På vilket sätt har slaget om Fallujah förändrat situationen i Irak?
– Det har gett upphov till en fullständig folklig mobilisering och ett uppror som överträffade alla våra förväntningar. Alla bidrog på sitt sätt. Till och med gamla kvinnor, som bar ammunition till motståndskämparna vid frontlinjen. Folket och den väpnade motståndsrörelsen tog kontroll över staden. Men så var det på många andra ställen i landet. Till exempel i Samarra, där det tog de amerikanska ockupanterna flera veckor att slå ned upproret. Även i Baghdad förlorade de kontrollen för en tid. Från den 5:e till den 7:e april behärskade motståndsrörelsen många delar av staden, och patrullerade gatorna. Under den här tiden återupprättades den allmänna ordningen, som USA hade förstört. Det urskiljningslösa dödandet, våldtäkterna och stölderna upphörde.
Vad anser ni om den så kallade Fallujah-armén, som leds av före detta generaler från den irakiska armén? Är det en seger för motståndsrörelsen att den har upprättats, eller är den ännu ett försök att skapa en kollaborationsarmé?
– USA var tvugna att hitta en lösning. De kommer att försöka förvandla den nyligen upprättade Fallujah-armén till sin irakiska polis, eller någonting liknande, d.v.s. till en öppen kollaborationsarmé. Men de flesta av de meniga soldaterna kommer från Fallujah och deltog i striderna mot USA. De står nära motståndsrörelsens led. De gick med i armén för att de behöver försörja sina familjer. Vi förväntar oss att om det bryter ut nya strider, kommer de flesta av dem att ansluta sig till motståndsrörelsen, eller åtminstone vägra att lyda USA:s order. Så länge som detta är en lokal företeelse är det således inget stort problem. Men det ligger också en större politisk strategi bakom. USA försöker knyta till sig många högre baathistiska f d officerare. Man bedriver en politisk kampanj för att få dem med sig, att ge dem arbeten, att återinsätta dem. Om detta blir ett landsomfattande fenomen, blir det ett allvarligt problem. Generellt sett avvisar vi således denna armé och liknande försök på andra håll.
Den 8:e maj hölls en konferens i Baghdad under ledning av Sheikh Jawad Chalisi och Muthanna Harith al-Darri som gjorde anspråk på att vara en del av motståndsrörelsen mot ockupationen. Men samtidigt uppmanade de FN och dess särskilda sändebud Lakhdar Brahimi att samarbeta med dem.
Många av deltagarna i konferensen är människor som står motståndsrörelsen nära. Men samtidigt rymmer den öppna och dolda kollaboratörer, som står nära Talabani eller Chalabi. Bakom detta ligger ett arbete av kungen av Bahrain, i USA:s tjänst. Amerikanerna har insett att de är tvugna att knyta till sig de krafter som pendlar mellan motståndsrörelsen och ockupanterna.
De måste förklä ockupationsmyndigheterna på ett sådant sätt att folket förhoppningsvis finner dem mer acceptabla. T ex fick de sunnitiska deltagarna i konferensen veta att de inte kan låta de shiitiska krafterna ta makten. De hävdar att konferensen är för landets oberoende och mot ockupationen och det styrande rådet. Men hur kan de då samarbeta med Lakhdar Brahimi, som motståndsrörelsen har utnämnt till en måltavla eftersom han försöker få FN att legitimera ockupationen? Irak kan inte bli självständigt så länge som det finns främmande trupper i landet. Att de drar sig ut är förutsättningen. Vi kommer inte att acceptera någonting mindre än det. Vi fördömer allt samarbete med ockupanterna, även i FN-förklädnad. Så sett är den väg, som konferensen den 8:e maj har tagit, ett hot mot motståndsrörelsen och vi avvisar den.
Kommer den så kallade maktöverföringen som enligt planerna ska äga rum den 30 juni att förändra någonting?
– USA behöver nya, rena ansikten för att administrera sin ockupation, så de bad FN och Brahimi att rädda dem. De försöker bygga upp en ny kuliss. Men folket genomskådar dem. FN och Brahimi är ingenting annat än USA:s politiska agenter. Verkligheten visar att detta bara innebär att man byter namn på det styrande rådet
Vad händer med försöken att bilda en politisk enhetsfront för motståndet?
Den processen verkar vara fördröjd.
– Den politiska enhetsfronten kommer att dröja. Våra erfarenheter tyder på att många krafter hoppas att de kan uppnå en kompromiss med ockupanterna. I de förhandlingarna tjänar de på att kunna hänvisa till motståndsrörelsen. Den senaste s k motståndskonferensen i Baghdad är bara ytterligare ett bevis på det. Dessa personer spelar dubbelt. Å andra sidan tar de politiska krafter som verkligen är uttryck för motståndsrörelsen stora risker när de visar sig offentligt. De har svårt att ta del i den politiska processen och att fomera den oundgängliga fronten. Så vi måste vara tålmodiga.
Vad har ni att säga om det uppror som leds av Muqtada al-Sadr? Reagerade han på en amerikansk provokation, eller bestämde han sig för att ansluta sig till motståndsrörelsen?
– Det var framför allt de krafter som motståndet i Fallujah hade satt i rörelse, som fick honom att ge sig in i kampen. De flesta som stödjer honom är mycket fattiga människor, unga och arbetslösa. De upplever sig som andra klassens medborgare och är villiga att agera mot ockupationens förödmjukelser, eftersom de inte har något att förlora. De är väldigt annorlunda än de rika shiiitiska handelsmännen i Najaf och på andra ställen. De har inte heller några kopplingar till Iran, och försvarar således Iraks arabiska karaktär. Men det var inte bara de som stödjer Muqtada som gjorde uppror. Ungefär hälften av de som deltar i upproret är inte knutna till honom. De anslöt sig till honom bara för att han agerade mot USA. Detta visar att upproret inte är en religiös angelägenhet, utan en politisk, och att Muqtada tjänstgör som dess symbol. Dessutom har upproret visat att shiiter och sunniter, som USA har för avsikt att splittra, står enade i kampen. Representanter för sunniterna har uttryckt sin solidaritet och vice versa. På basplanet är denna solidaritet inom motståndsrörelsen ännu starkare. Det är en mycket positiv utveckling som också ökar möjligheterna till samarbete på det politiska planet.
www.antiimperialista.org, den 15 maj, 2004
