En vårvinterdag åkte jag med min mors gamla sparkstötting från Hertsön till Örnäset, de bostadsområden i Luleå där jag bor och växt upp i. Anledningen var att jag blivit inbjuden av Lulebygdens Forskarförening för att berätta om Örnäsets historia.
”Men vad har jag att berätta?” tänkte jag.
Jag är ju bara uppväxt där och flyttade till Edeforsgatan med mina föräldrar den 1 april 1953. Senare växte familjen, jag gick på Södra Örnässkolan och bodde där i egen lägenhet efter att jag börjat jobba på Norrbottens Järnverk 1973.
Jag sparkar längs cykelvägen. Besöker Örnäskyrkogården, där gravstenarna ligger under ett djupt snötäcke. Där ligger min far och mor; och många av de människor som såg oss växa upp. En del kände jag, andra är anonyma, men kring varje människa finns en livsberättelse, som kanske aldrig blev nedtecknad.
På Hällbruksgatan bakom Norra Örnässkolan möter jag två kvinnor, en äldre och en yngre med barnvagn. Den äldre kvinnan hälsar.
Jag säger, att det nu för tiden inte är så många som åker spark och tänker, att det är därför hon hälsat. Men när vi börjar prata, säger hon:
– Visst är det väl Kajsajuntti?
Eftersom hon bryter på tornedalsfinska, frågar jag efter hennes namn och varifrån hon kommer. Hon berättar att hon kände min far och mor, att hennes man arbetat tillsammans med min far på tackjärnsverket. Själv arbetade hon under många år i Domusrestaurangen, där hon sett mig komma med mina pojkar.
Hon säger, att hon träffat min morbrors fru, som flyttade till Örnäset för några år sedan och som dött förra våren.
– Hon verkade så pigg och pratsam. Hon bad mig hälsa på någon gång, men det blir ju aldrig av, man har ju så mycket att göra. Sen såg jag dödsannonsen, när jag var på besök hos min dotter.
Vad tänkte min far och mor när vi flyttade till Luleå och han började arbeta vid Norrbottens Järnverk AB? Länge drömde de om att kunna återvända till Tornedalen, för att ta över egnahemmet min morfar byggt. Men så kom socialdemokraternas efterkrigspolitik. Småjordbruken skulle läggas ned. Industrin behövde folk. Den farbror som blev kvar i byn varnade för järnverket. Han överlevde dem alla, även om skogsarbetet också gav krämpor.
Vilka förhoppningar bar de senare, när familjen blev större?
Han var medlem i gamla SKP och hon i SKV – Sveriges Kvinnors Vänsterförbund. Jag minns två frågor utöver det vardagliga partiarbetet, som de arbetade för – att Örnäset skulle få en läkarmottagning och ett apotek. Visst minns jag mycket mer, men vår historia är en gemensam angelägenhet. Vi borde söka upp de människor, som betytt något i våra liv, fastän de inte varit nära släktingar. Vi bör skriva ned minnen, fotografera, skriva dagbok, videofilma och spela in på kassettband. En dag är det alltid för sent. Först bleknar röstminnet, sedan bildminnet. Vi kan inte försäkra oss om ett evigt liv, men vi har idag en större möjligheter än tidigare generationer, att bevara minnet av den tid vi levt eller lever i.
Längre ned längs Edeforsgatan, vid den skog där vi hängde tvätt och plockade blåbär, möter jag ännu ett äldre par med spark.
De berättar att de först flyttat till det hus där även vi bodde, innan de flyttade till villaområdet en bit ifrån. Han hade arbetat vid stålverket. De kände mycket väl till vår familj.
– Visst hade ni rätt många barn, frågar kvinnan.
– Tänk vad många barn det fanns, så att de till och med fick bygga två skolbaracker. Tänk om vi hade fått behålla Södra Örnässkolan? I Svartöstan kämpade de för skolan, därför fick de behålla den.
Innan jag fortsätter min vandrig, tittar jag på klockan. Jag är kaffesugen och bestämmer mig för att hälsa på ett par, som bott hela sitt vuxna liv på Örnäset.
Jag ställer sparken i snödrivan och åker upp med hissen i ett av punkthusen. Det var länge sedan jag hälsade på.
Samtalet rör sig mellan minnen från förr och den aktuella politiken.
– Hur ställer du dig egentligen till EU, är du fortfarande emot, frågar kvinnan som är aktiv socialdemokrat och en stark EU-motståndare, som självklart röstat nej också till EMU.
Efter en stund kommer ännu ett par, traktorföraren med fru. Vi ringar in historien och jag blir kvar i ytterligare några timmar. Hemma har jag sedan hur mycket som helst att skriva.
