”Genom att störta mig har de ryckt upp frihetens stam med rötterna. Den kommer att gro igen därför dess rötter är många och djupa.” I Toussaint Louvertures anda, han som personifierade vårt folkkynne, förklarar jag att de genom att avsätta mig ryckt upp fredens trädstam med rötterna, men den kommer att gro igen därför dess rötter är Louverturianska.
Kära landsmän, det är med de orden jag först hälsar våra bröder och systrar i Afrika, när jag står på den Centralafrikanska republikens mark.
Låt mig framföra min hälsning genom att upprepa samma förklaring. ”Genom att avsätta mig har de ryckt upp fredens trädstam med rötterna”.
På natten till den 28 februari 2004 genomfördes en statskupp. Man skulle kunna kalla den en geopolitisk kidnappning. Jag säger rent ut att det var terrorism förklädd till diplomati. På det hela taget passade statskuppen och kidnappningen varandra som hand i handske.

Jag har ständigt varnat för att det ska komma en statskupp, men fram till den 27 februari, dagen före kuppen, förstod jag inte att övergreppet även skulle åtföljas av en kidnappning.
På natten till den 28 februari tog sig plötsligt amerikansk militär, som redan fanns stationerad i Port-au-Prince, in i mitt hus i Tabarre för att för det första tala om för mig att amerikansk säkerhetspersonal som anlitats av den haitiska regeringen, bara hade två alternativ kvar.
Antingen måste de omedelbart bege sig hem till USA eller ge sig in i striden på liv och död. Därefter berättade de för mig att de återstående 25 amerikanska säkerhets-agenterna i den haitiska regeringens sold, som skulle anlända den 29 februari som förstärkning, var belagda med förbud och förhindrade att inresa i landet.
För det tredje berättade de att tungt beväpnade utlänningar och haitiska terrorister redan stod redo att öppna eld mot Port-au-Prince. Och då förklarade amerikanarna ord för ord att de kommer att döda tusentals människor och att det kommer att bli ett blodbad, att attacken är klar att sättas i verket, och att när det första skottet är avfyrat kommer inget att kunna hejda dem och att inget kan få dem att avvakta tills de tar över makten. Därför är deras uppdrag att gripa mig död eller levande.
Då sade jag till amerikanarna att mitt mest maktpåliggande bestyr inatt är att rädda dessa tusentals människors liv. Vad beträffar mitt eget liv, om jag är död eller levande, är inte det viktiga. Ju mer jag försökte använda diplomatins språk, desto mer ökade trycket på amerikanarna att starta anfallet. Trots det tog jag risken att bromsa dödsmaskinen för att ta reda på hur stor den verkliga faran var, hur mycket som var en bluff och hur mycket ren skrämseltaktik.

Det var ingen bluff, det var mycket allvarligare än så. Nationalpalatset var omringat av vita män beväpnade till tänderna.
Tabarre-området – där presidentpalatset ligger – var omringat av utlänningar beväpnade till tänderna. Flygplatsen i Port-au-Prince stod redan under dessa mäns kontroll.
Efter en sista reflexion jag gjorde efter ett möte med personen som leder den haitiska säkerhets- tjänsten i Port-au-Prince och den person som ansvarar för den amerikanska säkerheten, var saken klar. Det skulle bli ett blodbad eftersom vi redan var under en olaglig, främmande ockupation beredd att släcka människoliv, att låta blod flyta, och sedan kidnappa mig död eller levande.
Det mötet ägde rum klockan tre på eftermiddagen. Ställd inför denna tragedi beslöt jag att fråga: ”Vad har jag för garanti att det inte kommer att bli något blodbad, om jag bestämmer mig för att avgå?”
I själva verket betydde dessa diplomatiska piruetter ingenting, därför att de militärer som låg bakom kidnappningen redan hade tagit för givet att deras uppdrag genomförts med framgång.
Det som blev sagt gjordes. Detta diplomatiska spel, plus den avgångsansökning som de tvingade mig att underteckna, förmådde inte dölja kidnappningsoperationens sanna ansikte.
Hela vägen från mitt hus till flygplatsen var det amerikanska militärer beväpnade till tänderna med tunga vapen.
Militärplanet som kommit för att hämta mig landade när fordonskonvojen som kommit för att gripa mig befann sig nära flygplatsens helikopterplatta. När vi var uppe i luften visste ingen vart vi var på väg. När vi landade på något ställe visste ingen var vi var.
En amerikansk säkerhetsman med haitisk fru hade ett spädbarn ombord på planet. De kunde inte ta sig ut. Vi tillbringade fyra timmar utan vetskap om var vi befann oss. När vi var uppe i luften igen visste ingen vart vi var på väg.
Inte förrän 20 minuter innan vi landade i Centralafrikanska republiken, fick jag från en officiell källa veta att det var där vi skulle landa. Vi landade på den franska flygvapnets bas, men dessbättre togs vi emot av fem ministrar från det landets regering som välkomnade oss å presidentens vägnar.
Vi vet att folk lider hemma, att folk blir mördade och gömmer sig. Men vi vet också att där finns folk som känner till spelreglerna men som inte ger upp, för skulle de ge upp skulle vi möta döden istället för att få fred.

Därför ber jag var och en som har livet kärt att förena sig för att skydda andras liv.
Jag ber var och en som inte vill se blodspillan att förenas så vi får se livet blomstra istället för blod utgjutas, eller människor stupa. Jag vet att det är möjligt att alla haitier som bor i det tionde departementet [haitier bosatta utomlands] inser vilken tragedi som döljer sig bakom denna statskupps täckmantel, denna kidnappnings täckmantel.
Jag vet och de vet att om vi är solidariska kommer vi att hejda dödens framfart och vi kommer att göra det lättare för livet att blomstra.
Samma sak som hände en folk-vald president kan inträffa när som helst, i något annat land. Därför är solidaritet ett oumbärligt medel för att slå vakt om en demokrati som verkar för livet.

Konstitutionen är detta livs källa. Det är livets garant. Låt oss gemensamt sluta upp bakom konstitutionen i solidaritet, så att livet frodas och fredens blomstrar och inte döden som vi ser omkring oss. Mod, mod, mod! Från den plats där jag nu befinner mig tillsammans med rikets första dam, har vi inte glömt Toussaint Louvertures ord. Det är därför vi hälsade hela Afrika med dessa ord och alla haitier var de än befinner sig hälsar vi med övertygelsen om att rötterna till fredens träd, besjälade av Toussaint Louvertures ande, lever. De kan hugga av trädet liksom de gjorde med en statskuppens machete, men de kan inte hugga av fredens rötter. Trädet kommer att växa upp igen därför att det är besjälat av Toussaint Louvertures ande.