BOGOTÁ Aristide kom till makten med ett stort folkligt stöd och stora folkliga förväntningar. Vad hände med detta politiska kapital under det senaste decenniet?
– Det folkliga stödet rasade samman och de stora förväntningarna gick upp i rök av följande orsaker: När Aristide återtog makten i oktober 1994 på nåder av de nordamerikanska truppernas ockupation av landet, kunde Aristide inte på något sätt utveckla en politik som baserades på folkets frigörelse och uppbygget av ett fritt, suveränt och antiimperialistiskt Haiti. Att bara tänka sig motsatsen är att leva med illusioner och förfalska verkligheten.
– De ljumma progressiva förslag Aristides rörelse Lavala ställde i början av mandatperioden arkiverades. Den blodiga statskuppen (1991) som leddes av mördargeneralen Raoul Cédras och som backades upp av CIA och de härskande klasserna, markerade en obeveklig punkt i styrkeförhållandena där de som mest drabbades utgjordes av de folkliga samhällssektorerna.
– Strategin som lades fram av Lavalas för att återta makten efter statskuppen handlade bara om att utöva en hegenomi på den politiska haitianska scenen. Men det fanns verkligen ingen hållbar och färdig plan för att förvandla de gamla politiska strukturerna som klavband landet vid den gamla politiken. Så pågick det under ett decennium, från oktober 1994 till i dag. Massornas problem löstes aldrig, tvärtom, de fördjupades och andra brådskande problem tillkom.
– Avhoppen av viktiga kadrer från Lavas-rörelsen är andra viktiga faktorer som bör tas i beaktande när det blir dags att göra en sluträkning av det nuvarande sammanbrottet för Aristide.
– När konkreta lösningar på brådskande problem inte vidtogs var det bara en fråga om när stödet skulle förloras. När makten började glida Aristide ur händerna uppstod de gamla metoderna från Duvalierdiktaturen att med terror gripa sig fast vid makten. Även valfusk, korruption och auktoritet utvecklades från statschefens sida. En betydande del av folket insåg sakta men säkert vart politiken utvecklades och såg hur Lavalesrörelsens tre flaggskepp som rättvisa, hederlighet och aktivt folkligt deltagande bara var en komedi.
Vilken roll har det internationella samfundet, framför allt USA och Frankrike, spelat i Haitis historia?
– De spelar husbondens roll, en husbonde som bara bevakade ”smulorna” som några av dessa representanter kan åtnjuta av en super-
exploatering av ett land i ruiner. Men det är ett land, som på grund av sin geografiska placering, har en geopolitisk betydelse. Haiti delar samma ö med Dominikanska republiken och befinner sig bara 77 kilometer från det socialistiska Kuba och ett par timmar från Miami.
– Dessa två länder har inte uppbådat det minsta stöd till Haiti och de har heller inte hjälpt andra mer räntabla länder. USA och Frankrike har visat likgiltighet inför den tragedi som majoriteten av det haitianska folket är drabbat av.
Vilka politiska krafter är i dag inblandade i den politiska konfrontationen på Haiti?
– Den Demokratiska plattformen är en slags oppositionsfront skapad av den Demokratiska Konvergensen och ”Grupo 184”. De är förenade men endast i uppgiften att störta Aristide och målet att hantera övergången efter Aristides fall.
– Inom Konvergensen utmärker sig rörelsen OPL (L’organisation du Peuple en Lutte) med den intellektuelle Gérard Pierre-Charles i ledningen. KONAKOM (Comité National des Congrès des Mouvements Démocratiques) som leds av Victor Benoit och KID (Convention de l’unité démocratique) som leds av Evans Paul.
– Dessa tre organisationer i allians med socialisten Serge Gilles har en socialdemokratisk betoning. Men där finns även före detta anhängare till diktatorn Duvalier som Hubert De Reconceray, ett klart politiskt uttryck för den haitianska högern.
– I Grupo 184, den kallas så för dess ledare hävdar att 184 organisationer ingår i alliansen, finns allt från arbetsgivare via sociologer, studenter, fackföreningsledare med flera. Det är ett slags uttryck för det civila samhället på Haiti. Dess två främsta ledare är André Apaid Junior och Charles Henry Baker. De står politiskt öppet till höger.
– La Resistencia Anti-Aristide utgörs av före detta militärer, paramilitärer och före detta anhängare till Aristide. Denna gruppering utgör den största faran mot Aristides maktställning.
– Men Aristide fortsätter att åtnjuta ett visst stöd i de fattigaste befolkningsgrupperna, framför allt i huvudstaden. Däremot har hans popularitet har svalnat avsevärt i resten av landet. Det är därför som ett antal städer har fallit i oppositionens händer.
– Den enda organisation som proklamerar sig vänster och som stöder Aristide är PPN (Partido Popular Nacional) som leds av Benjamin Dupuy.
Colin Powell sa den 13 februari att han inte önskade en militär intervention i Haiti och utåt sett försvarade han Aristides presidentmandat. Men hur förklarar du USA:s agerande att blockera alla krediter till Haiti sedan år 2000?
– USA-imperialismens strategi i Haiti handlar om att man betraktar sig som domare. Eftersom såväl Aristide som den Demokratiska Plattformen gör allt för att vinna Bushadministrationens stöd för att besegra motparten så har Washington ingen brådska.
– Det existerar heller ingen omedelbar fara för uppkomsten av en revolutionär marxistisk, antiimperialistisk ledning och inte heller USA:s intressen står på spel. I det läget vill Vita Huset inte riskera något genom att skicka trupper, så här mitt i ett valår. Imperialismen har agerat verbalt, men handlar inte.
– För det tredje måste vi också ta i beaktande den splittring som råder inom det nordamerikanska etablissemanget med anledning av den haitianska krisen och den roll som Aristide spelar. I dag kan två stora grupper i USA skönjas.
– En försöker hålla liv i regeringen Aristide men utan större entusiasm. De försöker minimera Aristides makt. Bakom den gruppen kan man se CARICOM:s (de karibiska staternas organisation, reds anm.) förslag till en politisk lösning. Den vill kasta ut några smulor för att undvika en flykt av ”båtfolket” mot Florida.
– Den andra gruppen framhärdar en slags neutralitet, det spelar ingen roll vem som vinner, det finns ju ändå ingen ”röd fara” från någon sida”.
Flera vittnesmål och rapporter talar om att många folkliga och fackliga ledare har fängslats av Aristides regering. Vad finns det för grund i dessa anklagelser?
– Det är reella händelser som har påvisats av seriösa journalister och internationella organisationer. Det är ett prov på en diktatorisk maktutövning som varje gång förlitar sig allt mer på repression och förföljelse för att hålla sig kvar vid makten.
Hur har relationerna mellan de bägge länderna utvecklats under Aristide? I Haiti finns det 300 kubanska läkare och många lärare men den kubanska regeringen har hittills hållit en låg profil inför den politiska krisen på Haiti.
– Det är en fjäder i hatten för Aristide, det faktum att han upprättade förbindelser med Kuba. Folket har gynnats inom hälsovård, utbildning och andra viktiga delar av det haitianska samhällslivet.
– Jag anser att Kubas regering, som är medveten om de begränsningar som de viktigaste aktörerna som i dag konfronteras representerar, behåller sin neutralitet och i stället prioriterar den direkta kontakten med det haitianska folket. När det haitianska samhäller förändras i grunden kommer Kuba också att förändra sin syn politiska syn på Haiti.
Vilket inflytande har den folkliga rörelsen och vänstern på Haiti och vilka är perspektiven för att en revolutionär rörelse ska växa fram under den nuvarande krisen?
– Vänsterns och folkrörelsens upplever för närvarande hur en felaktig politisk strategi går mot sitt slut. Enligt min blygsamma uppfattning har denna strategi varit fel ända sedan Duvalierdiktaturens fall den 7 februari 1986 fram till idag. Den är resultatet av enorma teoretiska och praktiska begränsningar.
– Men jag vill understryka att landets problem inte utgörs av personerna Aristide eller Duvalier utan problemets kärna ligger i att det politiska systemets strukturer nöttes ut och kollapsade. Vad det handlar om är att bryta ned detta system och ersätta av ett annat som är kapabelt att lösa människornas mest elementära problem.
– I stället för att plåstra om offret, borde de ha ställt revolutionen som en målsättning. Att inte göra detta betyder i Haiti på sikt att begå politiskt självmord.
BAKGRUND HAITI
Haiti, med åtta miljoner invånare, är en stat som sedan ett sekel varit ekonomiskt och politiskt kontrollerad av USA och med en dramatisk social och ekonomisk situation.
Arbetslöshet: 70 procent av den yrkesaktiva befolkningen. Klyftan mellan den stora svarta massan (ca 95 procent) fattiga som talar kreolska (en karibisk variant av franska och engelska) och det lilla rika fåtal mulatter (ca 5 procent) som talar franska och den enda procent som äger hälften av Haitis rikedomar – är avgrundslik.
Genomsnittsinkomst: 480 dollar/år.
Främsta exportprodukter: Lätt manufaktur, kaffe, matolja och mango.
Analfabetism: 60 procent
Medellivslängd: 49 år. Barnadödligheten uppgår till 120 per 1 000 födda, att jämföras med grannen Kuba som bara har 6,2 per 1 000, ungefär likvärdigt med Sverige. En stor del av befolkningen är smittad av hiv och aids.
Religion: Romersk-katolska kyrkan 80 procent (flertalet praktiserar även voodoo), protestanter 16 procent, övriga 4 procent.
Regering: Aristide, vars politiska rötter fanns i ”Befrielseteologin” i början av 1980-talet, valdes 1990 till president men avsattes i en militärkupp 1991. 1994 återinsattes han, efter en marinkårsinvasion med 20.000 soldater, men överlämnade makten till Rene Preval 1995. Enligt grundlagen är det förbjudet att väljas på två löpande mandatperioder. I maj 2000 ställde dock Aristide upp igen och vann med 92 procent i ett val som oppositionen betraktade som valfusk.
Källa: FN, UI, BBC, ALAI
