Utrikes 29 december, 2003

De är människor i krigets centrum – reportage från Bagdad

Efterkrigsperioden har drastiskt förändrat strukturen för vardagsliv för dagens irakier. För varenda irakier, från makthavare till utblottade före detta soldater, har det nya Irak inneburit nya utmaningar och rädslor. Genom sex typiska och inte så typiska invånares ögon framstår Bagdad som farligt och oöverblickbart, känslomässigt och politiskt instabilt. Och fyllt med nya vinnare och förlorare.

Shejk Abbas al-Rubaye, 37,
shiitisk präst

Sheikh Abbas al-Rubaye hanterar sin nyvunna makt med lätt hand. Han är en tyst man som lever ett enkelt liv och, som med lätthet, pendlar mellan tidningsredaktionen i det fashionabla området, över Bagdads enorma broar och packade motorvägar till det fattiga shiitiska slumorådet i Sadr, i en gammal, illa åtgången Toyota.
Medan han håller hov med en journalist väntar en representant för en stor amerikansk nyhetsorganisation utanför på sin tur. Fattiga kvinnor klädda i sina heltäckande abayas kryper upp till dörren för att be om allmosor som han storsint delar ut.
– Vårt engagemang gäller de fattigaste i samhället, säger han.
Kanske är det så att ingen annan grupp kommit fram så kraftfullt och i en så framskjuten ställning i den dynamiska sociala topografin i efterkrigstidens Irak som det shiitiska prästerskapet. Som popstjärnor blickar de ut från väggar och skyltfönster.
Både irakier och tjänstemän från den USA-ledda koalitionens provinsiella myndigheter lyssnar nogsamt till deras fredagsmässa. Hazwan, Najafs religiösa plantskola där det irakiska prästerskapet drillas har rest sig till nationens egen kombination av Oxford och Vatikanen. Sedan bombdådet i Najaf som dödade Ayatolla Mohamad Baqer al-Hakim har den mäktige rivalen till al-Rubayes beskyddare, den kontroversielle brandtalaren Moqtada al-Sadr, ökat karriärspotentialen för smarta shiitiska präster. Detta gäller i synnerhet för någon som har al-Rubayes sinne för överlevnad.
Hans första lektion i överlevnad var för 23 år sedan i ett mardrömsliknande fängelse, fyllt från vägg till vägg med rädda män, omringade av beväpnade vakter som trakasserade och misshandlade de intagna. Detta var ingen plats för al-Rubaye som då var en tillbakadragen, from och bokslukande fjortonåring.
– Jag var så rädd att något som kändes som elektricitet vandrade upp längs ryggraden, vidare upp mot huvudet och fick håret att resa sig. Jag torterades inte för vakterna var för upptagna med att samla ihop alla de kom åt. Jag släpptes till slut av ett enda skäl: det fanns helt enkelt inte plats för mig i fängelset, berättar han.
Men för al-Rubaye innebar vistelsen i häkte – vilken i sin tur var en del av Saddam Husseins massiva svep över Iraks 60-procentiga shiitiska majoritet – att den unge mannen lärdes en lektion i konsten att klara sig helskinnad under de värsta decennierna i Iraks historia.
Han lärde sig att hålla huvudet nere, näsan i sina böcker och vänta.
– Jag är ingen hjälte och ingen krigare, säger al-Rubaye, en av medelklass tillhörande shiitisk präst som driver en religiös nyhetstidning och ett mediacenter från ett före detta ungdomscentrum i en av Bagdads mer fashionabla stadsdelar.
– Jag har haft tur. Det finns dem som gömt sig på ställen du inte kan föreställa dig, anklagade för saker du inte kan föreställa dig som trots detta hittades och dödades, berättar han.
Mer hängiven än sina föräldrar ända sedan barnsben klassificerades al-Rubaye som medlem av oppositionen och sattes under bevakning efter sin första arrestering.
Men han höll tyst och följde oftast reglerna. Allah ledde honom till den heliga staden Najaf 1993. Han skrevs in i hazwan och lyckades väl i sina studier och blev vän med Moqtada al-Sadr, son till den berömde Ayatolla Mohammed Sadeq al-Sadr.
År 1999 slog Saddam ner på Sadr och hans följeslagare. Ayatollan mördades när han var på väg ut ur en moské.
Al-Rubaye, som då var tvåbarnsfar med ett tredje barn på väg, flydde först till Jordanien och senare till Syrien.
Han återvände efter åtta månader och gömde sig i ett hus i norra Bagdad under fyra år.
Återigen hade han nytta av ungdomslektionen: han låg lågt.
– Jag hade ingen kontakt med någon mer än med min far och min bror. De var de enda som visste var jag befann mig, säger han.
Efter regeringens kollaps klev al-Rubaye fram ur skuggorna.
Han var med de män som hjälpte till att organisera sophämtningen i Bagdad dagarna efter staden fallit.
Han återupptog kontakten med sina gamla kompisar från hazwan och hjälpte till att utforma Martyren Sadrs Organisation, vilken har kommit att bli en av efterkrigets mäktigaste grupper och kanske den som mest låter höra om sig och som är bäst organiserad mot den amerikanska ockupationen och det av USA uppbackade styrande rådet. Sadrs efterföljare har lovat att skapa sin egen parallellregering och sin egen armé.
Sadrs huvudrival, Ayatolla Mohamad Baqer al-Hakim, mördades i ett bilbombsattentat i somras, vilket ger organisationen tillgång till ett större antal potentiella rekryter.
I centrala Sadr, ett nedgånget område i Bagdad, med en överväldigande stank av öppna kloaker och ruttnande sopor, myllrande av över en miljon shiiter, ställer de unga männen sig i kö för att gå med i Sadrs armé, vilken kallas Mahdis armé.
Al-Rubaye tittar på med godkännande blick när männen skriver sin namnteckning på snirklig arabiska. Omgiven av upptagna kontorsarbetare och surrande datorer gömmer sig inte al-Rubaye längre. Han är ansvarig utgivare för Sadrs nyhetstidning al-Hawza och hoppas kunna nystarta al-Hoda, den underjordiska tidning han förestod i Najaf.
Utan inblandning från vare sig Saddams brutala diktatur eller USA:s handplockade och med ökad misstro sedda styrande råd, säger sig al-Rubaye tycka att han skulle bli en trovärdig politiker, men säger sig vara beredd att vänta.
– Jag är ingen politisk man. Jag är bara intresserad av politik utifrån min religiösa övertygelse.

Hashem Mohamad, 26,
butiksbiträde

Rädsla och ilska är ledstjärnorna i Hashem Mohamads liv, 26 år och anställd i en tobaksaffär. Han är rädd för de kriminella som är ute på gatorna och han är förbannad på världen för att han tvingas arbeta så hårt, för att han tvingas dela en sjaskig, gammal taxi till jobbet varje dag, för att han inte får en anständig lön så att han kan gifta sig och köpa en bil.
Han är förbannad på amerikanerna för att hans far dödades av en olyckshändelse under en eldstrid i centrala Bagdad för några veckor sedan.
– Jag är rädd. Alltid rädd, säger han. Här finns ingen trygghet. Vi får ingen ro. Det är så mycket rån ute på gatorna.
Före och efter kriget rymde tusentals kriminella från fängelserna i Irak. Dessa har förpestat tillvaron för människor som Mohamad, som tjänar tre dollar om dagen när han arbetar i den flotta tobaksaffären som säljer Cohibas och andra märken. Så sent som häromdagen kom ett gäng bråkmakare in i butiken och började plocka på sig cigarrer. Skrattande plockade de på sig varor mitt framför ögonen honom, berättar han.
– Jag kunde inte göra någonting eftersom jag inte hade något vapen. Om jag haft ett hade jag skjutit dem.
Mohamad är en ganska tilltufsad kille. Han är nervös, upprörd och bitter. Han klagar på elektriciteten, vattnet, trafiken och särskilt på kriminaliteten.
– Förut behövde jag aldrig låsa butiken när jag gick iväg en stund. Nu måste jag låsa om mig bara jag skall be, säger han.
Som avkoppling ser han på arabiska nyhetskanaler som al-Arabia och al-Jazeera eller lyssnar på gamla inspelade radiotal med Saddam Hussein, vilket fyller honom med nostalgiska känslor.
– Jag lyssnar på gamla Saddamband för att jag gillar att lyssna på dem. Det ger mig stor tillfredsställelse och psykisk avkoppling. Jag saknar honom och tänker på honom varje dag, säger han.
Han medger att Saddam var en tyrann som mördade hans landsmän ostraffat.
– Det snackas en del om dessa massgravar, säger han, men de flesta han dödade var tjuvar.
Hans far dödades för några veckor sedan. En oskyldig åskådare till en eldstrid mellan amerikaner och anti-amerikanska militanta som ville bekämpa ockupationen. Den händelsen fick honom att börja tänka på att gå med i motståndsrörelsen.
– Jihad är vår skyldighet, säger han. Om situationen inte förändras snart kommer jag att gå med i Jihad mot amerikanerna.
Men han är lite förvirrande. Ett ögonblick senare har han svängt helt och säger:
– Om amerikanerna åker nu kommer det att bli dödande på gatorna. Det kanske är bättre att de stannar ett tag.
Även pendlandet till arbetet har blivit en frustrerande röra full av politiska åtbörder.
– Under Saddamtiden var kanske en eller två gator blockerade, berättar han. Nu är hälften av gatorna i stan blockerade.
Han arbetar från 10.30 till 19.30 men klagar över att han måste hålla öppet till 01.00 eller 02.00 på natten. De tre dollarna tar han hem för att hjälpa till med försörjningen av mamman och syskonen.
– Jag har inga barn. Det är för dyrt att gifta sig så det tänker jag inte ens på. Det skjuter jag allt upp, säger han.
Mohamads far dog för tre veckor sedan under en skottlossning på Haifagatan. En taxichaufför som försökte komma undan körde över honom. Sedan han dog säger Mohamad att han känner det som att det finns ett hål i hans liv. Banden med Saddam fyller det hålet, säger han.
– Ibland vill jag bara höra hans röst, säger han. Det påminner mig om bättre tider.
Yahyah Hamid Ismail, 36,
före detta soldat

Stolthet hindrade Yahyah Hamid Ismail från att ta värvning i den nya, av USA organiserade irakiska armén. Stoltheten var också orsak till att han lämnade sin fru efter att hon lånat pengar till tyg av vänner. Nu, ensam, förbannad, fattig och avrustad tillbringar den magre 36-årige, före detta soldaten och motorcykelmekanikern dagarna med att vaka utanför grindarna till koalitionens högkvarter, Saddam Hussein förra Republikanska Palats.
I hans känslomässigt laddade logik var det mer ärofyllt att skilja sig från sin fru sedan 20 år, än att ödmjukt acceptera lite välgörenhet från sina vänner.
Och det är mer ärofyllt att stå här, bland andra protesterande varenda dag i den heta solen, och kräva kompensation för sin krigsskada från det senaste kriget, då hans vänstra arm skadades – än att söka jobb i den privata sektorn eller inom någon av de nya irakiska säkerhetsföretagen som amerikanerna dragit igång.
– Jag ville ta värvning i den nya irakiska armé, säger han. Men när jag fattade att det hela skulle organiseras av USA och vara i oppositionsställning till det irakiska folket så vägrade jag. Precis som det är med polisen så ska de agera mot folket.
Han är också orolig för att ingen vill ha honom med sin skadade och oanvändbara arm, för, menar han, hur skall han kunna arbeta och vad skulle han kunna tänkas göra?
Många fattiga och arga män samlas på Iraks gator och trottoarer.
Precis som Ismail är många veteraner från Iraks avrustade armé och precis som Ismail har de väldigt lite att förlora.
Ismail tjänstgjorde i armén i 18 år.
I vilket annat land som helst skulle han betraktas som hjälte med sina meriter. Han fick en kula i huvudet i kriget mot Iran, han tjänstgjorde i Kuwait och i det senaste kriget i södra Irak, där en brittisk soldat sköt honom genom skulderbladet. Detta gjorde att hans arm nu bara hänger och dinglar till ingen nytta.
Efter ett par dagar på sjukhus i Nasriyah tog han sig hem till barndomens Bagdad. Skadan hindrade honom från att laga automatväxellådor på amerikanska och japanska bilar, hans försörjning en gång i tiden.
En dag i april kom hans fru, Wa’oud Thamer Mohammad, hem med en bit tyg för att hålla sig sysselsatt och sy lite kläder till deras två barn, sex och nio år gamla. Ismail berättar att han blev fly förbannad när han insåg att pengarna till tyget lånats av grannar.
– Jag har inte ens råd att köpa egna cigaretter men hon gick och lånade till något vi inte ens behövde, säger han ilsket.
I nästa ögonblick lugnar han ner sig och skyller på sig själv för sina egna ekonomiska brister och familjens kollaps.
Han påminner sig om hur mycket han alltjämt älskar sin fru, hur de växte upp på samma gata och hur länge han älskat henne innan de gifte sig. Han påminner sig också om hur stor respekt han har för sina svärföräldrar.
– Ingen kvinna skulle behöva förödmjuka sig så till den grad att hon tvingades tigga pengar från vare sig sina egna eller mina föräldrar, säger han. Eller grannarna. Mina föräldrar har uppmanat mig att ta tillbaka henne. Men kan jag göra det? Jag har bara en liten etta. Om hon skall komma tillbaka måste det vara till något bättre än det hon har nu.
Den här stoltheten har också hållit honom från att träffa sina barn sedan han lämnade sin fru i april. Han säger att det är tradition i Irak för en man som kommer på besök att ta med sig något; lite mat, ett nattlinne till frun och kanske skor till barnen, men att han saknar pengar.
Trots att han tjänstgjort i Saddam Husseins irakiska armé i över halva sitt liv säger han att han inte har kvar några ömma känslor för den avsatte irakiske presidenten, som han hävdar stal hans ungdom, och nu är britter och amerikaner där och tar ifrån honom återstoden av livet. Han säger att han ofta fantiserar om att hämnas på britterna, amerikanerna och alla dem som gjort fel mot honom.
– Både Saddam och USA är tjuvar, säger han. Jag hatar dem båda.

Aza Hiwa, 15,
högstadiestuderande

Aza Hiwa kommer alltid att minnas den gångna sommaren som sommaren som aldrig var. Femton-åringen hade planerat en lång, lyxig sommar med cyklande, vara med kompisar till sent på kvällarna och leka med datorn som hans pappa just köpt åt honom.
Men kriget och fördröjningen av skolans stängning gjorde att han och fyra kompisar fick lovet decimerat med flera veckor och rädslan kring säkerheten gjorde att hans nervösa medelklassföräldrar inte lät honom vara ute efter mörkrets inbrott.
Staden frekventa strömavbrott begränsade allvarligt hans möjligheter att spela spel och utforma små program på sin dator.
– Den här sommaren var helt bortkastad. Under Saddam kunde vi i alla fall gå ut sent på nätterna och vi hade elektricitet, säger han. Nu sitter jag fast hemma och kan inte jobba med datorn när jag vill. Dessutom, fortsätter han, finns en elakhet i staden som jag inte märkt av tidigare.
Det största hotet för honom är alla trafikdårar och oförsiktiga förare i trafiken som prejar honom när han cyklar på gatan. Bara häromdagen var det någon som försökte träffa honom och hans kompisar med en tom spritflaska när de cyklade.
– Jag kan inte fatta det, säger han och stryker sin fjuniga mustasch. Det verkar som om alla som kör omkring är förbannade.
För ungdomar i Bagdad har livet ofrånkomligen blivit mycket mer komplicerat av den senaste tidens omvälvningar.
Laglösheten i staden innebär att föräldrarna vill att de är hemma innan det blir mörkt även under sommarmånaderna när människorna i varma arabländer tillbringar nätterna med fest. Den plötsliga förändringen i landets sociala väv har betytt att de har börjat ompröva sina framtidsplaner. Hiwa säger att hans dröm är att bli ingenjör och köra omkring i en blå Chevrolet Caprice genom en stor amerikansk stad. Han älskar högljudd snabb amerikansk dansmusik och elektronik. Han ser på amerikanska tv-shower och filmer via satellit.
– Jag gillar inte arabisk musik så mycket, säger han.
Trots avsaknaden av elektricitet och trygghet gör Hiwa sitt bästa för att få en så lättjefull sommar som möjligt. Han går vanligtvis upp vid elva, äter frukost och kastar sig över datorn. Finns det ingen el sätter han sig på cykeln och letar rätt på några kompisar för den dagliga turen på stan. Där finns glasskiosken de brukar stå och hänga vid. Fotbollsplanen där de kickar lite ibland. Där finns Arasat, den flotta gatan där söta flickor tittar ut genom fönstren och under hela den tiden, säger Hiwa att han måsta vara uppmärksam på illvilliga bilförare eller sådana som försöker skada dem.
Det har gått en våg av kidnappningar mot lösensumma genom staden. En annan källa till oro för föräldrarna.
Hans pappa, en arbetslös före detta anställd vid Informationsministeriet, skämmer fortfarande bort honom och ger honom tio dollar i månadspeng som han handlar kläder, cykeldelar och choklad för. Hiwa säger att han är intresserad av vetenskap och att han vill plugga fysik, biologi och kemi när han börjar gymnasiet. Han säger sig vara en bra grabb som håller sig undan från trubbel förutom när han kommer hem för sent. Han skall vara hemma klockan 20.00. Är han inte i tid blir det skällning.
– De hackar alltid på mig när jag är ute sent. De är rädda och det förstår jag.
Det nya Bagdad har skapat många potentiella farligheter för unga irakier. För ett par veckor sedan stod Loulouwa al-Rachid, besökare, på sin hotellbalkong och fick se en förfärande scen:
– Plötsligt såg jag en vit bil komma i hög fart, minns hon. En ung man med en Kalasjnikov steg ur bilen och tog tag i en liten pojke i tolvårsåldern. Två andra pojkar grät och skrek att deras bror hade blivit kidnappad.
Han har klarat sig undan månaderna av krig oskadd, säger han. Skolan stängde för lov och dagarna förflöt med en fotboll på gatan. På nätterna kurade han med släktingar medan de lyssnade till bombningarna där ute.
Han säger sig inte ha någon åsikt om att amerikanerna ockuperar landet. De är snälla mot honom och han är snäll mot dem men han önskar att de kunde få lag och ordning så att han och hans kamrater återigen kunde cykla på stan utan att vara rädda.
– De borde se till att den irakiska polisen kom tillbaka, säger han. Men bra poliser, inte korrupta.
Trots de många nackdelarna i efterkrigslivet finns det två fördelar, säger han. Den ena är satellit-TV som ger honom möjlighet att se en större värld, vilken han vill utforska.
Jag vill åka utomlands. Förhoppningsvis till USA, säger han.
Den andra fördelen är att hans pappa är hemma.
– Han var aldrig hemma, men nu när han är arbetslös umgås jag mycket mer med honom, avslutar han.

Raja Khuzai, 57,
medlem i Styrande Rådet

Dr. Raja Khuzai har levt ett liv fyllt av välgörenhet, hängivenhet och professionalism. För detta har hon belönats med förräderi och desillusion.
Hon desillusionerades och förråddes under Saddam Hussein och, sakta, menar det Styrande Rådet blir hon desillusionerad och förrådd av de amerikanska ockupationsstyrkorna som ersatte den irakiske diktatorn. Nästan på egen hand har den brittisk-utbildade förlossningsläkaren två gånger på tolv år räddat sina barn och kvinnosjukhuset i Diwaniyah, 18 mil söder om Bagdad, undan plundrare och vandaler. Den sekulariserade sjubarnsmamman har en gång försökt att hoppa av från det styrande rådet, frustrerad av flatheten i 25-mannarådets arbete och hennes brist på inflytande i detsamma beträffande alla procedurer som domineras av mäktiga kurder, shiiter USA-uppbackade exilirakier och 22 män.
Hennes man och baronessan Emma Nicholson, en människorättsaktivist, tog ur henne alla tankar på att hoppa av. Dessutom ansåg hon att det trots allt var hennes plikt att stanna, om än bara för att tala för kvinnorna, i synnerhet efter att en av de andra två kvinnorna i rådet, Akila al-Hashemi, sköts till döds av banditer utanför sitt hem i september.
– Många kvinnor har ringt och gratulerat mig, skrivit eller besökt mig hemma, säger hon. De uppmuntrar mig att föra kvinnornas talan. Men det är svårt, fortsätter hon. De respekterar inte kvinnor och de lyssnar inte till kvinnor.
När rådet nyligen nominerade 25 ministrar för att leda Iraks nya kabinett var bara en, Nasreen Sidiq Barwari, kvinna.
Dr. Raja Khuzai berättar att de hade ett stort gräl och att de manliga kollegorna fick ge löften om att fler kvinnliga skulle deputeras.
Efter att hon gick med i rådet har hennes oberoende beskurits och hon följs överallt av en liten armé marinkårssoldater. Hennes chaufförer och livvakter kommunicerar via walkie-talkies.
– Det är min familj som blir lidande, berättar hon. Jag är borta från dem sex dagar i veckan.
Större delen av tiden tillbringar hon under fortliknande förhållanden bakom betongbarriärer på Bagdad Hotel, skild från sina kamrater av den hårda verkligheten som följt på bombningarna av Jordaniens ambassad, FN-byggnaden och Imam Alis moské.
Den USA-ledda civila myndigheten valde henne till att sitta i det styrande rådet; den irakiska interimsregeringen vars uppgift var och är att arbeta fram ramarna för en framtida irakisk regering. Rådets arbete har gått långsamt och varit stressigt. Det är långa möten, talen är tråkiga. Medlemmarna blev från början tillsagda att arbetet skulle ta 2-3 dagar i veckan i anspråk och hittills har det varit möten nästan varje dag. Ursprungstanken var att utse en person till president, något som Raja velat se. Istället kom de mäktigaste medlemmarna, inklusive de välbeväpnade och organiserade kurderna, de två viktigaste fundamentalistiska shiitiska representanterna och de av USA uppbackade exilirakierna, Ahmad Chalabi och Adnan Pachachi, överens om att ha en niomannaledning och ett roterande ordförandeskap. Detta skapade effektivt en elitklick inom rådet.
Uppdraget att tillfälligt leda Iraks ministerier hade vänts till ett politiskt spel som handlade om att blanda och ge har kritiker sagt.
– Varje medlem har ansökningar från så många människor de vill nominera för varje ministerium, säger Khuzai, och allihop säger att den och den måste tilldelas det och det ministeriet. Vi hoppas att det blir teknokrater som styr istället för politiker.
Från början krävde det styrande rådets medlemmar att de skulle ha en större del i upprätthållandet av Iraks säkerhetsfrågor, dess beväpnade styrkor och polisen, som amerikanerna skulle återuppbygga. De har bett om att få delta åtminstone som likvärdiga när det gäller det senaste kring säkerhetsfrågorna. Representanter från koalitionens provisoriska myndighet, den USA-styrda regeringen i Irak lyssnar uppriktigt intresserat, men reagerar inte i den riktning rådet önskar. Hävdar kritiker.
– Säkerheten är vårt största problem, säger hon. Jag tror verkligen att det är säkerhetsfrågorna som är de absolut viktigaste just nu. Vi måste få ett land som är säkert att leva i. Du känner dem inte, det irakiska folket alltså, men det gör vi och om vi skapar trygghet för dem kommer vi att lösa detta.
Lunchen innebär ett litet avbräck i alla fall. Mellan förhandlingarna, hållna bakom lyckta dörrar, vid det tungt bevakade gästhuset bakom Bagdad Convention Center, kan medlemmarna mumsa i sig från ett stort urval sallader, pasta- och kötträtter innan de dyker ner i arbetet igen. Khuzai utexaminerades från Bagdads Medicinska Högskola 1968 innan hon åkte till London för att fortsätta sina studier på Den Kungliga Högskolan för gynekologi och obstetrik.
Hon arbetade på sjukhusen vid Kingston och Westminster innan hon for tillbaka till Irak 1977 och slog sig då ner i sin hemstad, Diwaniyah.
Hon var sjukhusdirektör där från 1990 – 1992, en kritisk period under det första Gulfkriget. När bombningarna inleddes försvann läkarna till andra platser och Khuzai berättar att det inte fanns några kirurger förutom hon och en annan barnläkare. De var enda som fanns kvar. Efter kriget kollapsade regeringen samtidigt som shiiterna reste sig och plundringen startade.
– Det var väldigt viktigt för mig att inte låta plundrarna komma åt sjukhuset, berättar hon. Människor försökte att ta instrument med sig från sjukhuset och jag var en starkare kvinna på den tiden; jag lät ingen ta med sig något från mitt sjukhus.
– Saddams republikanska garde försökte att kväsa ett uppror och skickade då en missil på sjukhuset, berättar hon vidare, och den kvarvarande personalen evakuerade då patienterna från sjukhuset.
När dammet lagt sig blev hon inte erbjuden någon medalj utan ombads dra sig tillbaka då hon inte var medlem i Saddams Baathparti. Under det senaste kriget skyddade hon också sjukhuset från plundrare.
– Det var som att se samma film en gång till, säger hon.
Hon saknar den medicinska biten, den hon med passion vigt sitt liv åt. Fördelarna med hennes nuvarande arbete är, när det är som bäst, höljda i dunkel.

Samir Peter, 55,
pianist

Hans svarta bakåtslickade hår med hästsvans går bra ihop med hans bohemiska aspirationer. De mörka ringarna under ögonen är ett testamente över ett liv av ledsamhet och hårt supande. Samir Peter, 55, spelar piano riktigt bra och en sådan talang att många undrar varför han fortfarande lirar för okultiverade affärsmän och journalister som käkar tredjeklasskäk på ett hotell i Bagdad.
– Det tar livet av mig, säger han. Jag lider av det och jag skäms för att berätta för mina vänner att jag spelar på hotell. Det är som att höra hemma på tio och tvingas vara på ett. när jag var ung tyckte jag det var bra att få spela på hotell, men nu är det inte bra för mitt rykte.
Peters berättelse, precis som många irakiers, är en hjärtskärande saga om krossat hopp och förspilld talang på grund av krig och historia.
En allätare av klassisk musik sedan barnsben, tog examen från Iraks konstinstitut som kursetta. Han hastade utomlands för att studera klassisk musik i Ungern och Italien under många år, men hans nyfikenhet, energi och förmåga att tala musik lika flytande som han spelar den på al-Hamrahotellet i Bagdad, fann han sig själv frustrerad.
– Jag kom på att jag inte kunde uttrycka mig själv genom klassisk musik, berättar han. Du är alltid i kompositörens grepp. Jag övergick till att studera jazz och genom jazzen kan jag uttrycka vad jag känner; jag lägger till improviserad synkopering.
Han blev en av Iraks mest betydande och innovativa musiker och spelade på teatrar och i privata hem. Han säger att han aldrig spelade för Saddam, som han kallar kulturell best utan smak för något annat än smetig arabpop.
– Jag fascineras av Beethoven, säger han. Jag spelar mycket etyder, blandningar av jazz och Beethoven. Jag älskar Rachmaninov, Chopin och Debussy. Jag älskar Keith Jarrett. Jag gillar modern jazz men jag spelar också bitar av Duke Ellington och Gershwin, men jag kör dem på mitt eget sätt. Jag gillar inte att imitera.
Även under de hårda åren av USA-sanktioner lyckades Peter använda sin talang för att komma bort från den fattigdom och misär som drabbade många av hans landsmän. Han drog in hårdvaluta genom privatlektioner till diplomatbarn, vilket hade den nackdelen att han fick underrättelsetjänstens ögon på sig.
– De brukade ringa mig och fråga vad jag gjorde i den kanadensiske ambassadören hus och avlyssnade min telefon, säger han.
Hans sista framträdande var på Bagdads franska kulturcenter i januari. Sedan kom kriget och hans arbete och liv slogs i spillror. Alla teatrar antingen bombades eller plundrades på sina pianon. Diplomatbarnen som varit hans kunder försvann.
Hans familj lämnade honom för länge sedan. Hans två döttrar och deras mor flyttade till San Diego i mitten av 1990-talet.
– Min son säger att pianospelandet tagit mitt liv ifrån mig, säger han. Han säger att jag aldrig tjänat några pengar.
Några veckor efter kriget tyckte ägarna av hotellet, vars barn en gång tog lektioner av honom, så synd om honom att de erbjöd honom att spela där för femtio dollar om dagen och han tyckte att det var bättre än att ligga hemma och tycka synd om sig själv.
När han inte spelar så kedjeröker han eller simmar i hotellpoolen. Eller dricker sprit. Han säger sig ta ett par, tre whiskeys och någon öl om dagen.
– När jag dricker lite så spelar jag mycket mer passionerat, berättar han. Jag har många historier om relationer till kvinnor. En av dem kan jag inte glömma.
Han säger att han är ledsen för Iraks skull därför att Irak är utom kontroll, att han aldrig åker bil utan sin pistol, en Beretta.
– När jag kör är det uppsikt både framåt och bakåt som gäller. Jag bryr mig inte om bilen, men jag är rädd om mitt liv, säger han.
Musiken är det som driver honom, säger han. Han till och med komponerade ett stycke under den värsta tiden av det senaste kriget.
– Jag kallar den Bombarding Baghdad. Det var under kriget och plötsligt fick jag idén att jag borde komponera något under bombningarna.
Han spelar stycket, fyllt av dramatiska upp- och nedgångar. Hans hårt åtgångna kropp svänger från den ena sidan av pianot till den andra med varje crescendo.
Hans fingrar slår desperat ner tangenterna.

Inrikes/Nyheter 08 maj, 2025

Ökänd antisemit döms för hatbrott: ”Behövs en ny Hitler”

Ahmed Rami föreläser för Radio Cui Bono. Skärmavbild.

Ahmed Rami har spridit antisemitisk propaganda sedan 1980-talet. Nu döms han ännu en gång för hets mot folkgrupp.

Ahmed Rami, 78, döms för hets mot folkgrupp, efter uttalanden om att ”Tyskland behöver en ny Hitler” och jämförelser av judar med bakterier.

Enligt tingsrätten var uttalandena avhumaniserande, och hade som syfte att skapa förakt och hat mot judar som grupp. Påföljden blir villkorlig dom och dagsböter om sammanlagt 6 000 kronor, och åläggs dessutom att betala 10 000 kronor i advokatkostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 08 maj, 2025

Samma trauma, nya minnen

”Arv och miljö” blev norska Vigdis Hjorths genombrott. Den nya boken är en uppföljare – och upprepning. Foto: Sara Angelica Spilling.

Hyllade författaren Vigdis Hjorths uppföljare handlar om upprepningens psykologi – men blir mest bara tjatig.

Upprepning har funnits med som ett tema i hela Vigdis Hjorths författarskap, tillsammans med familjedynamik och litteraturens förhållande till sanning. I nya romanen är det, som namnet antyder, än mer uttalat och närvarande på flera nivåer: Upprepningen (2025) fungerar i sig som en variation på hennes mest kända bok Arv och miljö (2016), en historia om ett undanträngt incesttrauma i familjen. Handlingen i den nya, tunna boken är avgränsad till ett fåtal händelser som känns igen från tidigare, men som här utgör hela berättelsen. I sin dagbok skildrar berättaren hur hon blir av med oskulden. Scenen har i själva verket aldrig ägt rum, men tas för sanning av föräldrarna som läser dagboken. Pappan försvinner ut i natten, upprörd – men inte för att ha tagit del av dotterns sexuella uppvaknande som vi först tror, utan av rädsla för att det ska avslöja de övergrepp han utsatte sitt barn för.

Hjorth återvänder till skeendet som skildras i Arv och miljö, som för att se vad som händer om man låter händelser som där är perifera framträda tydligare. Ramen med en vuxen författare som ser tillbaka på sin uppväxt och förstår den annorlunda, gör också att minnesarbete och fiktion ytterligare tematiseras i den nya romanen. Hjorth går i dialog med 1800-talsfilosofen Søren Kiverkegaards idé att upprepning inte är möjlig, vilket enligt honom också skapar en möjlighet till förflyttning. Det perspektivet representeras här framför allt av den vuxna berättarens nya blick på händelser i det förflutna. Men upprepningen står också för det lagbundna och klaustrofobiska: formuleringar återkommer, scener är intill förväxling lika varandra. Vardagsrummen och ölen, träffarna med Finn, mamman som hysterisk står på trappen och väntar, pappan som ber henne att låta flickan vara. Några få ord upprepas och blir avgörande för ett helt liv. Det medelklassliv som berättas ekar också av snarlika skildringar, och även om det kan ses som trotsigt att välja att cirkulera kring sitt trauma i stället för att förnya sig, är det också i linje med en narcissistisk terapikultur.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 08 maj, 2025

Lobbyister kan hamna i register: ”Otillräckligt”

Göran Persson och Göran Hägglund, tidigare ledare för S respektive KD, arbetar båda i dag som lobbyister. Och de är inte ensamma om att han en bakgrund i politiken. Foto: Jessica Gow / TT.

Utredaren Mats Melin ”förvånades” över lobbyismens grepp om politiken – och vill se ett totalt förbud mot anonyma bidrag i politiken. Men lobbyistkritikern Max Andersson beskriver förslaget som otillräckligt.

– Externa aktörer, som företräder skilda intressen och mer informellt vill påverka politiskt beslutsfattande. Det kan vara public affairs-konsulter, företag, organisationer eller sammanslutningar, förklarar justitierådet Mats Melin.

– Vi upplever att sådan påverkan spelat en allt större roll de senaste åren.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Reportage 08 maj, 2025

Kom som du är

Foto: Pinky Promise/Rave Rat Media.

I syndens näste Berlin stänger aldrig klubbarna – förutom när de måste spolas av. Flamman beger sig ut i den tyska huvudstadens nattliv, och möter stenhårda vakter, strikta klädkoder – och en gemenskap där det finns något för alla.

Kön ringlar sig lång på den stillsamma bakgården i det gamla industrikomplexet i stadsdelen Kreuzberg i Berlin. Klockan är strax före midnatt och människor, mestadels svartklädda och uppradade två och två, står och väntar på att bli synade av Klub Verbotens välkända ansikte vid dörren – Hanny. Med platinablont hår, hård blick och spikrak hållning är det hon som dikterar vem som får komma in.

Även om du köpt biljett finns ingen garanti för att du inte får vända i dörren. Du förväntas, utöver att följa en strikt klädkod, även kunna berätta minst tre av klubbens regler. Det är viktigt att alla vet vad som gäller, och följer reglerna

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 07 maj, 2025

Censorer i alla länder, förena er!

En ny axel har bildats mellan känsliga liberaler och maktgalna despoter – impulsen att vilja tysta åsikter man inte tycker om.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En märklig ny axel håller på att ta form. Inte ”ondskans axelmakter” som påstods förena Västs fiender, och inte heller den som Donald Trump och Vladimir Putin tycks vara i färd med att skapa. Utan en bredare, mindre känd allians: ett internationellt förbund av censurivrare som samlar autokrater, demokrater och byråkrater.

Trump, som stängdes av från sociala medier i slutet av sin första mandatperiod, lovade att återupprätta yttrandefriheten i USA och eldade på sina anhängare, vars ofta provocerande åsikter bannlystes från progressiva universitet och sociala plattformar. Sex dagar in i sin andra mandatperiod försökte han stoppa det amerikanska flygvapnets utbildning om svarta flygares roll under andra världskriget. Tre dagar senare började ord som mångfald, exkludering, kön, socioekonomisk och underrepresenterad försvinna från myndigheternas webbplatser, samtidigt som en ny presidentorder riktades mot utländska studenter som uttrycker stöd för palestinier – nu stämplade som ”pro-jihadistiska demonstranter”. ”Vi kommer att hitta er och vi kommer att deportera er”, hotade Vita huset. Sedan dess har Columbia-studenten Mahmoud Khalil gripits och riskerar utvisning.

Munkavlen dras åt även i Europa. I Frankrike har 200 framstående medlemmar av den liberala borgarklassen – däribland en före detta president, två tidigare premiärministrar samt en rad borgmästare och parlamentsledamöter från högern och Socialistpartiet – krävt ”skydd för judar genom att lagstifta om att antisemitism också innefattar antisionism” (Le Monde, 22 mars 2025). Med andra ord vill de kriminalisera en åsikt som delas av både vänsteraktivister och ultraortodoxa judar.

Kriminaliseringen av politiska motståndare – ett kännetecken för auktoritära regimer – håller på att få fotfäste även i demokratiska stater.

Kriget i Ukraina, omformulerat som en civilisationskamp mellan Europa och Ryssland, har också använts för att motivera censur. 2022 förbjöd Europeiska unionen de ryska kanalerna RT och Sputnik för att skydda ”grundläggande rättigheter och friheter” – ett drag som applåderades av Emmanuel Macron, som inte heller hade några invändningar när Israels parlament i maj 2024 förbjöd den qatariska kanalen Al Jazeera. I Rumänien fick en presidentkandidat som ansågs för Kreml-vänlig sin överlägsna ledning i första valomgången ogiltigförklarad av författningsdomstolen, som uteslöt honom från att ställa upp igen med hänvisning till påstått ryskt valfusk via sociala medier. ”Vårt informationsutrymme är inget mindre än ett geopolitiskt slagfält där vi just nu håller på att förlora kriget”, sade EU:s högsta diplomat Kaja Kallas den 19 mars. Hon jämförde därefter spridningen av falska nyheter med brott mot territoriell integritet.

Kriminaliseringen av politiska motståndare – ett kännetecken för auktoritära regimer – håller på att få fotfäste även i demokratiska stater. I Tyskland trädde en lag i kraft den 1 januari 2018 för att reglera sociala medier, och enligt Human Rights Watch ”sätter den ett farligt prejudikat för andra regeringar som vill inskränka yttrandefriheten på nätet genom att tvinga företag att censurera å statens vägnar”.

Läs mer

Nästan omedelbart hyllades lagen av tre oantastliga demokratier – Filippinerna, Singapore och Ryssland – som föredömlig. Känsliga diktatorer och upplysta liberaler, religiösa fanatiker och indignerade aktivister – alla dansar de nu efter censurens sax, drivna av det som Benjamin Constant en gång kallade ”den anmärkningsvärda tendensen att kasta bort allt som orsakar ens minsta obehag, utan att fråga sig om denna hastiga avsägelse inte kan leda till en mer bestående skada”.

För varje sidas seger föder den andras hämnd. Och resultatet av dessa strider har bara en given utgång: förlusten av frihet för oss alla.

Översättning: Leonidas Aretakis.

Inrikes 07 maj, 2025

Turkisk ”kromkung” dumpar miljoner ton giftslagg vid Vänern

Vargön Alloys AB omsätter närmare 3 miljarder kronor om året. Foto: Idun Nilsson.

Det turkiskägda verket i Vargön vid Vänern pumpar ut metall som aldrig förr. Men i slaggbergen döljer sig höga halter av giftiga tungmetaller. Bland ortsbor stiger oron för utsläpp – medan högarna med krom bara fortsätter att växa.

Vid Vänerns sydspets övergår sjön i Göta älv. Därifrån rinner vattnet 93 kilometer, ända ned genom Göteborg, innan det mynnar ut på öppet hav. På ena sidan Göta älvs inlopp ligger Vänersborg, med cirka 25 000 invånare. På andra sidan Vargön, med en femtedel.

Här heter pizzerian Viking, och frisören Connys. Bruksortsstatusen är inget att diskutera: här kom industrin först, sedan samhället. Nere vid kajen ligger tegelruinerna av urpappersbruket Wargöns Aktiebolag, strax bredvid den modernare, brummande och ångande jättefabriken Vargön Alloys. Här produceras sedan 1970-talet ferrokromlegeringar, blandningar av krom och järn som bland annat används för att behandla rostfritt stål.

Fabrikens elräkning ligger på minst 520 000 megawatt – en halv procent av Sveriges totala energiförbrukning – och dess överskottshetta värmer nästan hela Vänersborg, samt delar av Trollhättan. Förra årets utsläpp motsvarande 135 232 ton koldioxid, men man forskar på att minska dem i olika hållbarhetsprojekt, bland annat med biokol.

Över allt på industrin, samt på upplaget strax norr om fabriken som kallas Mjölkberget, tornar asfaltsgrå ”sanddyner” upp sig över grantopparna. Högarna av ferrokromslagg, resterna som blir kvar, är inget nytt inslag. Men lokalborna har noterat hur de på kort tid blivit högre och fler än någonsin.

Carola Sandström har bott i Vargön i 15 år, och bestämde sig förra året för att mejla Länsstyrelsen och fråga hur det egentligen stod till med slaggbergen.

– Det är de sista åren det verkligen har exploderat. Det är inte bara vi som har märkt att det blivit mycket mer avfall inne på och runt området, säger hon till Flamman.

Hon är lärare, och hennes sambo ingenjör. Högarna längs promenadstigen förbi Mjölkberget blev allt oftare ett samtalsämne hemma.

Uppströms. För att producera hundratusentals ton metall krävs el – över 500 000 megawatt om året. Foto: Idun Nilsson.

– Vi tänkte att det måste finnas någonting i slaggen som gör att de inte kan bli av med den, som bly, krom eller andra tungmetaller.

I ett annat mejl undrar en Magnus från orten över samma sak, och beskriver hur Vargön ”successivt håller på att bli företagets privata soptipp”. ”Flera gånger om dygnet, året runt” bolmar en jättelik ”grå-röd rökplym” av stoft ut från fabriken, och tonvis av slaggen menar han ligger på jord som inte är hård nog.

”Det pågår konstant en miljöförstörande verksamhet som någon på Länsstyrelsen vet om”, menar han.

– Många tycker nog mest att det ser fult ut med högarna. Frågan är om farliga ämnen påverkar människor, växter och djur, kanske till och med grundvattnet. Då är det riktigt allvarligt, säger Carola Sandström.


”Under perioden 2019–2024 har det byggts upp ett mycket stort lager av slagg”, bekräftar en rapport beställd av bolaget, som uppskattar totalmängden till omkring en miljon ton. Tidigare har slaggen använts till bland annat asfalt, men ett beslut från länsstyrelsen 2014 bedömde att det inte gick att säkerställa att slagg från Vargön Alloys skulle användas på ett sätt som var ”hälso- och miljömässigt godtagbart”.

– Sedan slaggen blev avfallsklassad har vi haft svårare att avyttra den, förklarar Alloys hållbarhetschef Anneli Papadopoulos (bilden).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 07 maj, 2025

Hjärtat i skrevet

Lynne Tillmans är också konstkritiker och professor i kreativt skrivande på University of Albany i New York. Foto: Weyler.

”Weird fucks” rotar i utmarkerna mellan sex och kärlek. Katja Palo har läst historien som kom till världen på sjuttiotalet, men som översatts till svenska först nu.

Jag minns Kristen Roupenians Cat person, publicerad i New Yorker 2017. Novellen blev viral. Det är knappt man tror att man ska läsa ”novell” och ”viral” i samma mening, men den handlade om en ung kvinna som gick på dejt med en man och att de hade dåligt sex. Tydligen kände många unga kvinnor igen sig.

I Lynne Tillmans Weird fucks (Weyler, 2025) pendlar sexakterna, som titeln åsyftar, på en skala från oengagerade till dåliga. Till skillnad från Roupenians novell fick denna långt mer intressanta kortroman inte mycket uppmärksamhet. På sjuttiotalet refuserades fröet till den av en experimentell sextidning, på åttiotalet publicerades en version i en punktidskrift och först på 90-talet kom den i bokform. 2015 nådde Weird fucks en större publik. Nu finns den äntligen på svenska i översättning av Helena Fagertun.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 06 maj, 2025

Kändisparti skakas av våldtäktshärva

Medborgerlig samling storsatsade på bussreklam under riksdagsvalet 2018. Kandidaten på bussannonsen har inget med det aktuella fallet att göra. Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT.

Två toppkandidater för småpartiet Medborgerlig samling, båda läkare till yrket, har blivit föremål för utredningar. Den ena utreds för att utgöra en patientfara – och den andra för våldtäkt av en utsatt 18-åring.

Hösten 2022 var de två läkarna med på vallistan till en av Sveriges större regioner för det lilla högerpartiet Medborgerlig samling. Nu har den ena åtalats för att ha drogat och våldtagit en utsatt 18-åring med självskadebeteende – medan den andra utreds för att ha skrivit ut narkotika till honom.

I sms-konversationer mellan de två läkarna diskuteras dosering av olika rusmedel, och i flera fall skriver den äldre läkaren ut olika preparat till sin yngre kollega. I ett fall skriver den sistnämnda även ut testosteron till sin äldre kollega.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 06 maj, 2025

Daniel Riazat lämnar Vänsterpartiets styrelse

Daniel Riazat vid en manifestation mot det svenska inträdet i Nato. Foto: Maja Suslin/TT.

Riksdagsledamoten Daniel Riazat lämnar sitt uppdrag som suppleant i Vänsterpartiets styrelse. I en tråd på Facebook får han stöd av flera partiprofiler. ”Du kommer sitta i PS igen i framtiden”, skriver en av dem.

”Jag kan inte svara på alla frågor nu, allt har sin tid, men jag kan säga att jag har valt att lämna partistyrelsen”, skriver Daniel Riazat, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, på Facebook.

Avhoppet meddelas bara dagar efter att partistyrelsen röstade för att uppmana Lorena Delgado Varas att lämna sina uppdrag i partistyrelsen och riksdagen. Beslutet ska ha skett ”i stor samstämmighet” enligt partisekreterare Maria Forsberg, vilket bekräftats av källor med insyn som Flamman varit i kontakt med. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 06 maj, 2025

Den avlidna påven Franciskus hedras på Peterstorget i Vatikanen, söndagen den 26 april 2025. Foto: Markus Schreiber/AP.

När påven Franciskus tog emot JD Vance dagen före sin död möttes två världar: solidaritetens och cynismens. Det är detta vägval som Europa nu står inför.

”Om det inte är möjligt att avsluta kriget i Ukraina så måste vi gå vidare.”

Varningen kom från USA:s utrikesminister Marco Rubio fredagen den 18 april, efter att USA och Ukraina närmat sig ett avtal om mineraler kvällen innan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr