Opinion 31 mars, 2004

Irakierna har rätt att göra motstånd mot ockupation

Jag vill inte komma här och predika om rätt och fel men tyvärr så är situationen idag så illa att det är ganska oundvikligt.
Vi har fått höra så många olika människor förmedla sin bild och tala för sin ståndpunkt så nu skulle även jag vilje be om att så visa er min bild och få tala för min sak och jag vill till er förmedla den bild som ges till mig från min släkt i Irak.
Det som är det absolut viktigaste för irakierna idag är att vi enas som ett folk. Utan våran enhet så kommer vi aldrig att kunna slänga ut ockupanterna. Den bild vi idag får förmedlat av media är att Irakierna står i ständig konflikt med varandra. Att shia hatar sunni, sunni hatar kurder och kurder hatar alla. Denna bild stämmer inte med verkligheten, vi är medvetna om våra inre konflikter men vi vet samtidigt att vi alla är Irakier. Vi stod enade när vi slängde ut britterna, vi stod enade när vi störtade monarkin och vi kommer att stå enade när vi slänger ut amerikanarna!

Därmed har irakierna rätt till att göra motstånd. Det är varje nations rätt att göra motstånd om de skulle bli ockuperat. Det går dessutom aldrig att rättfärdiga en ockupation och det innebär att man måste stödja motståndet. Man kan ha åsikter om deras taktik, jag vet att folk tycker att de bara går ut över civila. Så detta vill jag svara på.
Det beror på vad du definierar som civila. Att irakier som söker tjänst hos ockupanterna blir mål för motståndsrörelsen är visserligen tragiskt. Det är hemskt att de ens ska behöva söka jobb hos amerikanarna men det är förståligt att de då blir ihopbuntade med amerikanarna. Utöver dessa så kallade civila så är det sant att det även dör folk som inte har någon som helst samrörelse med ockupanterna men det är här jag vill förklara något som jag inte tror att många vet om.
När jag frågade mina släktingar i Irak om vilka de tror ligger bakom attackerna så svarade det rakt och säkert: Det är amerikanarna som står bakom de attackerna som riktas mot civila!
Jag blev något förvånad och bad dem förklara närmare.
Amerikanarna gör attacker mot till exempel shiamuslimer så att de ska beskylla sunnimuslimska organisationer och tvärt om. De gör allt för att skapa splittring mellan oss, allt för att vi ska fortsätta bråka. Den där attacken i Karbala, den var inte ett verk av Irakier, ingen skulle göra något sådant, staden är ju helig för alla muslimer och ingen dödar så många oskyldiga. Det där är USA! Vi har till och med kort på dem. De går ut på kvällarna för då är alla gator tomma, ingen vågar sig utanför dörren, då passar de på att utföra attacker här och där, vi har sett dem med våra egna ögon!

Det finns en motståndsrörelse som har stöd av en majoritet men den utför inte sådana attacker!
Dels detta och dels att man måste förstå att i ett sådant här krig där den ena parten är i så grovt underläge så är det svårt att utföra speciellt omfattande och hel korrekta attentat. Så man kan egentligen tycka vad man vill om motståndet men man måste fortfarande acceptera samt respektera Irakiernas rätt till självbestämmande!
Vi måste även sluta att förlita oss på vår mediabild av vad som händer i Irak. Vi måste inse att de är flera attacker speciellt mot soldater som vi faktiskt inte får höra ett dyft om!
Jag skulle vilja ta upp det här med civilas död mer särskilt också. Det skär i mitt hjärta varje gång jag hör att ännu en Irakiers blod har spillts. Få kan riktigt förstå hur ont det gör. Men jag tänker inte och kan ändå inte skylla det på Irakierna. De handlar så som situationen kräver och det är en situation skapad av ockupationsmakten och därmed bär de skulden för varje Irakiers blod!
Och jag står fast vid att om vi vill att dessa attacker ska upphöra så måste vi kämpa mot USA och inte motarbeta det enda motståndet som finns på plats!
Men vad är då så hemskt med ockupationen, det är väl bättre än Saddam i alla fall? Många av oss har nog fått frågan.
Ja, förutom att man saknar all demokrati, en egen stat och ett arbete så finns det ju en massa vardags problem som gör livet olidligt.
Skräcken är din vanligaste känslan, bristen på trygghet har blivit så stor att du inte längre minns vad trygghet är för någonting. Du kan aldrig veta när en grupp soldater rusar in i ditt hem, plundrar, våldtar kvinnor och går. Kidnappar ditt barn i utbyte mot värdesaker. Om du går ut så vet du att du kanske inte kommer tillbaka, du får räkna med att mat är en lyxvara som du måste snåla med likaså med elektriciteten, du måste vara inställd på att du kanske bara har el någon timma om dagen. Vatten i kranen är det inte längre någon som förväntar sig och att du ska få en utbildning och ett jobb är ju faktiskt att begära för mycket!

Och detta är nu, då amerikanarna ska ha föreställt att bygga upp landet i snart ett år! Eller har de kanske haft fullt upp med att transportera olja! Vet inte riktigt?
Men är det inte sådant här som styrande rådet jobbar med då?
Att det finns delade åsikter om styrande rådet kommer ju inte som en överraskning för någon. Somliga menar att rådet i alla fall består av Irakier och att deras närvaro är nödvändig för att det inte ska utbryta kaos. Jag kan förstå resonemanget, jag har tänkt tanken själv men ingen kan, hur mycket de än försöker, låta bli att erkänna att ett stödjande av styrande rådet indirekt är ett stöd till ockupationen. Detta är sanningen sedan kan man tycka att det är ett steg som man är villig att ta om man på så sätt kan spara en Irakier livet.
Enligt mig ska amerikanarna självklart ut först, men sedan skall det anordnas val då styrande rådet direkt ska avgå. Detta är det enda sättet för att jag någonsin ska kunna hysa en gnutta respekt för dem.
När jag frågade min femtonåriga kusin i Bagdad om styrande rådet så svarade hon mig: Jag märker av dem lika lite som de märker av mig!

Jag vet att alla bär på en skräck för inbördeskrig om amerikanarna nu skulle lämna Irak men det är precis det de vill att vi ska frukta. De vill att vi ska vara i behov av deras närvaro och när vi går på detta, ja då har de vunnit. De härskar genom att splittra och det har alltid varit deras taktik!
Vi måste våga förlita oss på att Irakierna faktiskt kan och är berättigade till att få föra sin egen kamp mot imperialismen. Vi ska inte låta oss luras av USA och vår media. Jag tror på Irak, jag tror på det Irakiska folket. Och enade kommer vi stå och se ner på våra förre detta ockupanter!

Inrikes/Nyheter 13 maj, 2025

Dagmar Hagelins mördare flyttas till lyxfängelse

Alfredo Astiz och Dagmar Hagelin. Foto: Victor R. Caivano/AP / Wikimedia Commons.

”Dödsängeln” Alfredo Astiz, dömd för mord på Dagmar Hagelin, har förflyttats till ett fängelse med tennisbanor och teaterklasser. Nu fruktar grupper inom människorätt att det är ett steg mot benådning – och den mördade svensk-argentinskans bror är kritisk.

Det är den 27 januari 1977, en varm sommardag när 17-åriga flickan Dagmar Hagelin ska besöka en väninna i västra Buenos Aires. I stället möts hon av militärer på kidnappingsuppdrag. Dagmar försöker fly men skjuts ned av den senare ökände militären Alfredo Astiz, även känd som ”den blonda dödsängeln”. 

I bakluckan på en taxibil förs hon skadad till ett tortyrcenter, för att aldrig mer återfinnas. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 maj, 2025

Räknefel gör bostadsbristen svårlöst: ”Katastrof”

Bra kommunal bostads-planering börjar med att kommunerna får bättre och tydligare bostadsstatistik, menar Hyresgästföreningen. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

En ny rapport från Hyresgästföreningen menar att bostadsbristen konsekvent mäts med fel måttstockar av den ansvariga myndigheten Boverket. I centrum står frågan om vad statistiken egentligen mäter – och för vem.

”Bostadsbrist har blivit ett permanent tillstånd i städer runt om i Europa, såväl som i Sverige”, inleds Hyresgästföreningens rapport Räkna med bostadsbrist.

”Vi verkar aldrig bygga nog mycket av det folk vill bo i, där folk vill bo.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 13 maj, 2025

På jakt efter Che Guevara i en gondol

Den 89-åriga arkitekten Norman Foster låter besökarna spegla sig i kanalvattnet, samt i mobilens selfielins. Foto: Leonidas Aretakis.

I Venedig minglar bhutanesiska frihandelsmunkar med västerländska arkitekter med samhällspatos. Men går det verkligen att rädda planeten i samarbete med Rolex?

Trots att det hänger luftkonditioneringslådor i taket är rummet tryckande varmt. De flesta är ur funktion, men vissa surrar utan att fläkta. Vattenytan i de spegelsvarta bassängerna ligger 70 centimeter över golvet, vilket vi får veta är den förväntade havsnivån i Venedig vid århundradets slut.

Verket, ”The third paradise perspective”, finns i det första officiella utställningsrummet på stadens arkitekturbiennal, och därmed är också tonen satt. Det fångar den rosslande teknologi som får haven att stiga – men kanske också något som den franska marxisten Régis Debray skrev om stadens besökare i den stränga essäboken Against Venice:

”Låt oss inte glömma en liten men relevant detalj: vattnet var den första reflekterande ytan som människan upplevde. Stillastående, oljigt och glänsande lämpar det sig ännu bättre för privata samtal. […] Vi är inte där för att njuta av [målarna] Carpaccio eller Tizian eller vår älskades ansikte – de är bara strålande eller ömsinta förevändningar – utan för att beundra vår egen spegelbild. Vi åker till Venedig för att tala, och för att bli talade om.”

Foto: Leonidas Aretakis.

Samtidigt är klimatkrisen ingen orimlig källa till självreflektion, med tanke på att den är skapad av oss. Inte minst av de tusentals arkitekter som under helgen minglar i staden, då ”byggda miljöer” – alltså hus, vägar och annan infrastruktur – beräknas stå för 40 procent av utsläppen.

Som årets curator Carlo Ratti uttryckte det: ”Arkitektur handlar om överlevnad.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 12 maj, 2025

Flamman firar femtusen

Nyliberalen Mattias Svensson blir Flammans femtusende prenumerant. Foto: Timbro.

För första gången sedan 1970-talet är Flamman fler än 5 000 prenumeranter.

Grattis till Mattias Svensson, nyliberal Timbroveteran och ledarskribent i Svenska Dagbladet, som precis blivit vår femtusende prenumerant.

Välkommen! Varför började du prenumerera?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 12 maj, 2025

Majblomman vill se gratis busskort för barn

Majblomman grundades 1907 för att ”arbeta för en barndom fri från fattigdom”. Foto: Majblomman.

Kollektivtrafiken utgör en stor börda på barns och ungas ekonomi, enligt föreningen Majblomman. Att göra den gratis kvälls- och helgtid hade kostat knappt 600 miljoner om året – fem gånger mindre än dagens bensinskattesänkningar.

För de allra flesta är Majblomman den lilla knappnål som säljs av kvarterets skolbarn några veckor varje vår. Men för Åse Henell, generalsekreterare för den 118 år gamla föreningen, betyder den mer än så. Majblomman grundades för att motarbeta barnfattigdom, och varje år får de 500 lokalföreningarna runtom i landet in omkring 40 000 ansökningar om ekonomiskt stöd, berättar hon.

– Det kan vara allt från vinterjackor och skor till terminsavgifter, men de senaste åren har vi sett allt fler ansökningar om kollektivtrafik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 12 maj, 2025

Underskottet i Gävleborgs regionbudget är fyra gånger större per invånare än i Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Allt jag hade var ett sms från en kollega: ”Ring mig. Din pappa är på akuten.”

Jag kastade mig på tåget till Gävle. Det tog mig åtta timmar att hitta honom. Varken 1177, akutmottagningen han tagits till eller sjukhuset han sedan blev förflyttad till visste var han var så jag bestämde mig för att själv leta rätt på honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 11 maj, 2025

Venedig var världens första ”House of Glow”

Nicole Kidman tog smalhetsidealet till nivå på Golden globegalan tidigare i år Foto: Jordan Strauss/AP.

Utställningen ”Corpi moderni” ser dagens kroppsmaximering genom den italienska renässansens mästerverk.

Den skimrande huden smiter tajt om skelettet under den vita klänningen. Hon ser övermänskligt transparent ut, nästan som att hon svävar. När Bianca Ingrosso låter sig fotograferas på Ellegalan förstår jag att Sveriges främsta nepobaby har tagit sig till nästa nivå av humanoid. Den enda reklamtavlan som behövs för öppningen av varuhuset House of Glow som ska äga rum några dagar senare.

Idealet för dagen, en kombination av helgonlik anorexi och excesser av hudvård och avancerade kirurgiska ingrepp, är oemotståndligt eftersom vi tycks programmerade att förväxla skönhet med godhet. På denna olymp tävlar inte bara de unga som Ariana Grande eller de koreanska stjärnorna i Blackpink, utan medelålders kvinnor som 62-åriga Demi Moore som syntes på en gala med repsmala armar och Nicole Kidman (56) syns nästan inte längre när hon står i profil.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 11 maj, 2025

Supa, ligga, dö i 30-talets Berlin

Irmgard Keun (1905–1982) var både alkoholiserad och hemlös under perioder. Skrivandet var allt för henne. Foto: Lind & co.

Med en blick för barnperspektivet lyckades Irmgard Keun beskriva erfarenhet av att vara ung på flykt.

I en lägenhet i Berlin sitter en blind man i väntan på att placeras på ett hem för krigsinvalider. Det han vet om världen utanför får han reda på genom sin unga granne Doris. I Konstsilkesflickan från 1932 befinner vi oss i skarven mellan 1920- och 30-tal och Berlin har genomgått drastiska förändringar sedan krigets slut. Jäms med ständiga politiska gatustrider, inflation och fattigdom har staden växt till en glittrande metropol, ett Berlin som den blinde mannen själv aldrig kunnat ta del av. Här finns nu hundratals biografer och storslagna danspalats. Kabaréformatet har förvandlat staden till världens queera centrum, bara för lesbiska finns uppåt 90 barer att välja mellan. På Institutet för sexualvetenskap studerar sexologen Magnus Hirschfeldt människans sexuella liv och genomför den första könsbekröftande operationen. På Romanisches Café trängs författarna, kulturarbetarna och skådespelarna. Det är till den gemenskapen 18-åriga Doris söker sig och tar sig fram med ambitioner och självförtroende. Hon går in på caféet och sveper med blicken, berättar sedan för grannen vad hon sett:

”Den litterära eliten är något enormt flitig med kaffe och schack och prat och en massa andlighet och så, eftersom den inte vill låta sig själv märka att den är lat. Och där är en del flickor som är jättesäkra på sig själva […] de flesta av eliten är alldeles vilda på att få komma ut i tryck.”

På senare tid har många texter återkommit till den här tiden. Nyligen återutgav Modernista Hans Falladas Hur ska det gå för Pinnebergs från 1932 om ett strävsamt par och deras kamp för att behålla värdigheten i en tid av ekonomiskt kaos och Uwe Wittstock satte ljuset på de intellektuellas öden under republikens sista dagar i Februari 33, litteraturens vinter. I ambitionen att fånga det säregna i Berlins beryktade 1920- och tidiga 30-tal i sin samtid har nog ingen kommit närmare än Irmgard Keun. I Konstsilkesflickan från 1931 skriver hon Doris som kommer till Berlin från Köln med drömmen om att slå sig fram inom teatern. Hon är trött på att slita, hon ska bli en stjärna och hon skriver:

”Fast jag tänker inte skriva dagbok, alltså – sånt är ju barnsligt för en ung dam som är arton år fyllda och hur vuxen som helst i alla avseenden. Så jag tänker skriva som om jag beskrev en film, för det är så mitt liv är och kommer att bli mer och mer.”

Doris är urtypen för ”den nya kvinnan”– ung, frigjord och självmedveten, hon jobbar på kontor på dagarna och dansar på nätterna. Men Keun klär också av en Weimarrepublikens vanligaste mytbildningar och beskriver hur kvinnornas frihet begränsas även i den nya tiden: steget till fattigdom är en utebliven lön bort och det säkraste alternativet till hungern är prostitutionen.

Konstsilkesflickan är fortfarande 95 år senare den roman som bäst beskriver livet i Berlin för unga kvinnor under Weimarrepublikens sista år. De stora idéerna och det politiska kaoset anas men Keun släpper aldrig fokuset på huvudpersonen. Drömmarna, slitet, fattigdomen och glamouren lever sida vid sida i Doris värld – i pälsen hon stjäl från en berömd skådespelerska kan arbetarflickan i alla fall klä sig i en känsla av framgång. När pengarna inte räcker till klänningar av silke räcker de i alla fall till konstsilke, en känsla av lyx så god som någon. 

Keun placerar läsaren mitt i Doris virvlande ström av tankar, hennes fasa inför lönearbete och sexuella förbindelser som slutar lika snabbt som de påbörjas. Allt i en för sin tid unik stil som fick kritiker att kalla boken  naiv. Andra, som den briljanta författaren och publicisten Kurt Tucholsky, såg något nytt i Keuns sätt att beskriva sina karaktärers känsloliv och menade att hon skrev på ett ”kvinnligt Heinrich Mann-sätt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 10 maj, 2025

Solidarisk dikt som tappar och fångar

Äpplen har fem rum i sitt kärnhus, precis som antalet delar i Erik Lindman Matas nya bok. Foto: Carla Lomakka.

Erik Lindman Mata föreslår ett möjligheternas skrivande som snarare säger ja än nej och som refererar fritt, nästan utan restriktion.

Hur mycket kan en text kräva av sin läsare? I Erik Lindman Matas nya diktbok Mullvadens kärlek till buffeln stannar jag ofta upp vid den frågan. Första gången det sker är ungefär då dikten relativt okommenterat övergår till att vara ett slags experimentellt klipp- och klistra-, överstryknings-, språkmaterialistisk-, found-poesi av (får man veta i slutet av boken) den marxistiska teoretikern och aktivisten Rosa Luxemburgs fängelsebrev. Låter det svårt? Det var i alla fall just det jag försökte illustrera.

Men textens bortvändhet från läsaren gäller bara för vissa aspekter av boken. När det gäller det som är brännande akut är utsagan glasklar: I slutet av Mullvadens kärlek till buffeln står det att boken är tillägnad Karmel Alaa Walid Hamdan, ett av de tusentals barn som dödats i Gaza sedan den 7 oktober. På ett litterärt plan är dedikationen överflödig. Denna solidaritet står redan inskriven i dikten. För tillsammans med Lindman Matas språkliga driv utgör solidariteten med världens förtryckta bokens fundament.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 10 maj, 2025

Alla förlorar på pajkastning

Under den senaste veckan har flera profilerade vänsterpartister riktat kritik mot partiledningen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Mycket har sagts från många håll om de senaste dagarnas händelser inom Vänsterpartiet, där Lorena Delgado Varas uppmanades av partistyrelsen att lämna sina uppdrag.

Vissa anser att man blåser upp en fråga om en individ till orimliga proportioner. Andra anser att partiledningens agerande är symboliskt för ett mer långsiktigt mönster kring hur man förhåller sig till partiets medlemmar och mål.

Jag anser att händelserna de senaste dagarna bevisar att det finns en stor och högst problematisk motsättning inom partiet.

Enligt mig är de som tror att splittring är en lösning att betrakta som svikare, som inte har rätt inställning till Vänsterpartiet. Men jag anser också att partistyrelsen gör sig skyldiga till ett svek när de vägrar att förhålla sig konstruktivt till motsättningen och att ha en kamratlig dialog.

Motsättningen handlar i grunden om en bristfällig förståelse för vad makt är och för vad partiarbete är.

Där har både Vänsterpartiets ledning och den interna oppositionen fel.

Makt leder inte automatiskt till mer socialism och feminism, men makt leder inte heller automatiskt till korruption. Vad makt leder till beror på hur den används.

Vi är arbetarklassens parti. Socialismens och feminismens parti. De flesta i Vänsterpartiet är med på detta, både partiledningen och oppositionen. Ändå fastnar diskussionen ofta här, och de ena misstror de andra. I stället för en givande diskussion gör man ogrundade beskyllningar. Diskussioner blir ofta till en tävling i att skjuta över målet.

Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Detta är destruktivt för vårt parti. En korrekt hantering av reella politiska motsättningar inom ett arbetarparti kräver en levande och kamratlig diskussion om de viktiga frågorna. Alla förlorar på pajkastning.

Partiets grundläggande problem är vår nuvarande syn på hur förändring går till. Från partiledningens sida har man en övertro på den parlamentariska vägen och från oppositionens sida har man en övertro på den utomparlamentariska vägen, men vi behöver båda. I dag saknas en helhet. En samstämmighet mellan kortsiktiga och långsiktiga mål.

Vi har kring 30 000 medlemmar, men enbart en liten andel av dessa är organiserade på riktigt. Vänsterpartiets styrka ligger i hur mycket arbete som nedläggs på partiet. En betydligt större andel av våra medlemmar hade kunnat sättas i arbete för partiet om vi hade sett till att skapa förutsättningar för det. Men då måste partiet vara mer än en valkampanjorganisation. Då måste vi finnas i bostadsområdena och på arbetsplatserna i mycket högre grad än i dag.

Vänstern har varit på ideologisk och organisatorisk tillbakagång under lång tid på grund av en pågående identitetskris. Det är dags att börja anamma vår identitet igen. Vi är arbetarklassens parti som kämpar för vår frigörelse från klassamhället och könsmaktsordningen.

Detta innebär att vi går emot den borgerliga hegemonin. För att inte gå under behöver vi ha en strategisk inställning. Vi kan inte, som partiledningen, enbart följa efter svängningar i opinionen och media. Då kommer vi förflytta vår position för långt till slut. Ibland måste vi följa med i svängningarna, men vi måste också kunna stå starka tillsammans när vinden blåser hårt. Det är så man leder. Man kan både lyssna och vara modig.

Samtidigt misslyckas även oppositionen att hitta rätt. Man drar slutsatsen att varje reträtt är ett brott mot den rena läran. Med den inställningen kan man inte heller leda. Om vi verkligen ska vinna måste vi börja prata med varandra och vår klass. Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Läs mer

Vill partiledningen bevisa sina linjer måste de sluta beskriva dem som den enda vägens politik. Vänsterpolitik kan genomföras på andra sätt än i regeringar med centerpartister.

Vill oppositionen bevisa sin linje får man sluta demonisera, börja kompromissa och föra fram ett trovärdigt alternativ som på ett bättre sätt inkluderar både parlamentarismen och utomparlamentarismen än vad partiledningens linje gör.