Snart är det 1 maj då EU:s utvidgning träder i kraft och horderna österifrån väller in i gamla Sverige dag och natt för att äta vårt bröd! Så utmålas den nära framtiden lite varstans. Brunhögerns drabanter har anledning att vara tacksamma mot kung Göran med flera för propagandahjälpen.
De politiska höjdarna räds den främlingsfientlighet som finns här och var i befolkningen. Men istället för att bilda front mot fördomarna visar många politiker sin feghet genom att bräka med de fördomsfulla och stryka tjockskallarna medhårs.
Man kan föreställa sig hur förnärmade och förbannade polacker och balter blir när de hör om den politiska och fackliga misstron mot dem här i väster. De anklagas rakt av för att vara fuskare, en samling lata individer som kommer att strömma västerut och leva på socialbidrag.
Social turism är en term som anstår Pia Kjærsgaard og Dansk Folkeparti. Det är så korkat så man börjar tvivla på att det finns någon gräns för den politiska dumheten.
Vilka är det som brukar bryta upp och ge sig av hemifrån ett tag, ett halvår, ett år eller kanske två? Jo, i första hand de unga naturligtvis, de av dem som har så pass energi och framåtanda att de på egen hand vill ut och se lite mera av världen.
Flertalet söker sig naturligtvis till intressantare ställen än Sverige, länder som Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien. Men några drar nog norrut till oss och tar påhugg som diskare, trädgårdsarbetare, anläggningsjobbare och liknande. De blir sannolikt tvungna att jobba svart eftersom den svenska byråkratin reser massiva hinder för var och en som hellre skulle försörja sig lagligt, vara försäkrad etc. Delar av svensk fackföreningsrörelse ställer upp på att jaga dem istället för att hjälpa. Rörelsen hyllar visserligen solidariteten men den gäller i första hand sådana som redan är inne i värmen. Storbritannien efter andra världskriget, under Clement Attles labourregering, var ett föregångsland ifråga om att dela in människor i önskade och oönskade. Jag vet, för jag var där. Min kompis och jag kom med båt från Frankrike till Newhaven, en gudsförgäten håla men billigaste stället att ta sig över Engelska kanalen.
Vid passkontrollen fördes vi åt sidan och låstes in i ett kallt rum. Det var på morgonen. Vi fick sitta där hela dagen enligt en paragraf om lösdriveri. Den som inte hade fem pund ansågs som lösdrivare. Vi ägde tre pund sammanlagt.
Enligt reglerna skulle vi därför skickas tillbaka till Frankrike på egen bekostnad. Dessvärre räckte inte vår kassa till biljetterna. Så vi blev sittande. När klockan närmade sig fem på eftermiddagen ville gränspoliserna gå hem. Vi hade inte gjort något olagligt och kunde tydligen inte buras in.
Ett snorktryne kom och stämplade våra pass med texten:
Permitted to land as a visitor on the following conditions: Not to enter employment paid or unpaid. (Tillåten att landstiga som besökare på följande villkor: Inte ta något arbete betalt eller obetalt.) Vi beordrades också att inte syssla med affärer samt att lämna Det Förenade Kungadömet inom en vecka.
När vi släppts ut liftade vi till London och bodde där, tillsammans med hundratals andra, i källarna som fanns kvar under ruinerna kring Trafalgar. Jobb fick vi på ett matställe med att bära disk och städa stengolvet.
Golvet var täckt av sågspån och folk kastade vad som helst rakt ner, matrester, tändstickor, ölslattar, aska, fimpar. Alla stod upp, inga sittplatser inkräktade på utrymmet. Käket var uselt men billigt. För oss var det gratis. Dessutom tjänade vi några shilling som betalades vid arbetsdagens slut.

En kväll träffade vi en dansk styrman som ville ha sällskap och bjöd på bärs. När vi druckit och pratat ett par timmar lovade han att fixa plats ombord åt oss över Nordsjön till Esbjerg. Han var förstastyre på en fläskbåt som fraktade dansk bacon till brittiska frukostar.
Nästa dag gav vi fan i jobbet och tittade på stan istället, nu när hemresan var säkrad. Ha! Följande dag började en fullskalig hamnstrejk. Båten vi skulle fara med var inte färdiglossad. Alla sa att strejken skulle bli långvarig, vilket den blev. Vi tog oss till Dover, tiggde ihop biljettpengar till Ostende och kom småningom hem, magra som jakthundar.
Jag kan livligt föreställa mig hur det är att vara ung utböling idag och trakasseras av misstänksamma svenska gränsvakter.