BOGOTÁ Det skriver João Pedro Stedile, ledamot av den högsta ledningen för MST och Via Campesina, i en artikel om besvikelser över det första året under president ’Lulas’ ledning.
Utan tvekan kommer nu ‘Lula’ att sättas under allt större press från de sociala krafter som lyfte fram honom till presidentposten. I slutet av 2003 tillkännagav den brasilianska presidenten att under hans mandatperiod, som sträcker sig fram till 2006, kommer han att lägga grunden för att 400 000 bondefamiljer ska få jord och möjligheter att bruka denna.
Men ’Lula’ talar inte ens om jordreformen. Antalet familjer som ska få köpa jord är en stor besvikelse hos de jordlösas rörelse – den rörelse som kanske varit den främsta kraften, vid sidan av fackföreningsrörelsen, i stödet till Lulas kandidatur till presidentposten.
De jordlösa hade, via en grupp experter med professor Plinio Arruda Sampaio i spetsen, föreslagit ett program som skulle gett en miljon jordlösa bönder mark. Men João Pedro Stedile skriver nästan resignerat att ”mer viktigare än att fastställa mål och antal (familjer) är att få visshet i om regeringen vill göra jordreformen till ett prioriterat program”.
MST försäkrar att om regeringen är seriöst intresserad av att bryta det halvfeodala systemet på landsbygden så bör den klart säga detta.
– Vi anser att Lula borde ompröva sina prioriterade frågor som att i första hand betala skulden och räntorna till bankerna. Den prioriterade uppgiften borde vara att de offentliga intäkterna går till att lösa de sociala problemen, om inte, kommer folket att resa sig och kräva sin rätt. Tålamodet har en gräns, särskilt när magen skriker, skriver João Pedro Stedile.
– Om regeringen inleder en massiv och snabb jordreformprocess kommer arbetarna att stödja honom och mobilisera för att försäkra sig om att projektet går i hamn.
De jordlösas ledare beskriver hur ‘Lula’ faktiskt har en historisk chans, en chans som landet har förlorat flera gånger tidigare, att demokratisera och erbjuda de jordlösa miljonmassorna i Brasilien en bit jord för att kollektivt skapa en ljusare framtid.
Under kolonialmakten låg jorden i monarkernas kontroll och jordägarna nyttjade marken via koncessioner som hade sin produktiva inriktning på agroexport. Arbetet baserades på slaveriet. När slavarbetet förbjöds hade landet en chans, inte bara att ge de svarta slavarna sin frihet utan även ge dem den demokratiska friheten att förvandlas till bönder.
Under den industriella epoken (1930–1980) infann sig en ny chans att modernisera och demokratisera landsbygden, som även den förlorades.
– I stället för att, som de flesta industriländerna i världen, stödja sin utveckling på en stark intern marknad som byggdes på de vinster som utvanns av en jordreform, föredrog den brasilianska eliten att industrialiseringen av landet skulle byggas på ett beroende av det utländska kapitalet. Denna inriktades på en allians med den rurala oligarkin som producerade för export. Därför motsvarar den interna konsumtionsmarknaden bara 20 procent hos befolkningen.
I sin historiska betraktelse av det brasilianska jordbrukets och landsbygdens historiska utveckling, konstaterar João Pedro Stedile att denna modell drogs in en djup kris på 1960-talet när regeringen João Goulart föreslog att just den interna marknaden skulle utvecklas och att en jordreform skulle genomföras som gav de jordlösa jord.
– Men eliten föredrog i stället att alliera sig med den USA-kapitalismen och införde en militärdiktatur (1964, reds. anm.).
– När även den modellen gick mot sitt slut 1980, valde makten att underordna sig det internationella finanskapitalet. Men de bedrog sig återigen. Nyliberalismen som tillämpades under tolv år lyckades inte övervinna den ekonomiska krisen utan försämrade i stället den sociala situationen. Folket tog hämnd och röstade mot nyliberalismen och valde Lula.
Enligt Stedile finns det 350 miljoner hektar odlingsbar jord. Men under de senaste 20 åren har 50 miljoner hektar, eller 15 procent, av denna areal inte utnyttjats effektivt. I stället har den nyliberala modellen i Brasilien, som utgöra halva Latinamerika, en enorm areal, blivit starkt beroende av den utländska marknaden. Av de 34 av de främsta jordbruksprodukterna, är det endast tre produkter som utökat sin odlade areal och produktion; socker, soja och majs. Alla andra produkter, som ger människorna mat, har minskat i produktion, trots att miljoner i landet går till sängs med skrikande magar.
– Våra siffror över matförsörjningen visar att den befinner sig bland de lägsta i världen. 44 av 177 miljoner brasilianer är hungriga och är utpekade som undernärda. Ytterligare 60 miljoner livnär sig under sitt verkliga behov.
I stället för att tillfredsställa dessa enorma behov av mat, näring och vitaminer, innebär den nyliberala modellen inom jordbruket att produkterna som inriktas på export är de prioriterade. Befolkningen och småbrukarna är de lidande.
– Alla sociala siffror och indikationer visar på försämringar. Arbetslösheten ökade tillsammans med jordkoncentrationen, understryker Stedile.
Och det är ingen överdrift. Under de nyliberala regeringarna Collor de Melo och Fernando Henrique Cardoso gynnades en liten sektor på 400 000 jord- och boskapsägare framför 23 miljoner lantarbetare. De transnationella företagen som kontrollerar handeln för agroindustrin vill nu ta över utsädet via de transgenetiska produkterna de saluför.
– Nu ligger bollen hos Lula. Presidenten vet mycket väl att om han inte genomför ett brett program som tar sikte på en jordreform, kommer hans regering att falla.
