Låt oss börja med det självklara: Tomas Tranströmer är en stor författare, kanske en av de största någonsin som skrivit på svenska. Sedan 1954, då han blott 23 år gammal debuterade med samlingen 17 dikter, har han med sin lågmälda livsvisdom och sina vackra och mångfacetterade metaforer lockat en stadigt växande skara av läsare. Som få andra har Tranströmer nått över såväl generations- och nationsgränser.
I nuläget finns han översatt till ungefär fyrtio språk.
Att Tranströmer nu kommer med sin tolfte diktsamling,
Den stora gåtan, är alltså något mer än en bara en nationell angelägenhet.
Tidningar och tidskrifter över hela världen kommer att bevaka den nya boken.
Med allt detta sagt kan man undra: går det alls att närma sig Tranströmer?
Har namnet blivit större än texterna? Jag försöker läsa Den stora gåtan förbehållslöst och öppet, men det är svårt, författarens rykte och andras lärda kommentarer ligger och skaver mot den egna upplevelsen.
Det tar ett tag innan jag hittar min egen läsart.
Men sakta försvinner den inledande vördnaden (som inför en åldrad men mild läromästare!) och de nya dikterna öppnar sig.
Den stora gåtan är en, även med tranströmerska mått, sparsmakad samling.
Boken inleds med fyra kortare dikter, ingen omfattande mer än tre strofer. Det är vacker och avskalad poesi.

Noggrant utmejslade metaforer och liknelser, inte ett överflödigt ord.
Dikterna är drömska och symbolmättade och skapar snabbt hisnande betydelserymder.
Tranströmer ger uttryck för en stark (men inte särskilt ideologisk) civilisationskritik, ett drag man känner igen från tidigare samlingar. Men kanske har samtidsbilderna mörknat något, som här, i dikten ”Snö faller”:

Begravningarna kommer
tätare och tätare
som vägskyltarna
när man närmar sig en stad.

Tusentals människor blickar
i de långa skuggornas land.

En bro bygger sig
långsamt
rakt ut i rymden.

Den återstående delen av Den stora gåtan består uteslutande av haikudikter.
Det är en bunden och minimalistisk form: sjutton stavelser uppdelade på tre rader (fem, sju, fem) och på dessa rader en liten poetisk bild som i sig rymmer en bild av något större, kanske en gåta.
Tomas Tranströmer har tidigare visat intresse för detta korta format; Sorgegondolen (hans enda samling från 1990-talet) innehåller ett knippe ypperliga haikudikter.
I Den stora gåtan finns hela fyrtiofem haiku, uppdelade i elva sviter. Det lilla formatet till trots förmår dessa treradingar rymma stora ämnen.
Med till synes enkla medel skriver Tranströmer poetiska miniatyrstilleben, varav många är sällsamt klara och kärnfulla. Med stor känsla för stil och komposition beskrivs det väsentliga i tillvaron.
Det handlar om havet, skogen, fåglarna, Gud och döden, alla återkommande tranströmerska motiv.
Här är en av flera fina havsdikter:

Stor och långsam vind
från havets bibliotek.
Här får jag vila.

Man anar en stor trötthet i denna nya bok; här finns inte samma färgsprakande metaforfyrverkeri som förut.
I ”Den stora gåtan” är det sent i livet, sent på jorden. Döden är hela tiden direkt eller indirekt närvarande som en djup, svart klangbotten.
Men samtidigt finns det också tröst och livsglädje:

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.

Man påminns om det självklara: stor konst är ofta enkel.