt att förstå varför så drastiska åtgärder måste till för att skapa the World Executive City, som Bryssel blygsamt kallar sig. Inom stadens område fanns år 1998 sammanlagt 20 052 personer direkt anställda av EU och 37 907 EU-relaterade tjänstemän – lobbyister, journalister, affärstjänstemän, jurister och andra anställda av internationella organisationer. Var tionde anställd i Bryssel arbetar inom en internationell organisation.
En ovanligt stor andel är bara delvis boende i staden, vilket har bidragit till att systemet med Euroflats, tillfälliga lägenheter är utbrett.
EU-institutionernas expansion i Bryssel, som pågått sedan det tidiga 1950-talet skall nu, år 2004, ta en markyta på två miljoner kvadratmeter i anspråk. Som en jämförelse utgör Gamla Stan i Stockholm vid en mycket ungefärlig beräkning 400 000 kvadratmeter eller en femtedel av EU-administrationsytan.
Följden är att Bryssel har en unikt hög andel kontorsyta: 8,9 kvadratmeter per invånare, att jämföra med tre kvadratmeter per invånare i London.
Euro-expansionen har hela tiden välkomnats av de lokala myndigheterna, både av prestigeskäl och det faktum att de närmare 60 000 tjänstemännen – med en medelinkomst som i slutet av 1990-talet låg runt 40 000 kronor per månad – beräknas konsumera för mer än fem miljarder euro per år.

Ett skäl till att man lyckats genomföra denna gigantiska utbyggnad var den sociala sammansättningen i de stadsdelar som skulle exploateras. Expansionen inleddes i en tid när höginkomsttagarna flyttat från centrala Bryssel till välmående förorter runtom staden. Det var till stor del invandrartäta och proletära områden som revs. Omflyttningen utraderade dock inte fattigdomen, utan gjorde den än mer markant.
Idag krävs allt större insatser för att hålla fattigdomen i schack. Och precis som i Sverige har utgifterna för det sociala arbetet lagts på kommunal nivå och kommundelarna. Problemet är stort för en stad som inhyser en stor mängd internationellt anställda som inte betalar skatt.
I den utpräglade tjänstemannastaden Bryssel bor dessutom en majoritet, 54 procent, utanför staden och betalar skatt i andra kommuner. Ytterligare ett problem skall läggas till: det delade Belgien. För att få till stånd en omfördelning till förmån för den relativt sett fattiga innerstaden i Bryssel skulle man behöva överföra resurser från de rikare flamländska områdena till fattigare (och invandrartäta) franskspråkiga områden. Ansvaret ligger på de lokala myndigheterna, men problemet kan inte lösas utan att problemet ses i en större ram. Splittringen av den regionala planeringen, som infördes 1980, har slutligen berövat staden möjlighet att fungera.
Redan nu har den sociala situationen i Bryssel skapat en grogrund för högerextrema eller regionalistiska partier som flamländska Vlaams Blok och wallonska Front Démocratique Francophone, skriver Guy Baeten i ett arbete (Urban regeneration and social exclusion in Brussels, universitetet i Leuven): stadens gamla invånare har dels sett de påkostade europeiska institutionerna installera sig, utan större hänsyn till staden, med fastighetsspekulation och prishöjningar som följd, dels har lågavlönade servicejobb som innehas av invandrare kommit att dominera yrkeslivet kring EU-institutionerna. Tanken att invandrarna skapat en förslumning av staden fick inte bara utlopp genom öppet rasistiska partier utan också i stadens vision om utvecklingen.
I kontrast till problemen med kriminalitet och förslumning aviserades en framtid när innerstaden skulle ”återerövras” av ”pionjärer” – helst familjer med ”stark socio-ekonomisk ställning”.

”HELA TIDEN KOMMER NYA BESLUT”

– Normalt sett regleras stadsplanering av lagar, lagar som kan ändras. Men EU agerar snarare som ett stort företag på lokalplanet.
Det säger Henry Bernard, som engagerat sig mot EU-kolossens utbyggnad i Bryssels innerstad.

En av de föreningar som satt sig emot exploateringen innerstaden i Bryssel är l’Association du Quartier Léopold. Henry Bernard, som är gammal socialdemokrat och fackföreningsman är en av föreningens eldsjälar, en cigarillrökande äldre man. Vi träffas på en av de krogar som ligger vid frontlinjen mellan den gamla stadsbebyggelsen och de gigantiska EU-byggnaderna. I området Quartier Léopold bodde 30 000 personer. Det var en livlig stadsdel med många konstnärer.
– Nu är det 900 personer kvar allt som allt, säger Bernard. Men hela tiden kommer nya beslut som utökar EU-området, så det finns fortfarande saker vi måste kämpa för.

Jag frågar hur man har kunnat hamna i denna situation. Bernard säger att det är något unikt som skett.
– Normalt sett regleras stadsplanering av lagar, lagar som kan ändras. Men EU agerar snarare som ett stort företag på lokalplanet. De bestämmer sig för vilken mark de vill köpa och inskaffar den, utan ansvar för den urbana planeringen. Men EU är mycket större än något företag, och är en attraktiv kund – de betalar 1 250 euro per kvadratmeter, vilket är oerhört mycket. Därför ser det ut som det gör.
Varför har då de lokala myndigheterna böjt sig för EU? Henry Bernard menar att det är frågan om ett mycket ojämnt styrkeförhållande som genomsyrar den belgiska administrationen.
– Det är feghet. Belgien är en liten stat, och dessutom en liten splittrad stat, som Schweiz. Alltsedan medeltiden har den kommunala självständigheten varit ett grunddrag i staten. Här i Bryssel är frågan inte ens på stadsnivå, utan på stadsdelsnivå.
Föreningen har uppnått en sådan status att EU förklarat sig skyldiga att utlova en dialog med de kvarvarande invånarna. Speciellt ofta har det dock inte skett.
– Men jag kan berätta för dig om hur det går till. Senast var vi inbjudna en delegation och den ansvarige från infrastruktorskontoret, en belgisk liberal vid namn Versleyen mötte oss. Han sa ”Om Brysselborna inte är nöjda, flyttar vi till Bratislava.” Det är deras attityd, i korthet. ”Hur kan ni sätta några kvarter före Europatanken?”

FASADISM OCH SCHUMANPROCESS

Medan många belgare irriterar sig på vad som hänt med Bryssel de senaste åren och medan skandalerna kring bygglov och överpriser duggat tätt, får vi konstatera en sak. Åtminstone på ett sätt är bygget av EU-institutionerna väl inplanterat i det lokala livet.
Det utgör faktiskt en fortsättning på en gammal tradition i Bryssel, den process som med sarkastisk underskruv kallas brusselisation, eller brysselisering som det skulle heta på svenska.
Brysselisering innebär helt enkelt frånvaron av planering – ett ständigt ”anything goes” där konsekvenserna får bli uppenbara med tiden. Brysselisering är ett av flera begrepp som omger EU-byggnaderna.
Ett annat begrepp som jag endast hört i Bryssel är fasadism, det vill säga praktiken att endast låta en fasad vara kvar, men bygga om resten av huset.

Ett exempel på fasadism är den gamla järnvägsstationen som Luxembourg-stationen framför EU-parlamentet i Bryssel.
Tidigare fanns en tunnelbanestation som var synlig ovan jord utanför parlamentet. Den krävde man dock att den skulle läggas under jord. En del muttrar om att tunnelbana inte ansågs tillräckligt fashionabelt för eurokraterna.
I vilket fall lades den under jord, men det gamla stationshuset ville folk rädda.
Lösningen blev att man använder stationen, inte som station, utan som prydnad mellan två gigantiska kontorskomplex.

Det är svårt att inte tänka på dessa begrepp när man betraktar EU-bygget i sin helhet. När bygget av det nya Europa planeras, tas ingen större hänsyn till de reellt existerande européerna.
Det är storföretag och banker som driver projekten, och politikerna som döljer vad det handlar om ända till den dagen då det är dags att ställa medborgarna inför fullbordat faktum (på franska kallas det för övrigt Procès Schuman efter EU:s anfader Robert Schuman).

Konkret har EU-områdesexpansionen gett prov på också de effekter som eurokraterna ständigt fördömer och inte upphör att själv framkalla: man har aktivt med bulldozrar och genom marknadens sedvanliga prislagar sett till att röja undan den gamla inhemska arbetarklassen och ersatt den med en flexibiliserad och splittrad styrka av invandrare och blir upprörd när reaktionen blir att folk röstar på rasistiska missnöjespartier.
Sedan böjer man sig sedan för rasismen och övertar den i mildare form. Om det är av rädsla för denna nya opposition eller av vanlig borgerlig klassinstinkt kan vi bara spekulera i.
Men brysseliseringen känns igen alltför väl, även av den som aldrig satt sin fot i Bryssel.

Inrikes 05 september, 2025

Kommunal ”skattebroms” kan få oväntad konsekvens

Elisabeth Svantessons drömmar om lägre kommunalskatt kan få oanade konsekvenser. Foto: Oscar Olsson/TT.

Regeringen vill tvinga fram kommunala skattesänkningar. Men den oförutsedda konsekvensen kan bli ”den största återkommunaliseringen på länge”, spår Katalys-ekonomen – åtminstone om fler kommuner väljer att följa Järfälla och Vetlanda, och spola de dyra vårdföretagen.

”Den här regeringen kan hitta på vad som helst.”

Så reagerade Eva Kindstrand Ströberg (S), ordförande i Vimmerby kommunstyrelse, på regeringens nybeställda utredning Incitament för lägre skattesatser i kommunsektorn, som ska bli klar senast i februari 2026. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 september, 2025

Kautsky hade inte alls rätt

Johan Lönnroth, Vänsterpartiets vice partiordförande 1993–2003, svarar på en ledartext av Leonidas Aretakis, Foto: Wikimedia commons.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Leonidas Aretakis skriver i Flamman nr. 34 om striden i V: ”Delgado Vars och Riazat kallar nu partiet ’socialdemokratisk’, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel.”

Detta är ett tveksamt påstående. Det är bra att den unga vänster, som på 90-talet hyllade Lenin, och som nu har ledande roller i partiet, nu tar avstånd från hans idéer. Men Kautsky trodde på att kapitalismen kunde avskaffas och socialismen införas genom parlamentariska reformer. Och det var också fel.

Läs mer

Hela tanken på att bygga socialism genom staten i ett land hör hemma på historiens sophög. I en parlamentarisk demokrati kan allt förstatligande av privatkapitalistiskt ägda företag, som en vänstermajoritet kan besluta om, återprivatiseras av en högermajoritet.

Om staten ens har makten att förstatliga globalt verkande företag. Vänsterpartiets nya partiprogram har liksom socialdemokratins lämnat tanken på att kapitalismen skall avskaffas. De båda partierna tror inte längre på socialismen, att arbetande människor i god demokratisk ordning kan erövra makten och ägandet från kapitalisterna. Den proklamerade socialismen är för S och V bara en tom fras.

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 05 september, 2025

Grillen #6: Kulturkanon och välfärdsstatens död

I veckans Grillen: Skrattretande, cirkus, dödsruna – de hårda orden har haglat om kulturkanon, men är den så illa?

Grillen gästas av journalisten Karin Pettersson som menar att allt ont började på 1990-talet.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Karin Pettersson

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Carlos Contreras

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 05 september, 2025

En norsk vänster mot radikaliserade laxbaroner

I veckan går Norge till val och frågan är vem som ska få del av rikedomarna. Innsets argument är skarpa – men är de tillräckligt radikala?

Ett angrepp på välfärdsstaten från en McKinsey-chef har blivit en bästsäljare i Norge. Forskaren Ola Innsets genmäle är skarpt, men inte tillräckligt radikalt för det ”svenska tillståndet”, tycker Jonas Elvander.

”Entreprenörerna har en målmedvetenhet och riskvilja som de flesta andra helt enkelt inte är födda med.”

Så lyder en typisk mening i den bok som under det senaste halvåret dominerat debatten i Norge. Landet som blev för rikt, skriven av den tidigare McKinsey-chefen Martin Bech Holte (svensk översättning i januari av Volante), består främst av revisionistisk historieskrivning av den typ som massproduceras av Timbro på denna sida gränsen. Hans grundtes: det var egentligen inte rekordåren som var Norges storhetstid, då tillväxten inte var högre än andra industriländers, utan den högproduktiva ”guldåldern” mellan 1991 och 2013, då de kvävande skatterna hade avskaffats, samhället genomsyrades av en ny entreprenörsanda och Norges oljestinna bruttonationalprodukt växte något snabbare än andras.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 04 september, 2025

Förnybar el har vinden i ryggen

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren. Foto; Johan Nilsson/TT.

De globala utsläppen ökar – men det gör också utvecklingen inom sol och vind. Det finns all anledning att känna hopp, skriver Christian Azar, professor vid Chalmers och tidigare i IPCC, FN:s klimatpanel.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Förra året ökade Sveriges utsläpp av växthusgaser med sju procent. De globala utsläppen ökade också, och jordens medeltemperatur stiger nu i en allt snabbare takt. Det är lätt att misströsta och tänka att ingen gör något.

Men samtidigt är bilden komplex. I Europa och Sverige har utsläppen minskat i decennier och användningen av sol och vindenergi ökar snabbt. Det finns därför anledning att titta närmare på vad som hänt och vad som är på gång i olika delar av världen.

Sverige har över tid gjort stora framsteg. Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med en tredjedel sedan 1990 – och med 60 procent (!) sedan 1970.

Vad är det som gjort att utsläppen minskat? I Sverige spelade expansionen av kärnkraft på 1970- och 80-talen en central roll och därefter fick vi en utbyggnad av fjärrvärme samt biobränslen som ersatte olja, liksom en lång rad åtgärder inom industri och transporter (elbilar, biodrivmedel, effektivisering). Att Sverige införde en koldioxidskatt redan år 1990 har också varit av stor betydelse.

Sverige producerar vidare mest el i världen från vindkraft per person. Finland och Danmark ligger tätt efter. Dessa satsningar på vind har lett till en omfattande elexport från Sverige vilket i sin tur lett till stora minskningar av utsläppen på kontinenten.

Sverige är inte det enda landet som har vidtagit åtgärder. Tittar vi på resten av Europa så ser vi en liknande trend. EU:s utsläpp av växthusgaser har minskat med 37 procent mellan 1990 och 2023. I Storbritannien har utsläppen minskat med hela 54 procent sedan 1990. Även Danmark har gjort liknande framsteg.

Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker visst hopp.

I Europa har expansionen av sol och vind varit betydande för att minska utsläppen. I EU står vindkraften i dag för 17 procent av elförsörjningen och solceller för 11 procent. Kolkraften står för 10 procent. Den har mer än halverats på bara tio år! Sol och vind genererar (var för sig) mer elektricitet än kolkraften! Det är en anmärkningsvärd utveckling som skett på en förhållandevis kort tid.

Det finns enskilda länder där utvecklingen gått ännu snabbare. I Tyskland står vind och sol tillsammans för hela 43 procent av elproduktionen, i Spanien för 42 procent och i Storbritannien för 35 procent

I Storbritannien har kolkraften fasats ut helt. I Spanien är den nästan helt borta.

Ett viktigt skäl till att utsläppen i EU minskat är att ett system med handel med utsläppsrätter har införts (för elsektorn och stora industrier) och att det skärpts successivt över tid. Framöver har man satt ett tak så att utsläppen minskar med fyra procent (linjärt) år för år. EU har också fattat ambitiösa beslut för transportsektorn och uppvärmning, vilket kommer få allt större effekt från 2027 och framåt. Målet är netto nollutsläpp till år 2050.

Stora satsningar på sol och vind sker även utanför Europa. För att få en känsla av hur snabbt det går kan man notera att solceller globalt producerade 100 TWh år 2012. Sedan dröjde det till år 2021 innan världen passerade 1 000 TWh per år. Tre år senare passerade vi 2 000 TWh. Det är dubbelt så mycket som hela Rysslands elkonsumtion. Kina är den stora aktören när det gäller solceller.

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren.

Men det finns en viktig skillnad mellan Europa och världen som helhet. I Europa växer sol och vind så snabbt att kolkraften trängs undan i motsvarande hastighet, men i det globala syd växer elbehoven fortfarande så snabbt att såväl kol som förnybart växer.

Så vilka utmaningar står vi inför i dag? Det är ett välbekant problem att sol och vind är väderberoende tekniker. Detta gör att det behövs olika tekniska lösningar för att hantera solens och vindens variabilitet och kostnaderna för detta måste också beaktas. Snabb och spännande utveckling sker när det gäller batterier och andra lösningar. Men det behövs fortsatt forskning och utveckling. I takt med att sol och vind växer blir detta en allt viktigare fråga.

Läs mer

Det positiva är att kostnaderna för sol- och vindel minskat kraftigt över tid. Kostnaden för solel har exempelvis minskat med 90 procent sedan 2010, kostnaden för vindel har minskat med 70 procent. Den här utvecklingen är kanske det bästa som hänt när det gäller våra möjligheter att lösa klimatproblemet.

Det kommer inte ensamt att lösa klimatproblemet, men det förändrar spelplanen för världens elmarknader. Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker ändå visst hopp.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 september, 2025

Därför får Sverige aldrig nya vänsterpartier

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade nyligen Vänsterpartiet. Det är de långt ifrån ensamma i historien om att ha gjort. Foto: Oscar Olsson/TT.

Den rådande krisen är inte den första splittringen som Vänsterpartiet genomgått. Men i våra skandinaviska grannländer är det så pass vanligt att de båda har dubbla socialistpartier i parlamentet – och i Danmark har den senaste vänstersplittringen redan hunnit splittras igen.

Förra helgen meddelade riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat att de lämnar Vänsterpartiet, för att förekomma en uteslutning. På samma presskonferens berättade de också att de tänker starta en ny rörelse. Huruvida det ska bli ett parti eller något annat är ännu inte klart.

De senaste två åren har även partierna Solidaritet och Vänsterfronten grundats, med sikte på att ställa upp i valet 2026.

Det är dock långt ifrån första gången den svenska vänstern genomgår en partisplittring. Liksom i många andra europeiska länder ledde Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 till konflikter och splittring inom svenska vänstern, och på 1960- och 70-talet gjordes utbrytningar, till exempel i form av det maoistiska och antisovjetiska KFML och det prosovjetiska Arbetarpartiet kommunisterna (AKP) som tog över denna tidning, som då fortfarande hette Norrskensflamman. Men till skillnad från i flera grannländer har splittringar i Vänsterpartiet aldrig lett till etableringen av en långvarig konkurrent i riksdagen.

Sist en reell splittring såg ut att vara på gång var när uppropet Vägval vänster lanserades 2004 i protest mot vad man såg som en för dogmatisk partilinje och ”nykommunistiska tendenser” i partiet, enligt Johan Lönnroth, som var vice partiordförande och en av initiativtagarna till uppropet. Han berättar att gruppen hade medlemmar från såväl trotskistiska Socialistiska partiet som socialdemokrater, samt ”två folkpartister”.

Han menar dock att det är en missuppfattning att gruppen ville driva partiet åt höger, och hävdar att Vägval vänster företrädde en frihetlig tendens som är främmande för både kommunismen och socialdemokratin.

Till Flamman säger Johan Lönnroth att det också är en missuppfattning att partiet riskerade att splittras.

Splittrade? Karin Svensson Smith och Johan Lönnroth startade Vägval vänster tillsammans med bland annat socialdemokrater, trotskister och ”två folkpartister”. Karin Svensson Smith bytte senare till Miljöpartiet, medan Johan Lönnroth stannade kvar i V. Foto: Bertil Ericson/Scanpix/TT.

– Vi vänsterpartister diskuterade frågan men vi hade medlemmar från fem partier. Vår ambition var att organisera partiövergripande samtal underifrån. I flera år hade vi möten i Fagersta på det temat.

Han menar också att Vägval vänster lyckades få partiet att byta linje i och med valet av Jonas Sjöstedt, som hade undertecknat uppropet, till partiledare 2012.


Men om vänstersplittringar inte är något betydande fenomen i den svenska rikspolitiken ser det annorlunda ut i de två skandinaviska grannländerna. Där har utbrytningar lett till etableringen av långvariga konkurrenter på det nationella planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 03 september, 2025

Högerextremister häktade för misshandel – kopplas till Aktivklubb

Medlemmar i Aktivklubb poserar framför Uppsala domkyrka. Foto: Polisen.

Tre unga män sitter häktade efter att två personer misshandlades i centrala Stockholm i slutet av augusti. Nu berättar åklagaren att man utreder ett hatmotiv.

I slutet av augusti misshandlades två personer på Birger Jarlsgatan och Kungsgatan, strax efter midnatt i centrala Stockholm. Snart därefter greps två personer, och en tredje några timmar senare.

Nu har tre personer häktats för brotten – varav ett bedöms som grovt. Något som Dagens ETC var först med att rapportera om.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 september, 2025

”Gaza är inte en politisk fråga”

Ola Söderholm från svenska Stormens utveckling möter Alex Hochuli från Bungacast i São Paulo. Foto: Privat.

Den brittisk-brasilianska politikpodden Bungacast har passerat 500 avsnitt. Sveriges poddnestor Ola Söderholm träffar Alex Hochuli i São Paulo för att äta matbanan och prata om att vara marxist utan att vara vänster.

– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.

Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 03 september, 2025

90-talet var hopp och liberalism

Det räcker inte att låta smart, man måste tro på det också, anser Mattias Svensson om ”Förbannelsen”. Foto: Märta Thisner.

I sin fixering vid marknadiseringen undviker Karin Petterssons decenniets demokrativåg. Mattias Svensson har läst "Förbannelsen".

På ett plan är Karin Petterssons bok Förbannelsen (Albert Bonniers förlag, 2025) en rätt misslyckad bok.

Tesen är att Sverige skulle vara ”fast i 90-talet”. Men mycket av det jag läser om 90-talet känns tvärtom väldigt avlägset, som heilande skinheads som gjorde gatorna osäkra. Eller klimatförnekare inom högern för den delen. De är sällsynta i dag – tro mig, jag var en av dem. Dessutom var tron på framtiden närmast definierande för 1990-talet. Nu dominerar längtan efter det förflutna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 02 september, 2025

Paulina Sokolow: En Ikeakatalog för kulturen

Lars Trädgårdh och kulturminister Parisa Liljestrand presenterar kulturkanon på Uppsala universitet den 2 september. Foto: Paulina Sokolow.

Kullager, minoritetshistoria och tryckfrihetsförordningen. De Tidöpolitiker som förväntade sig en storsvensk uppläxning måste ha blivit besviken – listan känns nästan sossig, lite som en Ikeakatalog.

Gustavianum, Uppsala minsann. Det blev platsen för den presskonferens som emotsetts sedan slutet av 2023 då regeringen aviserade att en kulturkanon skulle fram. 

Vi som ska bevaka, av vilka de flesta tagit tåget från Stockholm, leds in i 1600-talsbyggnaden till en museisal med beteckningen ”Vetenskapshistoria”. På vägen dit går vi genom en mörk korridor där någon ställt fram en skål med Ahlgrens bilar utblandat med olika lakritsbitar. Symboliskt? Mjuk, pastellig kultur blandat med hårda uppfinningar och folkhemskt framförhandlade ekonomiska reformer? 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)