Utrikes 29 december, 2003

De är människor i krigets centrum – reportage från Bagdad

Efterkrigsperioden har drastiskt förändrat strukturen för vardagsliv för dagens irakier. För varenda irakier, från makthavare till utblottade före detta soldater, har det nya Irak inneburit nya utmaningar och rädslor. Genom sex typiska och inte så typiska invånares ögon framstår Bagdad som farligt och oöverblickbart, känslomässigt och politiskt instabilt. Och fyllt med nya vinnare och förlorare.

Shejk Abbas al-Rubaye, 37,
shiitisk präst

Sheikh Abbas al-Rubaye hanterar sin nyvunna makt med lätt hand. Han är en tyst man som lever ett enkelt liv och, som med lätthet, pendlar mellan tidningsredaktionen i det fashionabla området, över Bagdads enorma broar och packade motorvägar till det fattiga shiitiska slumorådet i Sadr, i en gammal, illa åtgången Toyota.
Medan han håller hov med en journalist väntar en representant för en stor amerikansk nyhetsorganisation utanför på sin tur. Fattiga kvinnor klädda i sina heltäckande abayas kryper upp till dörren för att be om allmosor som han storsint delar ut.
– Vårt engagemang gäller de fattigaste i samhället, säger han.
Kanske är det så att ingen annan grupp kommit fram så kraftfullt och i en så framskjuten ställning i den dynamiska sociala topografin i efterkrigstidens Irak som det shiitiska prästerskapet. Som popstjärnor blickar de ut från väggar och skyltfönster.
Både irakier och tjänstemän från den USA-ledda koalitionens provinsiella myndigheter lyssnar nogsamt till deras fredagsmässa. Hazwan, Najafs religiösa plantskola där det irakiska prästerskapet drillas har rest sig till nationens egen kombination av Oxford och Vatikanen. Sedan bombdådet i Najaf som dödade Ayatolla Mohamad Baqer al-Hakim har den mäktige rivalen till al-Rubayes beskyddare, den kontroversielle brandtalaren Moqtada al-Sadr, ökat karriärspotentialen för smarta shiitiska präster. Detta gäller i synnerhet för någon som har al-Rubayes sinne för överlevnad.
Hans första lektion i överlevnad var för 23 år sedan i ett mardrömsliknande fängelse, fyllt från vägg till vägg med rädda män, omringade av beväpnade vakter som trakasserade och misshandlade de intagna. Detta var ingen plats för al-Rubaye som då var en tillbakadragen, from och bokslukande fjortonåring.
– Jag var så rädd att något som kändes som elektricitet vandrade upp längs ryggraden, vidare upp mot huvudet och fick håret att resa sig. Jag torterades inte för vakterna var för upptagna med att samla ihop alla de kom åt. Jag släpptes till slut av ett enda skäl: det fanns helt enkelt inte plats för mig i fängelset, berättar han.
Men för al-Rubaye innebar vistelsen i häkte – vilken i sin tur var en del av Saddam Husseins massiva svep över Iraks 60-procentiga shiitiska majoritet – att den unge mannen lärdes en lektion i konsten att klara sig helskinnad under de värsta decennierna i Iraks historia.
Han lärde sig att hålla huvudet nere, näsan i sina böcker och vänta.
– Jag är ingen hjälte och ingen krigare, säger al-Rubaye, en av medelklass tillhörande shiitisk präst som driver en religiös nyhetstidning och ett mediacenter från ett före detta ungdomscentrum i en av Bagdads mer fashionabla stadsdelar.
– Jag har haft tur. Det finns dem som gömt sig på ställen du inte kan föreställa dig, anklagade för saker du inte kan föreställa dig som trots detta hittades och dödades, berättar han.
Mer hängiven än sina föräldrar ända sedan barnsben klassificerades al-Rubaye som medlem av oppositionen och sattes under bevakning efter sin första arrestering.
Men han höll tyst och följde oftast reglerna. Allah ledde honom till den heliga staden Najaf 1993. Han skrevs in i hazwan och lyckades väl i sina studier och blev vän med Moqtada al-Sadr, son till den berömde Ayatolla Mohammed Sadeq al-Sadr.
År 1999 slog Saddam ner på Sadr och hans följeslagare. Ayatollan mördades när han var på väg ut ur en moské.
Al-Rubaye, som då var tvåbarnsfar med ett tredje barn på väg, flydde först till Jordanien och senare till Syrien.
Han återvände efter åtta månader och gömde sig i ett hus i norra Bagdad under fyra år.
Återigen hade han nytta av ungdomslektionen: han låg lågt.
– Jag hade ingen kontakt med någon mer än med min far och min bror. De var de enda som visste var jag befann mig, säger han.
Efter regeringens kollaps klev al-Rubaye fram ur skuggorna.
Han var med de män som hjälpte till att organisera sophämtningen i Bagdad dagarna efter staden fallit.
Han återupptog kontakten med sina gamla kompisar från hazwan och hjälpte till att utforma Martyren Sadrs Organisation, vilken har kommit att bli en av efterkrigets mäktigaste grupper och kanske den som mest låter höra om sig och som är bäst organiserad mot den amerikanska ockupationen och det av USA uppbackade styrande rådet. Sadrs efterföljare har lovat att skapa sin egen parallellregering och sin egen armé.
Sadrs huvudrival, Ayatolla Mohamad Baqer al-Hakim, mördades i ett bilbombsattentat i somras, vilket ger organisationen tillgång till ett större antal potentiella rekryter.
I centrala Sadr, ett nedgånget område i Bagdad, med en överväldigande stank av öppna kloaker och ruttnande sopor, myllrande av över en miljon shiiter, ställer de unga männen sig i kö för att gå med i Sadrs armé, vilken kallas Mahdis armé.
Al-Rubaye tittar på med godkännande blick när männen skriver sin namnteckning på snirklig arabiska. Omgiven av upptagna kontorsarbetare och surrande datorer gömmer sig inte al-Rubaye längre. Han är ansvarig utgivare för Sadrs nyhetstidning al-Hawza och hoppas kunna nystarta al-Hoda, den underjordiska tidning han förestod i Najaf.
Utan inblandning från vare sig Saddams brutala diktatur eller USA:s handplockade och med ökad misstro sedda styrande råd, säger sig al-Rubaye tycka att han skulle bli en trovärdig politiker, men säger sig vara beredd att vänta.
– Jag är ingen politisk man. Jag är bara intresserad av politik utifrån min religiösa övertygelse.

Hashem Mohamad, 26,
butiksbiträde

Rädsla och ilska är ledstjärnorna i Hashem Mohamads liv, 26 år och anställd i en tobaksaffär. Han är rädd för de kriminella som är ute på gatorna och han är förbannad på världen för att han tvingas arbeta så hårt, för att han tvingas dela en sjaskig, gammal taxi till jobbet varje dag, för att han inte får en anständig lön så att han kan gifta sig och köpa en bil.
Han är förbannad på amerikanerna för att hans far dödades av en olyckshändelse under en eldstrid i centrala Bagdad för några veckor sedan.
– Jag är rädd. Alltid rädd, säger han. Här finns ingen trygghet. Vi får ingen ro. Det är så mycket rån ute på gatorna.
Före och efter kriget rymde tusentals kriminella från fängelserna i Irak. Dessa har förpestat tillvaron för människor som Mohamad, som tjänar tre dollar om dagen när han arbetar i den flotta tobaksaffären som säljer Cohibas och andra märken. Så sent som häromdagen kom ett gäng bråkmakare in i butiken och började plocka på sig cigarrer. Skrattande plockade de på sig varor mitt framför ögonen honom, berättar han.
– Jag kunde inte göra någonting eftersom jag inte hade något vapen. Om jag haft ett hade jag skjutit dem.
Mohamad är en ganska tilltufsad kille. Han är nervös, upprörd och bitter. Han klagar på elektriciteten, vattnet, trafiken och särskilt på kriminaliteten.
– Förut behövde jag aldrig låsa butiken när jag gick iväg en stund. Nu måste jag låsa om mig bara jag skall be, säger han.
Som avkoppling ser han på arabiska nyhetskanaler som al-Arabia och al-Jazeera eller lyssnar på gamla inspelade radiotal med Saddam Hussein, vilket fyller honom med nostalgiska känslor.
– Jag lyssnar på gamla Saddamband för att jag gillar att lyssna på dem. Det ger mig stor tillfredsställelse och psykisk avkoppling. Jag saknar honom och tänker på honom varje dag, säger han.
Han medger att Saddam var en tyrann som mördade hans landsmän ostraffat.
– Det snackas en del om dessa massgravar, säger han, men de flesta han dödade var tjuvar.
Hans far dödades för några veckor sedan. En oskyldig åskådare till en eldstrid mellan amerikaner och anti-amerikanska militanta som ville bekämpa ockupationen. Den händelsen fick honom att börja tänka på att gå med i motståndsrörelsen.
– Jihad är vår skyldighet, säger han. Om situationen inte förändras snart kommer jag att gå med i Jihad mot amerikanerna.
Men han är lite förvirrande. Ett ögonblick senare har han svängt helt och säger:
– Om amerikanerna åker nu kommer det att bli dödande på gatorna. Det kanske är bättre att de stannar ett tag.
Även pendlandet till arbetet har blivit en frustrerande röra full av politiska åtbörder.
– Under Saddamtiden var kanske en eller två gator blockerade, berättar han. Nu är hälften av gatorna i stan blockerade.
Han arbetar från 10.30 till 19.30 men klagar över att han måste hålla öppet till 01.00 eller 02.00 på natten. De tre dollarna tar han hem för att hjälpa till med försörjningen av mamman och syskonen.
– Jag har inga barn. Det är för dyrt att gifta sig så det tänker jag inte ens på. Det skjuter jag allt upp, säger han.
Mohamads far dog för tre veckor sedan under en skottlossning på Haifagatan. En taxichaufför som försökte komma undan körde över honom. Sedan han dog säger Mohamad att han känner det som att det finns ett hål i hans liv. Banden med Saddam fyller det hålet, säger han.
– Ibland vill jag bara höra hans röst, säger han. Det påminner mig om bättre tider.
Yahyah Hamid Ismail, 36,
före detta soldat

Stolthet hindrade Yahyah Hamid Ismail från att ta värvning i den nya, av USA organiserade irakiska armén. Stoltheten var också orsak till att han lämnade sin fru efter att hon lånat pengar till tyg av vänner. Nu, ensam, förbannad, fattig och avrustad tillbringar den magre 36-årige, före detta soldaten och motorcykelmekanikern dagarna med att vaka utanför grindarna till koalitionens högkvarter, Saddam Hussein förra Republikanska Palats.
I hans känslomässigt laddade logik var det mer ärofyllt att skilja sig från sin fru sedan 20 år, än att ödmjukt acceptera lite välgörenhet från sina vänner.
Och det är mer ärofyllt att stå här, bland andra protesterande varenda dag i den heta solen, och kräva kompensation för sin krigsskada från det senaste kriget, då hans vänstra arm skadades – än att söka jobb i den privata sektorn eller inom någon av de nya irakiska säkerhetsföretagen som amerikanerna dragit igång.
– Jag ville ta värvning i den nya irakiska armé, säger han. Men när jag fattade att det hela skulle organiseras av USA och vara i oppositionsställning till det irakiska folket så vägrade jag. Precis som det är med polisen så ska de agera mot folket.
Han är också orolig för att ingen vill ha honom med sin skadade och oanvändbara arm, för, menar han, hur skall han kunna arbeta och vad skulle han kunna tänkas göra?
Många fattiga och arga män samlas på Iraks gator och trottoarer.
Precis som Ismail är många veteraner från Iraks avrustade armé och precis som Ismail har de väldigt lite att förlora.
Ismail tjänstgjorde i armén i 18 år.
I vilket annat land som helst skulle han betraktas som hjälte med sina meriter. Han fick en kula i huvudet i kriget mot Iran, han tjänstgjorde i Kuwait och i det senaste kriget i södra Irak, där en brittisk soldat sköt honom genom skulderbladet. Detta gjorde att hans arm nu bara hänger och dinglar till ingen nytta.
Efter ett par dagar på sjukhus i Nasriyah tog han sig hem till barndomens Bagdad. Skadan hindrade honom från att laga automatväxellådor på amerikanska och japanska bilar, hans försörjning en gång i tiden.
En dag i april kom hans fru, Wa’oud Thamer Mohammad, hem med en bit tyg för att hålla sig sysselsatt och sy lite kläder till deras två barn, sex och nio år gamla. Ismail berättar att han blev fly förbannad när han insåg att pengarna till tyget lånats av grannar.
– Jag har inte ens råd att köpa egna cigaretter men hon gick och lånade till något vi inte ens behövde, säger han ilsket.
I nästa ögonblick lugnar han ner sig och skyller på sig själv för sina egna ekonomiska brister och familjens kollaps.
Han påminner sig om hur mycket han alltjämt älskar sin fru, hur de växte upp på samma gata och hur länge han älskat henne innan de gifte sig. Han påminner sig också om hur stor respekt han har för sina svärföräldrar.
– Ingen kvinna skulle behöva förödmjuka sig så till den grad att hon tvingades tigga pengar från vare sig sina egna eller mina föräldrar, säger han. Eller grannarna. Mina föräldrar har uppmanat mig att ta tillbaka henne. Men kan jag göra det? Jag har bara en liten etta. Om hon skall komma tillbaka måste det vara till något bättre än det hon har nu.
Den här stoltheten har också hållit honom från att träffa sina barn sedan han lämnade sin fru i april. Han säger att det är tradition i Irak för en man som kommer på besök att ta med sig något; lite mat, ett nattlinne till frun och kanske skor till barnen, men att han saknar pengar.
Trots att han tjänstgjort i Saddam Husseins irakiska armé i över halva sitt liv säger han att han inte har kvar några ömma känslor för den avsatte irakiske presidenten, som han hävdar stal hans ungdom, och nu är britter och amerikaner där och tar ifrån honom återstoden av livet. Han säger att han ofta fantiserar om att hämnas på britterna, amerikanerna och alla dem som gjort fel mot honom.
– Både Saddam och USA är tjuvar, säger han. Jag hatar dem båda.

Aza Hiwa, 15,
högstadiestuderande

Aza Hiwa kommer alltid att minnas den gångna sommaren som sommaren som aldrig var. Femton-åringen hade planerat en lång, lyxig sommar med cyklande, vara med kompisar till sent på kvällarna och leka med datorn som hans pappa just köpt åt honom.
Men kriget och fördröjningen av skolans stängning gjorde att han och fyra kompisar fick lovet decimerat med flera veckor och rädslan kring säkerheten gjorde att hans nervösa medelklassföräldrar inte lät honom vara ute efter mörkrets inbrott.
Staden frekventa strömavbrott begränsade allvarligt hans möjligheter att spela spel och utforma små program på sin dator.
– Den här sommaren var helt bortkastad. Under Saddam kunde vi i alla fall gå ut sent på nätterna och vi hade elektricitet, säger han. Nu sitter jag fast hemma och kan inte jobba med datorn när jag vill. Dessutom, fortsätter han, finns en elakhet i staden som jag inte märkt av tidigare.
Det största hotet för honom är alla trafikdårar och oförsiktiga förare i trafiken som prejar honom när han cyklar på gatan. Bara häromdagen var det någon som försökte träffa honom och hans kompisar med en tom spritflaska när de cyklade.
– Jag kan inte fatta det, säger han och stryker sin fjuniga mustasch. Det verkar som om alla som kör omkring är förbannade.
För ungdomar i Bagdad har livet ofrånkomligen blivit mycket mer komplicerat av den senaste tidens omvälvningar.
Laglösheten i staden innebär att föräldrarna vill att de är hemma innan det blir mörkt även under sommarmånaderna när människorna i varma arabländer tillbringar nätterna med fest. Den plötsliga förändringen i landets sociala väv har betytt att de har börjat ompröva sina framtidsplaner. Hiwa säger att hans dröm är att bli ingenjör och köra omkring i en blå Chevrolet Caprice genom en stor amerikansk stad. Han älskar högljudd snabb amerikansk dansmusik och elektronik. Han ser på amerikanska tv-shower och filmer via satellit.
– Jag gillar inte arabisk musik så mycket, säger han.
Trots avsaknaden av elektricitet och trygghet gör Hiwa sitt bästa för att få en så lättjefull sommar som möjligt. Han går vanligtvis upp vid elva, äter frukost och kastar sig över datorn. Finns det ingen el sätter han sig på cykeln och letar rätt på några kompisar för den dagliga turen på stan. Där finns glasskiosken de brukar stå och hänga vid. Fotbollsplanen där de kickar lite ibland. Där finns Arasat, den flotta gatan där söta flickor tittar ut genom fönstren och under hela den tiden, säger Hiwa att han måsta vara uppmärksam på illvilliga bilförare eller sådana som försöker skada dem.
Det har gått en våg av kidnappningar mot lösensumma genom staden. En annan källa till oro för föräldrarna.
Hans pappa, en arbetslös före detta anställd vid Informationsministeriet, skämmer fortfarande bort honom och ger honom tio dollar i månadspeng som han handlar kläder, cykeldelar och choklad för. Hiwa säger att han är intresserad av vetenskap och att han vill plugga fysik, biologi och kemi när han börjar gymnasiet. Han säger sig vara en bra grabb som håller sig undan från trubbel förutom när han kommer hem för sent. Han skall vara hemma klockan 20.00. Är han inte i tid blir det skällning.
– De hackar alltid på mig när jag är ute sent. De är rädda och det förstår jag.
Det nya Bagdad har skapat många potentiella farligheter för unga irakier. För ett par veckor sedan stod Loulouwa al-Rachid, besökare, på sin hotellbalkong och fick se en förfärande scen:
– Plötsligt såg jag en vit bil komma i hög fart, minns hon. En ung man med en Kalasjnikov steg ur bilen och tog tag i en liten pojke i tolvårsåldern. Två andra pojkar grät och skrek att deras bror hade blivit kidnappad.
Han har klarat sig undan månaderna av krig oskadd, säger han. Skolan stängde för lov och dagarna förflöt med en fotboll på gatan. På nätterna kurade han med släktingar medan de lyssnade till bombningarna där ute.
Han säger sig inte ha någon åsikt om att amerikanerna ockuperar landet. De är snälla mot honom och han är snäll mot dem men han önskar att de kunde få lag och ordning så att han och hans kamrater återigen kunde cykla på stan utan att vara rädda.
– De borde se till att den irakiska polisen kom tillbaka, säger han. Men bra poliser, inte korrupta.
Trots de många nackdelarna i efterkrigslivet finns det två fördelar, säger han. Den ena är satellit-TV som ger honom möjlighet att se en större värld, vilken han vill utforska.
Jag vill åka utomlands. Förhoppningsvis till USA, säger han.
Den andra fördelen är att hans pappa är hemma.
– Han var aldrig hemma, men nu när han är arbetslös umgås jag mycket mer med honom, avslutar han.

Raja Khuzai, 57,
medlem i Styrande Rådet

Dr. Raja Khuzai har levt ett liv fyllt av välgörenhet, hängivenhet och professionalism. För detta har hon belönats med förräderi och desillusion.
Hon desillusionerades och förråddes under Saddam Hussein och, sakta, menar det Styrande Rådet blir hon desillusionerad och förrådd av de amerikanska ockupationsstyrkorna som ersatte den irakiske diktatorn. Nästan på egen hand har den brittisk-utbildade förlossningsläkaren två gånger på tolv år räddat sina barn och kvinnosjukhuset i Diwaniyah, 18 mil söder om Bagdad, undan plundrare och vandaler. Den sekulariserade sjubarnsmamman har en gång försökt att hoppa av från det styrande rådet, frustrerad av flatheten i 25-mannarådets arbete och hennes brist på inflytande i detsamma beträffande alla procedurer som domineras av mäktiga kurder, shiiter USA-uppbackade exilirakier och 22 män.
Hennes man och baronessan Emma Nicholson, en människorättsaktivist, tog ur henne alla tankar på att hoppa av. Dessutom ansåg hon att det trots allt var hennes plikt att stanna, om än bara för att tala för kvinnorna, i synnerhet efter att en av de andra två kvinnorna i rådet, Akila al-Hashemi, sköts till döds av banditer utanför sitt hem i september.
– Många kvinnor har ringt och gratulerat mig, skrivit eller besökt mig hemma, säger hon. De uppmuntrar mig att föra kvinnornas talan. Men det är svårt, fortsätter hon. De respekterar inte kvinnor och de lyssnar inte till kvinnor.
När rådet nyligen nominerade 25 ministrar för att leda Iraks nya kabinett var bara en, Nasreen Sidiq Barwari, kvinna.
Dr. Raja Khuzai berättar att de hade ett stort gräl och att de manliga kollegorna fick ge löften om att fler kvinnliga skulle deputeras.
Efter att hon gick med i rådet har hennes oberoende beskurits och hon följs överallt av en liten armé marinkårssoldater. Hennes chaufförer och livvakter kommunicerar via walkie-talkies.
– Det är min familj som blir lidande, berättar hon. Jag är borta från dem sex dagar i veckan.
Större delen av tiden tillbringar hon under fortliknande förhållanden bakom betongbarriärer på Bagdad Hotel, skild från sina kamrater av den hårda verkligheten som följt på bombningarna av Jordaniens ambassad, FN-byggnaden och Imam Alis moské.
Den USA-ledda civila myndigheten valde henne till att sitta i det styrande rådet; den irakiska interimsregeringen vars uppgift var och är att arbeta fram ramarna för en framtida irakisk regering. Rådets arbete har gått långsamt och varit stressigt. Det är långa möten, talen är tråkiga. Medlemmarna blev från början tillsagda att arbetet skulle ta 2-3 dagar i veckan i anspråk och hittills har det varit möten nästan varje dag. Ursprungstanken var att utse en person till president, något som Raja velat se. Istället kom de mäktigaste medlemmarna, inklusive de välbeväpnade och organiserade kurderna, de två viktigaste fundamentalistiska shiitiska representanterna och de av USA uppbackade exilirakierna, Ahmad Chalabi och Adnan Pachachi, överens om att ha en niomannaledning och ett roterande ordförandeskap. Detta skapade effektivt en elitklick inom rådet.
Uppdraget att tillfälligt leda Iraks ministerier hade vänts till ett politiskt spel som handlade om att blanda och ge har kritiker sagt.
– Varje medlem har ansökningar från så många människor de vill nominera för varje ministerium, säger Khuzai, och allihop säger att den och den måste tilldelas det och det ministeriet. Vi hoppas att det blir teknokrater som styr istället för politiker.
Från början krävde det styrande rådets medlemmar att de skulle ha en större del i upprätthållandet av Iraks säkerhetsfrågor, dess beväpnade styrkor och polisen, som amerikanerna skulle återuppbygga. De har bett om att få delta åtminstone som likvärdiga när det gäller det senaste kring säkerhetsfrågorna. Representanter från koalitionens provisoriska myndighet, den USA-styrda regeringen i Irak lyssnar uppriktigt intresserat, men reagerar inte i den riktning rådet önskar. Hävdar kritiker.
– Säkerheten är vårt största problem, säger hon. Jag tror verkligen att det är säkerhetsfrågorna som är de absolut viktigaste just nu. Vi måste få ett land som är säkert att leva i. Du känner dem inte, det irakiska folket alltså, men det gör vi och om vi skapar trygghet för dem kommer vi att lösa detta.
Lunchen innebär ett litet avbräck i alla fall. Mellan förhandlingarna, hållna bakom lyckta dörrar, vid det tungt bevakade gästhuset bakom Bagdad Convention Center, kan medlemmarna mumsa i sig från ett stort urval sallader, pasta- och kötträtter innan de dyker ner i arbetet igen. Khuzai utexaminerades från Bagdads Medicinska Högskola 1968 innan hon åkte till London för att fortsätta sina studier på Den Kungliga Högskolan för gynekologi och obstetrik.
Hon arbetade på sjukhusen vid Kingston och Westminster innan hon for tillbaka till Irak 1977 och slog sig då ner i sin hemstad, Diwaniyah.
Hon var sjukhusdirektör där från 1990 – 1992, en kritisk period under det första Gulfkriget. När bombningarna inleddes försvann läkarna till andra platser och Khuzai berättar att det inte fanns några kirurger förutom hon och en annan barnläkare. De var enda som fanns kvar. Efter kriget kollapsade regeringen samtidigt som shiiterna reste sig och plundringen startade.
– Det var väldigt viktigt för mig att inte låta plundrarna komma åt sjukhuset, berättar hon. Människor försökte att ta instrument med sig från sjukhuset och jag var en starkare kvinna på den tiden; jag lät ingen ta med sig något från mitt sjukhus.
– Saddams republikanska garde försökte att kväsa ett uppror och skickade då en missil på sjukhuset, berättar hon vidare, och den kvarvarande personalen evakuerade då patienterna från sjukhuset.
När dammet lagt sig blev hon inte erbjuden någon medalj utan ombads dra sig tillbaka då hon inte var medlem i Saddams Baathparti. Under det senaste kriget skyddade hon också sjukhuset från plundrare.
– Det var som att se samma film en gång till, säger hon.
Hon saknar den medicinska biten, den hon med passion vigt sitt liv åt. Fördelarna med hennes nuvarande arbete är, när det är som bäst, höljda i dunkel.

Samir Peter, 55,
pianist

Hans svarta bakåtslickade hår med hästsvans går bra ihop med hans bohemiska aspirationer. De mörka ringarna under ögonen är ett testamente över ett liv av ledsamhet och hårt supande. Samir Peter, 55, spelar piano riktigt bra och en sådan talang att många undrar varför han fortfarande lirar för okultiverade affärsmän och journalister som käkar tredjeklasskäk på ett hotell i Bagdad.
– Det tar livet av mig, säger han. Jag lider av det och jag skäms för att berätta för mina vänner att jag spelar på hotell. Det är som att höra hemma på tio och tvingas vara på ett. när jag var ung tyckte jag det var bra att få spela på hotell, men nu är det inte bra för mitt rykte.
Peters berättelse, precis som många irakiers, är en hjärtskärande saga om krossat hopp och förspilld talang på grund av krig och historia.
En allätare av klassisk musik sedan barnsben, tog examen från Iraks konstinstitut som kursetta. Han hastade utomlands för att studera klassisk musik i Ungern och Italien under många år, men hans nyfikenhet, energi och förmåga att tala musik lika flytande som han spelar den på al-Hamrahotellet i Bagdad, fann han sig själv frustrerad.
– Jag kom på att jag inte kunde uttrycka mig själv genom klassisk musik, berättar han. Du är alltid i kompositörens grepp. Jag övergick till att studera jazz och genom jazzen kan jag uttrycka vad jag känner; jag lägger till improviserad synkopering.
Han blev en av Iraks mest betydande och innovativa musiker och spelade på teatrar och i privata hem. Han säger att han aldrig spelade för Saddam, som han kallar kulturell best utan smak för något annat än smetig arabpop.
– Jag fascineras av Beethoven, säger han. Jag spelar mycket etyder, blandningar av jazz och Beethoven. Jag älskar Rachmaninov, Chopin och Debussy. Jag älskar Keith Jarrett. Jag gillar modern jazz men jag spelar också bitar av Duke Ellington och Gershwin, men jag kör dem på mitt eget sätt. Jag gillar inte att imitera.
Även under de hårda åren av USA-sanktioner lyckades Peter använda sin talang för att komma bort från den fattigdom och misär som drabbade många av hans landsmän. Han drog in hårdvaluta genom privatlektioner till diplomatbarn, vilket hade den nackdelen att han fick underrättelsetjänstens ögon på sig.
– De brukade ringa mig och fråga vad jag gjorde i den kanadensiske ambassadören hus och avlyssnade min telefon, säger han.
Hans sista framträdande var på Bagdads franska kulturcenter i januari. Sedan kom kriget och hans arbete och liv slogs i spillror. Alla teatrar antingen bombades eller plundrades på sina pianon. Diplomatbarnen som varit hans kunder försvann.
Hans familj lämnade honom för länge sedan. Hans två döttrar och deras mor flyttade till San Diego i mitten av 1990-talet.
– Min son säger att pianospelandet tagit mitt liv ifrån mig, säger han. Han säger att jag aldrig tjänat några pengar.
Några veckor efter kriget tyckte ägarna av hotellet, vars barn en gång tog lektioner av honom, så synd om honom att de erbjöd honom att spela där för femtio dollar om dagen och han tyckte att det var bättre än att ligga hemma och tycka synd om sig själv.
När han inte spelar så kedjeröker han eller simmar i hotellpoolen. Eller dricker sprit. Han säger sig ta ett par, tre whiskeys och någon öl om dagen.
– När jag dricker lite så spelar jag mycket mer passionerat, berättar han. Jag har många historier om relationer till kvinnor. En av dem kan jag inte glömma.
Han säger att han är ledsen för Iraks skull därför att Irak är utom kontroll, att han aldrig åker bil utan sin pistol, en Beretta.
– När jag kör är det uppsikt både framåt och bakåt som gäller. Jag bryr mig inte om bilen, men jag är rädd om mitt liv, säger han.
Musiken är det som driver honom, säger han. Han till och med komponerade ett stycke under den värsta tiden av det senaste kriget.
– Jag kallar den Bombarding Baghdad. Det var under kriget och plötsligt fick jag idén att jag borde komponera något under bombningarna.
Han spelar stycket, fyllt av dramatiska upp- och nedgångar. Hans hårt åtgångna kropp svänger från den ena sidan av pianot till den andra med varje crescendo.
Hans fingrar slår desperat ner tangenterna.

Nyheter 26 februari, 2026

Så tog Saudiarabien över e-sporten

Den saudiska diktaturen pumpar in miljarder i datorspel för att stärka sin image. Bild: Flamman.

Den saudiska diktaturen pumpar in miljarder i datorspel, inte minst i den årliga turneringen E-sports World Cup. Många bolag gläds åt pengarna – men kritiken mot oljelandets inflytande blir allt starkare, och förra året drog sig svenska Geoguessr ur tävlingen. Flamman undersöker vad som ligger bakom den saudiska storsatsningen på datorspel.

E-sporten växer snabbt. Stora arenor fylls av förväntansfulla datorspelsnördar, som rest från hela världen för att se sina favoritlag duellera på färgsprakande storskärmar. Lurviga pälsdjur möter mäktiga trollkarlar i League of Legends, och i Counter-Strike jagas terrorister i aztekiska djungeltempel eller på italienska smågator. Ännu fler följer turneringen hemifrån.

Förra året beräknades e-sporten ha totalt omkring 640 miljoner följare, och stora lag som Team Liquid och T1 uppvaktas av miljontals lojala fans bakom PC-skärmarna där hemma. Industrin växer för varje år och väntas 2026 omsätta 45 miljarder svenska kronor.

Spelhajpen är påtaglig. Inte minst i Sverige, där Dreamhack årligen lockar tiotusentals besökare till en tredagars spelfestival fylld av klassiska och nya speltitlar, e-sportturneringar och cosplay, där besökare klär ut sig till spelkaraktärer. Till och med statsminister Ulf Kristersson dök upp på festivalen förra året för att spela en omgång Rocket League.

Om en månad äger turneringen ESL Pro League rum i Stockholm. Världens bästa lag i det populära skjutspelet Counter-Strike samlas i Annexet vid Globen för att göra upp en prispott på omkring nio miljoner kronor.

Stort. Counter-Strike visas på jätteskärm under Dreamhack Masters i Las Vegas 2017. Foto: John Locher/AP.

Jag minns själv när jag var på Dreamhack Masters i Stockholm för omkring fyra år sedan. Stämningen i arenan var elektrisk. Det spelade ingen roll vem du är, alla samlas för en gemensam sak: datorspel på storbild, dånande livekommentering och bländande pyroteknik från scenen. Oavsett bakgrund, kön eller läggning blev man genast en del av gemenskapen.


Bakom tävlingen i vår står ESL Faceit Group. Bolaget är en sammanslagning av ledande e-sportföretag, där svenska Dreamhack ingår, och arrangerar några av världens största turneringar och spelfestivaler.

I januari 2022 köptes företaget upp av Savvy Gaming Group – ett spelinvesteringsbolag som är helägt av Saudiarabien via den statliga investeringsfonden PIF. Majoriteten av alla turneringar, evenemang och ligor inom scenen har numera saudiskt ägarskap.

Saudiarabien är samtidigt känt för sin repressiva politik. I landet, som styrs av al-Saud-dynastin enligt konservativa religiösa lagar, är det förbjudet att öppet identifiera sig som homosexuell eller transperson. Fram till 2019 fick kvinnor inte fatta egna beslut utan godkännande av en manlig förmyndare.

Landet är även ökänt för att vara ett av de värsta i världen i fråga om att utmäta dödsstraff. Åtminstone 356 personer avrättades bara under 2025, vissa offentligt, enligt Human Rights Watch. Över hälften av de avrättade var utländska medborgare, och en dryg fjärdedel dödades av staten för att ha brutit mot förbudet mot cannabis. Andra har avrättats för att ha deltagit i demonstrationer.

2021: Spelinvesteringsbolaget Savvy Gaming Group (SGS) grundas av Saudiarabiens statliga investeringsfond PIF, som skjuter in 300 miljarder kronor i företaget.

2022: SGS köper upp svenska Dreamhack och investerar 1 miljard kronor i svenska spelförvaltningsbolaget Embracer. Det helägda saudiska bolaget köper även upp världens största e-sportföretag, ESL FACEIT GROUP.

2023: Den saudiske prinsen Faisal bin Bandar bin Sultan blir ordförande för internationella e-sportförbundet IESF, fram till 2025.

2024: Esports World Cup, världens största e-sportevent, äger rum för första gången i huvudstaden Riyadh. Samtliga stora e-sportspel är på plats och totalt arrangeras tävlingar i över 20 titlar. Det saudiska laget Team Falcons vinner cupen.

Samma år annonserar Internationella olympiska kommittén ett tolvårigt kontrakt med Saudiarabien, som ska stå som värdland för OS i e-sport under perioden. Samarbetet avbryts däremot 2025 – innan något mästerskap ägt rum.

2025: PIF köper upp spelföretaget Electronic Arts. Affären förväntas gå igenom i år.
Det saudiska fastighetsutvecklings-bolaget Red Sea Global, som är helägt av PIF, ingår i ett treårigt kontrakt som sponsor för världens största e-sportlag T1.

Esports World Cup äger rum för andra gången i Riyadh. Saudiska laget Team Falcons vinner i år igen.

Internationella människorättsorganisationer har dessutom länge kritiserat arbetsförhållandena för landets migrantarbetare, som utgör 42 procent av landets befolkning. Det så kallade kafalasystemet har anklagats för att möjliggöra exploatering, skuldsättning och i vissa fall slavliknande arbetsvillkor inom bland annat bygg- och servicesektorn.

Sedan kronprins Mohammed bin Salman tog över som premiärminister från sin far 2022 har datorspel blivit ett nationellt intresse. Savvy Gaming Group planerar att investera över 300 miljarder kronor i branschen inom tio år, med målet att göra kungadömet till ett globalt nav för gejming och e-sport.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Utrikes 25 februari, 2026

”Regeringen är för pigga på att ge pengar till islamister”

Den tidigare V-ledaren framför en väggmålning med det kurdiska slagordet ”jin, jiyan, azadi” (kvinna, liv, frihet) i norra Syrien. Foto: Privat.

Socialistiska Rojava är under angrepp från den syriska regeringen. Nu har vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt och Yekbun Alp besökt området. ”Kurderna är inga duvungar heller”, säger Sjöstedt till Flamman.

Förra veckan besökte Jonas Sjöstedt Rojavaområdet i norra Syrien, tillsammans med riksdagsledamoten Yekbun Alp. Besöket sker bara veckor efter den syriska regeringens offensiv, som tryckte tillbaka de socialistiska styrkorna till en smal remsa längs den turkiska gränsen.

– Det finns en stor oro över framtiden. Vägspärrar och vapen är en del av vardagen, och varje skola har förvandlats till ett läger för de tiotusentals internflyktingarna. Staden Kobane, som belägrades av Islamiska staten 2014, är återigen isolerad mellan de syriska regeringsstyrkorna och Turkiet som stängt gränsen. För många väcker det otäcka minnen till liv.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 25 februari, 2026

Israeliska soldaterna: ”Vi använde mänskliga sköldar”

Den israeliska armén raserade ibland byggnader för att hedra fallna soldater, enligt vittnesmål från Breaking the silence. Foto: Jehad Alshrafi/AP/TT.

Genom organisationen Breaking the silence vittnar israeliska soldater om en krigföring där nästan allt kan ges militär legitimitet – från att bränna ned civila hem till att använda mänskliga sköldar. Flamman träffar fyra veteraner vars berättelser gjort dem till måltavlor i det egna landet. – Det gör ont att se den judiska identiteten kapad av det här projektet, säger Yair.

Jehuda Shaul tillhörde den mest vänsterlutande enheten i Israels armé.

Den 50:e bataljonen i Nachalbrigaden bestod främst av unga män från socialistiska kibbutzer. Deras kulturkommitté gav ut ett litterärt månadsmagasin, och på fredagens kulturkvällar läste man Karl Marx och Primo Levi.

– Jag levde i en vänsterbubbla, förklarar han när vi ses i Stockholm.

–  Och jag tänkte: bättre om människor som jag tjänar i militären, eftersom vi kommer att bete oss mer humant mot palestinierna.

2004 placerades han i Hebron, den enda platsen på Västbanken med israeliska bosättningar mitt i stadskärnan. Mitt bland 180 000 palestinier bodde några hundra bosättare som vaktades av 600 soldater.

Den israeliska armén hade en strikt policy för separation. Ju närmare bosättningen, desto större restriktioner för palestinierna.

Vittne. Yehuda Shoal var med att grunda Breaking the silence, som samlar in vittnesmål från israeliska soldater om sin tjänstgöring. Foto: Oded Balilty/AP.

De fick inte köra på vägarna, och i vissa fall inte ens gå på dem. I vad som varit palestiniernas största kommersiella centrum fick de inte längre öppna affärer.

Jehuda Shauls uppgift var att svetsa igen dörrar för palestinska familjer. Snart såg han graffitin som prydde väggarna: ”Araber till gaskamrarna.” ”Araber är råttor.” ”Araber ut med Davidsstjärnor.”

– Du vet, fina liberala idéer, säger han torrt.

Han beskriver en vardag där bosättare attackerade palestinier flera gånger per dag.

– Våra order var att försvara bosättarna. Vi skulle inte ingripa om de attackerar palestinier, det var polisens jobb.

Det här var under kulmen för den andra intifadan, ”svarta mars”, den dödligaste månaden för israeler där bland annat 23 människor dödades av en självmordsbomb på en buss.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 25 februari, 2026

Palantir tar schweizisk tidskrift till domstol

Palantirs vd Alex Karp donerade en miljon dollar till Donald Trumps installation förra året. Foto: Markus Schreiber/AP/TT, adobe stock.

Övervakningsbolaget Palantir stämmer nättidningen Republik efter en granskning av företagets lobbyism mot den schweiziska försvarsmakten. Nu tas ärendet upp i domstol – medan tidningen beskriver sitt arbete som ”centralt för demokratin”.

I december publicerade schweiziska Republik en granskning av teknikbolaget Palantir och deras försök att sälja in sin plattform till landets försvarsmakt – ett försök man i slutändan misslyckades med. 

Bland materialet man baserat granskningen på fanns en 20-sidig rapport från den schweiziska armén, som lyfte flera risker med ett eventuellt samarbete med bolaget. Rapporten tar upp farhågor om dataflöde till amerikanska myndigheter, framtida beroende av bolaget och etiska aspekter kopplat till hantering av data.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 februari, 2026

Leninland vandaliserat av nazistiska Aktivklubb: ”Hot mot det fria ordet”

Foto: Anders Wiklund/TT, Gustaf Erling

Leninland i Varberg vandaliserades nyligen med vitmaktbudskap från våldsamma Aktivklubb Sverige. ”Jag betraktar dem inte som farliga för mig”, säger den socialistiska hotellentreprenören Lasse Diding till Flamman.

På måndagsmorgonen möttes Gustaf Erling, föreståndare vid Leninland, av att ingången till stipendieboendet i Varberg vandaliserats. Leninland beskrivs av ägaren Lasse Diding som en ”kulturell frizon för skribenter med hjärtat till vänster”, och erbjuder stipendier för författare och journalister.

Två klistermärken med budskapet ”svenskar är vita” satt uppklistrade på informationsskylten utanför, och masker med den sovjetiska ledaren Vladimir Lenins ansikte hade rivits ut på gatan från Leninlands ”presentskåp”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 februari, 2026

Ryska exilprofessorn: ”Landet närmar sig bristningsgränsen”

Den ryska exilförfattaren Alexander Etkind förutspår att Ryssland, på grund av landets invasion av Ukraina, närmar sig en ekonomisk härdsmälta. Foto: Mikhail Tolmachev, Sergei Grits/AP/TT, AP, Adobe stock.

Den exilryske professorn och författaren till ”Rysslands krig mot moderniteten” Alexander Etkind ser Kiruna kollapsa under sin egen girighet. För honom är parallellerna till Rysslands krig uppenbara.

Han ser ut som en typisk rysk intellektuell i sin generation, men hans sobra promenadskor och rock står i bjärt kontrast mot miljön vi befinner oss i: ett rengärde i Gabna sameby i närheten av Abisko.

Det är minus 25 grader och marken är täckt av flera decimeter nyfallen snö. Alexander Etkind, författaren till böcker som Alexey Navalny: A hero of the new time, Rethinking the Gulag och Nature’s evil: a cultural history of natural resources är här för att föreläsa om råvarornas politiska roll vid Kin museum. Han har under sitt forskarliv argumenterat för att roten till samhällskollaps och slitningar mellan folk ligger i den ständiga rovdriften på naturresurser, från Romarriket till Gulag och kriget i Ukraina. Ändå verkar inget ha gjort honom beredd på mötet med naturens krafter just på en sådan verklig konfliktyta där rennäring, miljölagar, prospekterande gruvbolag och valrörelse möts på en och samma plats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Sossarnas stramhet stryper Sverige

Med sin strama politik inom både ekonomi och migration finns det inte mycket som skiljer Magdalena Andersson från Elisabeth Svantesson. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Magdalena Andersson vill matcha högern i migrationen för att kunna satsa på välfärden. Men när man samtidigt vill strama åt ekonomin är frågan vad som skiljer dem från ett nyliberalt högerparti – annat än nostalgiska typsnitt och fraser.

”Jag har väl varit lite besviken, på något sätt.”

Så sammanfattade den utvisningshotade SSU-ordföranden Afnan Agha hur det känns att kampanja för ett parti som inte tar strid för hennes sak. I en uppföljande intervju med Dagens Nyheter tydliggjorde Magdalena Andersson att man visserligen vill pausa vågen av utvisningar enligt den lag som Socialdemokraterna varit med att driva igenom. Men att S är landets största parti och att politiken därmed är populär: ”Att stram migration behövs är fast förankrat.”

Det är troligen sant. Det märks inte bara på S starka opinionssiffror, utan även på en Yougov-enkät från i höstas som visar att tre av fyra svenskar anser att invandringen har varit för hög de senaste tio åren.

Här kan man invända att ett statsbärande parti ska leda snarare än följa opinionen. Med tanke på att politiker från vänster till höger så sällan pratar gott om invandrare finns det inga motröster. Som Max Jerneck skrev i Flamman häromveckan spelar denna triangulering dessutom Sverigedemokraterna i händerna, som därmed kan lägga ännu mer radikala förslag, som att möjliggöra att riva upp permanenta uppehållstillstånd.

Men här finns också ett annat problem.

Hela den här följa John-leken med SD bygger på en tydlig logik: matcha högern om migration och kriminalpolitik, för att föra en offensiv ekonomisk vänsterpolitik. De två linjerna dominerade förra årets kongress, och slogs fast i Socialdemokraternas valmanifest:

”Socialdemokraterna har gjort läxan. Vi har förändrats och gått tillbaka till våra rötter. Vår uppgift är att förbättra vardagen för hårt arbetande människor och stärka samhällsgemenskapen. Så att Sverige blir mer som Sverige.”

Det låter ju toppen.

Problemet är att Magdalena Andersson är lika stram när det gäller ekonomin. När Elisabeth Svantesson nyligen gick ut med att reformutrymmet var slut för nästa mandatperiod – ett utspel designat för att vrida ned väljarnas förväntningar på ett regeringsskifte – fick hon oväntat eldunderstöd från vänster.

Andersson hade kunnat kritisera regeringen för att sprida skrämselpropaganda. I stället anklagar hon dem för att ha ”slarvat bort alla pengarna – igen”. I sociala medier skriver hon att ”SD och regeringen har tömt ladorna och reformutrymmet för hela nästa mandatperiod är i princip slut.” 

Samtidigt planerar partiet knappt att återinföra några skatter, eller att finansiera satsningar med lån. I stället upprepas ord som budgetdisciplin och ansvarstagande – samma språk som präglade finansdepartementet under Anders Borg: ”Jag har städat upp svensk ekonomi förr och jag är beredd att göra det igen.”

Så hur är det tänkt att man ska infria vallöftet om att ”göra Sverige starkt igen” och ”en stark välfärd”? Hur ska man ha råd med ”investeringar, nya jobb i välfärden och omfattande utbildningssatsningar” för att ”bekämpa massarbetslösheten”?

Det är Socialdemokraternas politik som är oansvarig.

I ett läge där vi har en av Europas lägsta statsskulder, och stora hål i allt från järnväg till sjukvård, är det knappast ansvarsfullt att kritisera regeringen med högerargument om oansvariga statsfinanser.

Läs mer

Jag tvivlar inte på att Socialdemokraterna kan vinna valet på sin kombination av thatcherdoftande finanspolitik kombinerat med rekordtuffa tag – kombinerat med nostalgiska floskler och typsnitt från folkhemseran.

Frågan är varför man ska orka hoppas på det.

Det som byggde Sverige starkt var knappast klagomål över att högern tömt ladorna. Det var att bygga nya lador. 

Diskutera på forumet (1 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Dousas fossilfjäsk ger mig kalla kårar

Benjamin Dousa har avslöjats med att smygöka fossilexporten, efter en lobbykampanj från energibolaget Siemens Energy AB. Foto: Jessica Gow/TT.

Samtidigt som regeringen stoppar stöd till omställningen, har de i tysthet återinfört statligt stöd till fossilteknik. Man undrar om de vill att glaciärerna ska smälta.

Jag tror att regeringen kallt räknat med att ingen skulle lägga märke till deras fossilfjäsk. Och jag börjar bli orolig för att de har rätt i det.

Med ena handen har regeringen nu tagit beslut om att införa stöd – exportkrediter – till fossil exportverksamhet. Krediterna förbjöds av den förra regeringen, vilket inneburit att fossil teknik helt blivit utan ekonomiskt stöd inom exportbranscher. Nu är krediterna tillbaka, efter en lång påverkanskampanj av Siemens Energy AB, som DN rapporterat om.

Medan handelsminister Benjamin Dousa (M) återinförde fossila krediter satte samtidigt kollegan Niklas Wykman (M), finansmarknadsminister, stopp för gröna krediter.

Jag minns när jag själv satt i en av de mäktiga salarna i Arvfurstens palats, som utrikesdepartementets byggnad så fint heter. På andra sidan bordet satt handelsministerns statssekreterare (S) och två ledamöter från Liberalerna och Centerpartiet. Vårt uppdrag var att förhandla fram en uppdatering av regeringens exportstrategi. 

Partierna framför mig hade i valet 2018 lovat att förbjuda fossila exportkrediter. Men nu lät det annorlunda. De hade nämligen pratat med Siemens. Den gången lyckades dock inte Siemens lobbykampanj, men med Tidö vid makten hade man större framgång. 

Fossilbranschen beställde – regeringen utförde. 

Men, det blir extra spektakulärt när man samtidigt tittar på vad regeringen gjort med andra handen. Medan handelsminister Benjamin Dousa (M) återinförde fossila krediter satte samtidigt kollegan Niklas Wykman (M), finansmarknadsminister, stopp för gröna krediter. Tanken med garantierna är att bolag som ska göra stora tekniksprång in i framtiden kan få tillgång till bra lån, garanterade av staten. Det rör sig exempelvis om helt ny teknik för stålproduktion eller helt nya bränslen – tekniker som globalt kan få ned utsläppen rejält. 

Skattebetalarnas pengar ska alltså, med regeringens logik, absolut inte användas till det som ställer om svensk industri och tar ned utsläppen. I stället ska de användas till det som exporteras till u-länder för att förpesta deras luft, ge deras barn astma och höja de globala utsläppen. 

DN har gjort en jättebra granskning av Dousas fossilstöd, men just nu finns det inget som talar för att artikeln inte blir en i raden av klimatjournalistiska tomtebloss som snabbt brinner och lika snabbt slocknar. Och så kommer det att förbli om inte regeringens agerande får reaktioner från antingen oppositionen eller från opinionen. 

Läs mer

Nyheten om de återtagna exportkrediterna har nämligen bara kommenterats av en partiledare, Daniel Helldén, den mest väntade. De andra tre oppositionsledarna har varit tysta. Så som de ofta är, när regeringen presenterar ambitionssänkningar inom klimatpolitiken. 

Faktum är att oppositionsledaren Magdalena Andersson under senaste årets nio offentliga tal endast mäktat med att nämna klimatet en enda gång. Med en sådan oppositionsledare kan man komma undan med det mesta i klimatfrågan om man är sittande regering. 

Om det fortsätter såhär så är jag helt enkelt rädd att statsråden Dousa och Wykman får rätt. Deras plan var att i tysthet byta världens mest ambitiösa klimatpolitik till en svensk fossilrenessans. Och med en initiativlös och rädd opposition och svaga folkrörelser ser de ut att kunna göra det ifred. Omläggningen går oss obemärkt förbi. Och jag sitter här med mina kalla kårar. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 21 februari, 2026

Rojava: Hopp är inte bara optimism, utan kollektiv handling 

Rojava var ett radikal-demokratiskt experiment, menar skribenten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Revolutionen är inte ett löfte som infrias vid historiens slut. Den uppstår i ögonblick av kris, när människor tvingas handla. Filosofen Ernst Bloch beskrev hoppet inte som en känsla riktad mot framtiden, utan som en kraft som verkar i nuet. Hopp är inte passiv förväntan – det är kollektiv handling.

Rojava i nordöstra Syrien är ett av de tydligaste exemplen. Mitt i krig, regionala maktspel och ekonomisk isolering, har människor under mer än ett decennium försökt att bygga något annat: ett självstyre baserat på direktdemokrati, kvinnors frigörelse och samexistens mellan etniska och religiösa grupper.

Projektet föddes inte ur stabilitet, utan ur sammanbrott. När den syriska staten drog sig tillbaka 2012 fylldes tomrummet inte bara av miliser utan också av lokala råd, kooperativ och självorganisering. Det var ett experiment – bräckligt, motsägelsefullt, men verkligt.

Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism.

I dag står Rojava återigen under hårt tryck. Islamistiska väpnade grupper och regionala maktintressen hotar den politiska och sociala struktur som byggts upp. Samtidigt används ekonomisk blockad och diplomatiskt utanförskap som verktyg för att försvaga projektet.

Frågan är dock större än regionens gränser. Den handlar om huruvida radikaldemokratiska alternativ överhuvudtaget kan överleva i en värld där auktoritär nationalism och cynisk realpolitik dominerar.

Walter Benjamin skrev att historien ”blixtrar till i ett faromoment”. I sådana ögonblick blir det förflutna en källa till politisk energi. För det kurdiska folket är detta minne närvarande – från Mahabadrepubliken 1946 till årtionden av organisering och motstånd. Det kollektiva minnet fungerar inte som romantisering, utan som en påminnelse om att kamp är möjlig även under svåra villkor.

En avgörande dimension av Rojavas projekt är kvinnorörelsens centrala roll. Genom principen om delat ledarskap, kvinnokooperativ och självförsvarsenheter, har patriarkala strukturer utmanats i praktiken. I en region där kvinnors rättigheter systematiskt begränsats har detta haft djup symbolisk och materiell betydelse. Det betyder inte att motsättningar saknas. Inget samhällsprojekt som formas under krig är fritt från problem. Men det som gör Rojava relevant är just försöket att institutionalisera jämlikhet och folkligt deltagande under extrem press.

Det är också därför projektet väcker starka reaktioner. Att slå mot Rojava är inte enbart en militär strategi; det är ett sätt att signalera att alternativa samhällsmodeller inte ska tillåtas. Rädsla och instabilitet används som politiska verktyg. Men historien visar att repression inte automatiskt leder till nederlag. Ofta fördjupar den organiseringen. Motståndets platser – från Kobanê till mindre byar i regionen – är inte bara militära frontlinjer, utan också rum där nya sociala relationer formas.

Den internationella solidariteten är en del av detta. När människor i Stockholm, Berlin eller Paris demonstrerar till stöd för Rojava handlar det inte bara om geopolitik. Det handlar om en principiell fråga: kan demokrati reduceras till nationella institutioner, eller måste den också förstås som en levande, social praktik?

Läs mer

I en tid då den europeiska högern stärker sina positioner och auktoritära ledare normaliseras blir frågan akut. Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism. Samtidigt utmanar det Europa genom att visa att demokrati inte nödvändigtvis är beroende av nationalstatens traditionella form. Bloch talade om det ”ännu-icke-varande” – det som ännu inte blivit verklighet men som redan existerar som möjlighet i människors handlingar. Rojava kan förstås som ett sådant försök.

Att försvara revolutionens landvinningar handlar därför inte enbart om territorium. Det handlar om att försvara möjligheten att experimentera med demokrati underifrån. Det handlar om att hävda att människor, även i krigets skugga, kan forma sina egna liv.

Oavsett hur framtiden ser ut, har Rojava redan lämnat ett avtryck i den politiska fantasin. Det har visat att alternativ inte bara är teoretiska konstruktioner, utan kan ta konkret form.

Och kanske är det just detta som gör hoppet farligt för makten: att det inte väntar – utan handlar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Äventyret pratas bort när ”Moby Dick” görs till feminism

Klassikern ”Moby Dick” är ramberättelsen i Xiaolu Guos politiskt uppdaterade äventyrsbok.

Succéförfattaren Xiaolu Guos nya omtolkning av "Moby Dick" är upplagd för ett maffigt äventyr. Ellika Lagerlöf imponeras av språkkänsla och tempo – men önskar att författaren vågat släppa taget om läsarens hand.

Det krävs en del författarkött på benen för att våga sig på en parafras på Herman Melvilles Moby Dick (1851). Den internationellt uppmärksammade kinesisk-brittiska författaren och filmskaparen Xiaolu Guo borde dock vara den rätta. Kultförfattaren Ursula Le Guin har skrivit uppskattande om hennes A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers, och i hemlandet har hon utsetts till en av decenniets viktigaste litterära röster.

Call me Ishmaelle (Vintage, 2025) utspelar sig under samma historiska epok som Melvilles roman, och ligger nära originalet. Genom att redan i titeln använda sig av dess välkända öppningsfras – ”kalla mig Ismael” – vänder hon med feminiseringen av namnet på könsordningen. I Guos version är det den unga kvinnan Ishmaelle som beslutar sig för att lämna den brittiska kustby där hon vuxit upp. Genom att klä ut sig till man och ta sig namnet Ishmael korsar hon Atlanten och kastas in i en kedja av händelser som för henne ombord som valjägare på skeppet Nimrod. Under den halvgalna kaptenens ledning ska de leta upp den vita val som en gång tog hans ena ben.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)