Ibland undrar man varför en film har blivit gjord. Jag undrar varför Richard Hobert har gjort medeltidsdramat Tre solar. Och det jag har hört och läst honom säga om det ger inte direkt några uttömmande svar .

Det finns flera grundläggande problem med Richard Hoberts nya film. Ett är att han har undvikit att precisera tid och plats för historien. Det enda vi vet är att det utspelar sig i en diffus medeltid då pesten härjar landet. Antagligen vill inte Hobert riskera att få på tafsen av historiker, men det kommer han att få i alla fall. Om det är någon sorts realism Hobert är ute efter hade det varit bättre att försöka göra filmen mer historisk.

Ytterligare trovärdighetsproblem blir det när Lena Endre, Sven Bertil Taube, Kjell Bergqvist, Maria Bonnevie, Mikael Persbrandt och Rolf Lassgård, kort sagt de mest uttjatade och överexponerade ansiktena i svensk film, plötsligt kläs i märkliga peruker och stela lädersärkar.

Jag tror inte en sekund på det, och det verkar inte som om någon i publiken gör det.
Allt det här hade kunnat överses med om Hobert hade en intressant frågeställning som löpte genom filmen.

Jag svettas när jag tänker på att Hobert kanske velat göra en Bergmanfilm för 2000-talet. Han har nämligen misslyckats kapitalt.

I Bergmans närmare femtio år gamla Sjunde inseglet och Jungfrukällan finns en skarphet i existentiella och moraliska frågor som gör dem till klassiker. Trots att den dåtida publiken säkert kunde se svagheter i dem som liknar de som finns i Tre solar. Men i Tre solar ser jag ingen skarphet i frågorna kring liv och död. De ansatser som görs faller platt mellan stolarna. Antingen förmår inte Hobert formulera dem bättre, eller också törs han inte ta steget fullt ut.

Resultatet blir att jag frågar mig ”Varför?” när jag suttit igenom filmen.
Jag hoppas att detta var sista gången Svenska Filminstitutet släppte iväg de få miljoner de förfogar över till uselt genomtänkta kostymproduktioner som Tre solar.
De behövs så väl till mer begåvade och angelägna filmer.

Vad gäller förra veckans amerikanska filmpremiärer lyste också de med frånvaro av kvalitet. John Woo är en Hongkongregissör som åkte till Hollywood och gjorde ett par godkända actionfilmer i Face Off och Mission Impossible II. Men i sin senaste film Paycheck, baserad på en novell av legendariske sciencefictionförfattaren Philip K. Dick, går Woo helt på autopilot.

En man lejs av stora teknologikonglomerat för att kopiera andra företags produkter. Efter utfört uppdrag raderas hans minne av någon anledning som inte riktigt går fram.
Paycheck är full av riktigt fula scenografier. Mörka dataskärmar med grafer och pipande meddelanden inkvarterade i högteknologiska laboratorier i glas och stål är så fullkomligt fantasilöst och tråkigt att det är svårt att hålla ögonen öppna. När bil- och motorcykeljakt i tunnlar fulla av explosioner sedan drar igång går det inte att kämpa mot längre. Jag somnar för att vakna till en oengagerad och föga trovärdig upplösning.

Jag hoppas huvudrollsinnehavarna Uma Thurman och Ben Affleck fick riktigt bra betalt för sina insatser. Att medverka i så pass oengagerad film som Paycheck kan nämligen bara påverka deras karriärer negativt.

Också Tim Burton, som under nittiotalet fascinerade med sitt nyskapande skräckromantiska filmspråk i Batman, Edward Scissorhands och Ed Wood, har stelnat i en oengagerad pose. I hans nya film Big Fish försöker en son utforska vad som är sanning i historierna som hans döende far berättat under sonens uppväxt.

Ewan McGregor spelar fadern som ung, och han övertygar inte som en något smartare Forrest Gump.

Filmens galleri av jättar och siamesiska tvillingar känns mer som freakshow än eggande gotik, och det sockersöta slutet är inte likt en Burton som tidigare kännetecknades av uppfriskande bitskhet i sina historier.