Den bild av ungdomar som kablas ut i tv-program som Spung och andra såpor är inte mycket mer än en välputsad freak show, enligt Bo Harringer och Renzo Aneröd.
I sin dokumentär Under en blågul himmel har de under tre år följt unga människor ur sex olika subkulturer i Göteborg. Filmen hade premiär under Göteborgs filmfestival och mötte enormt gensvar från publiken.
Åskådarna får bland annat följa medlemmarna i knuttegänget Folköl MC, det anarkofeministiska bandet MacDisney Cola World och några troende muslimska tjejer.
En röd tråd i berättelsen är musikens betydelse för att ge utlopp för identiteten. Den nazistsympatiserande Sebbe, rapparna från förorten, liksom ett punkband av så kallade originalskins (ej att förväxla med nazister) berättar öppenhjärtigt om sin arbetarklassbakgrund, sin världssyn och sitt förhållande till musiken.
Ur en förtroenderik relation mellan filmmakarna och de medverkande växer en medvetenhet om hur den egna gruppen förhåller sig till andra.
Flera av grupperna sammankommer med varandra och efter en del komiska missförstånd knyts nya band och öppnas för diskussion om vad nationell identitet egentligen betyder.
En höjdpunkt i filmen är när rapparna med sydamerikanskt och arabiskt påbrå besöker MC-klubben.
Stämningen är påtagligt spänd men blir aningen lättare under en omgång biljard. Inför invandrar-skeptiska knuttar med stenansikten framträder besökarna med tung-vrickande versrader i hip hop-rytm och kameran svänger runt för att visa tappade hakor och publikens uppskattande jubel. Mötet leder så småningom till att en gemensam låt med inslag av såväl metallrock som rap skapas.
Harringer och Aneröd lyckas med de medverkandes hjälp under igenkännande skratt mana till seriös eftertanke. Angelägna och svårhanterade ämnen gällande samhällets utveckling, ungdomars identitetsbygge, nationalitet och arbetarklassens enhet berörs med ett stort mått humor över vad det är att vara mänsklig.
Regissörerna berättar efteråt att en viktig förutsättning för filmen är demokratiaspekten i det hela.
– De som medverkar har gett klartecken till scenerna vi visar, om någon haft invändningar har vi plockat bort just den biten, säger Bo Harringer.
Ännu en aspekt på att utveckla demokratin är syftet att distributera filmen som skolmaterial. Renzo Aneröd framhåller att de vill skildra sökandet efter de gemensamma erfarenheterna hos dessa olika grupper av arbetarklassen.
På så vis kan det bidra till att finna enighet inom det egna samhällsskiktet.
– Klass är viktigare för mig än ideologi, säger han.
Vad som kunde önskats mer utav denna på det hela taget lysande film är en mer djuplodande bild av de två grupperna av kvinnor. Tillfälligheterna har gjort att de mest komplexa porträtt som tecknas i filmen är av män, och det är också männen som får med sig de flesta av skratten. Filmen som helhet skildrar på ett träffsäkert sätt ut hur olika grupper som egentligen har gemensamma intressen kan stå mot varandra, och hur dialog och medvetandegörande kan bli ett frö till att åsidosätta rasism och misstro för att istället föra en gemensam kamp.
Eftersom filmen just färdigställdes lär det dröja ännu innan den når vanliga biobesökare och TV-tittare, men samtal förs med Folkets Bio och SVT. Ironiskt nog nekade just SVT och även TV4 att bidra till finansieringen av filmen, som faktiskt är gjord helt utan pengar till filmproduktion. I stället är det som ungdomsprojekt den kunnat skapas bland annat via tillskott från Göteborgs stad. Lyckligtvis blev filmen slutligen av och den förtjänar att ses och diskuteras av många.