VECKANS TV Vissa delar av ens personlighet är vi nog alla mer och mindre stolta över. Ett av mina mindre smickrande personlighetsdrag är att jag har otroligt lätt för att börja gråta framför tv:n. Inte så ofta när det är dokumentärer om handikappade rumänska barnhemsbarn eller krig eller filmer om kvinnomisshandlare. Däremot räcker det med vinjetten på program där adopterade personer får hjälp av Birgitte Söndergaard eller Agneta Sjödin för att tårarna skall komma. På fullt allvar alltså. Jag får en klump i magen och så rinner ögonen (vilket nog måste definieras som gråt). Jag har nog aldrig sett ett helt avsnitt. Dels för att det blir så kladdigt med rinnande mascara, men framförallt för att programmen i regel är riktigt usla. Men man behöver inte se dem, man vet precis hur det känns ändå. Och det är alltid sorgligt och känslosamt och när de icke svensktalande ofta lite skröpliga föräldrarna kliver in i studion och de bortadopterade varje gång blir helt förvåndade… ja, det är bara för mycket. Man blir så glad för att det blir så lyckligt. Samtidigt som man känner sig som ett tjuvkikande fån i soffan. Och det har hänt att jag a) faktiskt kollar på Ricki Lake och b) börjar gråta. Naturprogram där hanlejon biter huvudet av små gulliga lejonungar klarar jag inte heller av. Eller om något annat afrikanskt djur typ svälter ihjäl. Eller om någon karl hugger av händerna på apor.

I söndags upptäckte jag att SVT till min stora glädje rotat fram den gamla succén Kvitt eller Dubbelt. Nu är det dock barn som får tävla och maxpriset är 10 000 kr. En tjej tävlar till exempel i Elviskunskap och en kille kan osannolikt mycket om berg- och dalbanor. I söndags klarade dinosaurieexperten sin sista fråga och jag måste erkänna att nog rann det en liten glädjetår. Sötast var ändå vinnarens lillasyster som grinade hela tävlingen igenom, så nervös var hon.
Jag brukar hänvisa till Ung vänsters gamla studiecirkel Röda tråden när jag tipsar om filmer. Finns filmen med där är den antagligen sevärd och på något sätt politisk. På lördag visar SVT filmen Virgin Suicides och jag tror inte att den rekommenderas i Röda tråden. Däremot säljs den under rubriken Politisk film av Red Planet. Jag har skrivit till Red planet två gånger för att få svar på vilket sätt filmen är politisk. De har dock vägrat att svara så frågan kanske kan utredas via Flamman istället. Jag tycker att filmen är ganska dålig. Den handlar om några systrar som tar livet av sig. Men jag är ju i och för sig från Rågsved och när jag växte upp kallades musikalen The phantom of the opera för klassisk musik. Virgin Suicides har ju visats på Zita Folkets bio och det kanske gör att den per automatik är politisk och bra? Nej, gud vad bittert det blev nu då. Ja ja, man måste få vara lite patetisk i sin klassanalys ibland. Jag vet innerst inne att allt som har med Zita och Folkets bio att göra inte är medelklass och allt som har med medelklass att göra är inte dåligt. Och enligt kongressbeslut i ungdomsförbundet så finns inte ens medelklassen så vi kan lägga ned diskussionen nu.