Imorgon inleds Ung vänsters extrakongress. Kongressens utfall kommer i hög grad att avgöra vad Ung vänster är för förbund de närmaste åren.
Det är viktigt att ge en bild av situationen, så att det blir möjligt att förhålla sig till kongressens resultat. Dels för att Ung vänster är en viktig organisation som påverkar det svenska politiska landskapet.
Dels för att de politiska frågeställningarna är relevanta för hela vänstern och arbetarrörelsen.
Ung vänster har de åtta-tio senaste åren utvecklat ett oerhört framgångsrikt politiskt och organisatoriskt projekt. I praktiken är det detta som i grunden hotas.
Det är omöjligt att ge en rättvisande bild av tio års arbete. Men det finns några nyckelfaktorer. Förbundets styrka har grundlagts i att vi, utifrån en aktiv närvaro i dagens problem, hittat tillbaka till väsentliga delar av både vår vänstersocialistiska arbetar- rörelsetradition och den kommunistiska tradition som vi historiskt är en del av.
Vi har aktivt ställt oss utanför varje etablissemangskonsensus om vilka begrepp och förklaringsmodeller som ska användas. Samtidigt har vi undvikit att gå vilse i vårt eget språkbruk. Det har varit viktigt att ha rätt, men viktigare att göra rätt.
När organisering hånats har vi satt det konkreta, mödosamma basarbetet i centrum.
Den avgörande förutsättningen har varit en demokratisk organisation med en stark central ledning. Vi har kunnat analysera, lägga linjer, agera disciplinerat och enat och sedan utvärdera och korrigera. Det har gett resultat.
Den kritik som i den interna debatten främst har utkristalliserat sig och blivit en punkt att samlas kring, rör denna avgörande nyckelförutsättning.
Men i botten finns politiska överväganden. Själv menar jag under alla omständigheter att några ställningstaganden är extra viktiga för en vänster som vill vara relevant i framtiden:
Nationsfrågan – vare sig det gäller att förhålla sig till antiockupationskamp eller kollektivavtal – är viktig för folkliga krafter att landa rätt i. Det inbegriper här i Sverige ett hårt och tydligt antifederalistiskt EU-motstånd.
Det innebär också en insikt om att kampen mot imperialismen är vår tids ödesfråga. Det är då avgörande att slå vakt om alla länders självbestämmanderätt, i strid mot kapitalets falska ”kosmopolitiska” retorik.
Ung vänster har av chic-vänsterns lansdragare placerats i facket ”nationalvänster”. Det ska vi vara stolta över. Så kan vi vara sanna internationalister och antiimperialister.
Det krävs en offensiv feministisk politik. I ett patriarkalt samhälle kan feministiska segrar aldrig tas för givna. Det har blivit tydligt i vår egen organisation, där fullkomligt oacceptabla metoder förekommit i det arbete som föranlett extrakongressen. Men det är också en avgörande politisk insikt.
Vi måste avvisa både en allmän identitetspolitik som staplar olika förtryck på varandra som ett meningslöst mantra och en machoretorik som i praktiken gör sig blind för kvinnors gemensamma erfarenheter och kvinnoförtryckets särskilda mekanismer.
En stor utmaning är att ta strid för välfärden. Vi ser just nu början på en kommande, stenhård privatiseringsoffensiv. Den drivs fram av kapitalets oförmåga att hantera ett modernt samhälle.
Det innebär att mer och mer av det som vi betraktar som självklart i ett civiliserat samhälle – rent vatten eller fungerande tandvård till exempel – reserveras för en liten elit. Den vänster som inte förmår ta strid här blir ointressant.
Över hela världen ser vi hur förankring i arbetarrörelsen blir avgörande för progressiva krafters positionering och verklighetskoppling.
Att vara en kraft för socialistisk samhällsförändring är inte en fråga om att kalla sig socialist eller något annat, utan att arbeta på ett förnuftigt sätt som ger avtryck i utvecklingen. Vi är först och främst en del av svensk arbetarrörelse. Försvaret av arbetarrörelsens landvinningar måste vara en central fråga för Ung vänster.
Vi måste betacka oss för att sammanfösas med en ”vänster” som i praktiken inte är särskilt intresserad av den breda arbetarklassens konkreta livsvillkor.
Självklart öppnas det för politiska förskjutningar när förbundsordförande, förbundssekreterare och en rad andra tongivande personer, som stått för den nuvarande linjen, drivs bort genom ett fulspel som förbundet inte förtjänat. Men förbundet kommer framgent ändå att behöva förhålla sig till bland annat ovan beskrivna, för alla progressiva krafter viktiga frågeställningar. Hur det sker, avgör förbundets utveckling de närmaste åren.
