America Vera-Zavala skriver i en nyutkommen bok Deltagande Demokrati: ”I den interna jargongen inom vänsterpartiet sägs det ibland att v i Fagersta tillhör ”partihögern”, ett klassiskt sätt från vänster att avlegitimera projekt.” Eftersom också jag stämplats som ”partihöger”, finns kanske risken att också America Vera-Zavala drabbas av samma öde som v i Fagersta. Jag tycker nämligen boken är bra.
Hon ägnar liten kraft åt kapitalistiskt elände och nyliberal konspiration och skriver mer om demokratiska motkrafter till den globala kapitalismen. Hon rapporterar från Kerala och Kalix, från Porto Allegre och Fagersta. Det handlar om vardagsnära gnetande med alternativbudgetar, om mobilisering av vanliga människor av kött och blod.
America Vera-Zavala är optimist: Genom deltagande kan vi skapa lokala motmakter för att börja bygga på en global demokrati. Hon vågar väcka den gamla drömmen från det Kommunistiska Manifestet till liv: Proletärer i alla länder förenen Er! Hon vet att nationalstaten ännu är den starkaste någorlunda fungerande demokratin. Men det räcker inte:
”Det vore fel att påstå att nationalstatens status, dess suveränitet och dess räckvidd för regleringar inte har förändrats eller att man bara skulle kunna ta den gamla modellen tillbaka /…/ det är nödvändigt /…/ att placera in nationalstaten i denna nya karta och /…/ börja tänka på hur en demokratisering av andra sfärer skulle kunna se ut.”
Äntligen, tänkte jag när jag läste det!
Men var lugn America Vera-Zavala, jag har invändningar, det gäller tre huvudpunkter:
1. Det oklara förhållandet till våldet.
Vera-Zavala har tydligt inspirerats av Michael Hardt och Tony Negri och deras bok Imperiet. Det gäller också mig. Ändå är hon i min smak alltför okritisk. Det gäller särskilt förhållandet till de ”autonoma”, det revolutionära våldet. Om man som Hardt och Negri bor i stater som leds av män som Bush och Berlusconi, kan det kanske vara svårt att se de fredligt demokratiska möjligheterna. Men den historiska erfarenheten är att vänstervåld nästan alltid inte bara är något ont i sig, det stärker i det långa loppet repression och fascism.
2. Den alltför idealistiska his-torieuppfattningen.
I den marxistiska traditionen är den ekonomiska basen motorn bakom förändringar i den ideologiska och politiska överbyggnaden. Marknaden, cirkulationen, är underordnad. Den är en ”slöja” som döljer kapitalismens diktatur i produktionen. Vera-Zavala riktar sin kritik alltför mycket mot ”ytan”, marknaden, frihandeln och ideologin – nyliberalismen, inte mot kapitalismens hjärtpunkt, kapitalmakten.
3. Frånvaron av arbetarmakt som motkraft.
America Vera-Zavala skriver om Ryssland efter revolutionen, där sovjeterna krossades av centralism, repression och ”otillräcklig tillit till folket”. Men varför litade inte Lenin på folket? Var han korkad? Eller insåg han, som den realpolitiker han var, att han måste välja? Mera makt till sovjeterna innebar ingen makt till bolsjevikernas enhetsstat. Detta val mellan arbetarmakt och statsmakt har socialister i alla tider ryggat för. Så också America Vera-Zavala?
Det är lätt att välja sida när kampen står mellan kapital och arbete eller mellan patriarkat och feminism. Det blir svårare när motsättningarna är mer komplicerade. America Vera-Zavala skriver om president Lula i Brasilien, som innan han blev vald fördömde IMF: s politik, förbannade utlandsskulden och ville ha jord till de jordlösa:
”Det är den politiken som han har fått politiskt mandat på och då gäller det att kunna stå emot den minoritet som är kapitalstark och mediestark. Han kommer endast att kunna stå emot om han låter människor vara med och bestämma.”
Ja visst är det så. Men det räcker inte att gå emot USA och inhemsk överklass. Lula måste också utmana en del av sina egna stödtrupper. Ska han klara jordreformen och programmen mot fattigdom måste han minska beroendet av banker och storfinans. Det kräver starka offentliga finanser, som i sin tur kräver sämre villkor för de statspensionärer, som nu har pensioner tio gånger lantarbetararlönen.
America Vera-Zavala skriver: ”Jag är övertygad om att politiken inte lider brist på samförstånd utan tvärtom brist på tydliga konflikter och olika vägar att gå.”
Vi är överens om det. Hennes kritik kan inte minst riktas mot det parti vi båda tillhör. Dagens kompromisser, framförhandlade bakom stängda dörrar, vittrar ner förtroendet. Vad vill vi egentligen? Har vi någon egen idé utöver lite mera pengar till försvar av tidigare reformer? America Vera-Zavala skriver om vårt dåliga självförtroende och om socialdemokratin, som alltid anser sig veta bäst. ”Motvilligt” erkänner hon lusten att ”skrika” om detta till statsministern. Hon frågade Björn Rosengren om varför budgetförhandlingarna inte var offentliga. Han svarade:”Hur fan tror Du det skulle se ut?”
Det är en bra fråga? Har vi någon idé om hur det skulle se ut? Vill vi ha makten? Och vad skulle vi göra med den? Det är ju nästan makabert att just vi, som hårt angriper EU: s slutna beslutsprocesser, själva accepterar sådana odemokratiska samarbetsformer på hemmaplan. De politiska partierna måste förändra sig på grundläggande sätt eller dö ut.
Också det är vi eniga om. Partierna har alltför mycket blivit inåtvända delar av staten och alltför lite öppna utomparlamentariska folkrörelser.
Jag hoppas America Vera-Zavalas bok ska läsas av alla som inser att detta är viktigt.
