Scenen ligger i tre stora böljande vågor ned mot publiken. Med det underlaget får skådespelarnas kroppar arbeta mödosamt och rummet understryker kampen, svårigheten att med utgångspunkt från sin ideologi leva i och förändra världen.
Det finns öppningar på båda sidor av scenen, där aktörerna kan ”smita ut”, när tankarna behöver vila eller när argumenten bli tröttsamma. Gruppen är det viktiga, där får individen bekräftelse och där hålls tanken vid liv.
Deras gemensamma ungdomstid, då ideologi och strategi formades, har nu kompletterats med en vuxenvardag med yrke och lön. Existentiella frågor som ”Är jag en god människa?” ”Lever jag som jag lär?” eller ”Tar jag konsekvenserna av mina val?” är dock överordnade.
Sökandet kräver logiska, igenkännande utbrott ”Fan! Jag sköter ju mitt jobb, jag ägnar nästan all annan tid åt att försöka göra vår jävla skitvärld lite, lite bättre, och gör jag det så tycker jag att jag förtjänar att få va mig själv”.
Ventilen blir den återkomman repliken ”Vi måste bli bättre!”. Vem känner inte igen den, när allting verkar stå och stampa på samma ställe eller när sakernas tillstånd bara blir sämre och sämre?
Dramaturgin i scenbilden och replikerna är näst intill fulländade. När Maj, fascinerande spelad av Caisa-Stina Forssberg – en skärklädd, rultig, sminkad, köttätande – inträder på scenen bryts gruppen upp. Hennes frågor blottar. Kan en vegan, som tycker att det är mord att fiska räkor, vara för fri abort?
Majs närvaro är för provocerande för gruppens medlemmar, så hon stöts ut.
Ingenting kan dock bli som tidigare. Individuella överdrifter leder nu till absurda handlingar. Vad blir nästa steg?
I programmet presenteras förställningen som en ”humoristisk och svindlande samtidsresa /…/ och om människans mest grundläggande behov: att bli älskad”.
Jag får ändå konstatera att skrattet fastnar välgörande, besvärande i halsen. Ensemblen är strålande! De guidar åskådarna genom sin resa ibland varsamt och ibland hänsynslöst – även om det i slutet blir något för långdraget. Det är alltid med spänning jag går till Teater Bhopa.
De vänder och vrider på vår samtid. De ställer viktiga frågor om moral, etik, politik, livsval och konsekvenser för oss som tillhör den privilegierade delen av jordens befolkning.
