Tänk dig att du sitter ensam i ett rymdskepp som just ska lyfta.
Startraketen spyr ut väldiga moln av brinnande bränsle. Sakta lyfter du från den kazakiska stäppen, som det sovjetiska rymdprogrammet valt som startplats för sina uppskjutningar. Rymdskeppet skakar våldsamt och din kropp pressas allt hårdare mot sätet. Snart upphör skakningarna och du övergår i viktlöshet. Du vet inte längre vad som är upp eller ner. Med ovana rörelser tar du dig fram till det lilla observationsfönstret och tittar ut.
Under dig svävar Jorden, ett väldigt blåskimrande klot. Du ser hav, kontinenter, bergskedjor och floder. Allt ryms i ett enda blickfång. Du är ensam om denna utsikt, ingen annan har sett det här före dig.

Detta var den sovjetiske kosmonauten Jurij Gagarin med om den 12 april 1961, då han blev den första människan i rymden. Bakom resan låg år av minutiösa tester och experiment. Gagarin och hans historiska resa är ämnet för Lotta Lotass roman Tredje flykthastigheten.
Hon knyter i denna nya roman an till sin andra bok, Aerodynamiska tal, som i en samling texter beskrev flygets historia från bröderna Wrights första motorflygtur 1903 till Chuck Yeagers överljudsflygning 1947. Texterna byggde på verkliga fall, men samtidigt slog Lotass an något poetiskt, metaforiskt; piloterna var också bärare av drömmar om frihet och odödlighet, en sorts modernitetens Ikaros-figurer.
Även Tredje flykthastigheten kretsar kring verkliga fakta. Lotass har fördjupat sig i det sovjetiska rymdprogrammet med stort detaljintresse. Hon skildrar initierat provflygningar med hemliga militärplan, den hårda uttagningen till kosmonautskolan, plågsamma tester i Kazakstan och slutligen den hänförande första resan i rymden. Det är en spännande och upplysande läsning. Lotass visar hur ett samhälle som delvis byggde på lögner och grymhet också kunde rymma en djup tilltro till vetenskap, upptäckter och framsteg – låt vara till ofantliga kostnader. Vår egen superkommersialiserade samtid framstår som en avlägsen kontrast.
Lotass förmår ofta göra något vackert av sina många fakta. I korta, poetiska prosastycken beskriver hon arbetet bakom Gagarins resa. Bitvis är det en fantastisk, närmast drömsk läsning, men lika ofta blir texten akademiskt torr och man undrar om inte Tredje flykthastigheten hade passat bättre som fackbok. Framför allt brister porträttet av Gagarin; trots att han figurerar på nästan varje sida blir han aldrig riktigt tydlig. Lotass tycks alltför uppslukad av flygforskning, vetenskapliga anekdoter och detaljer i det sovjetiska rymdprogrammet. Det är synd.
Men fyra böcker in i sitt författarskap har Lotass ändå med kraft visat att hon är en röst att räkna med. Hon har utvecklat en egen dokumentär stil och ett absolut gehör för poetiska fakta. Samtidigt lyckas hon inte riktigt blåsa tillräckligt med liv i sina ofta intressanta karaktärer – ett problem hon även har haft i sina tidigare böcker. Kanske borde hon ta längre tid på sig; sedan debuten med Kallkällan 2000 har hon kommit ut med en ny bok om året.
Det tar tid att förvandla ord till kött.