NEW YORK Det är nu mer än två år sedan två kapade passagerarplan med en halvtimmes mellanrum flögs in i tvillingtornen på World Trade Center på södra Manhattan. 2 792 människor dog. Bland ruinerna hittades över 12 000 likdelar.

Jag minns hur jag satt vid tv:n flera timmar i sträck och sögs in i bilderna av flyende människor täckta av damm och blod. En rå verklighet strömmade från tv:n in i det kollektiva medvetandet.

Jag drömde om offren som var i mitten av de rasande skyskraporna, om deras skrik, om hur de krossades mellan de kollapsande våningsplanen.

Tiden därefter: USA utövar den starkes rätt och anfaller Afghanistan och senare Irak. Våldets kedjereaktion fortsätter. Tusentals dör. Ändå infinner sig vardagen. Man accepterar långsamt det inträffade, anpassar sig.

Det är hösten 2003 och jag står vid Ground Zero. Höga nätstängsel omger det som förut varit ett trettio meter djupt hål, men som nu är en grundare, utjämnad sänka full av byggarbetare, grävmaskiner och byggmaterial. Framför mig står en grupp japaner och försöker fotografera ner i gropen, men utan större framgång. Naturligtvis gör det att på plats köpa böcker med foton på World Trade Center, före och efter Nine Eleven, som det heter här. En liten latinamerikansk kvinna försöker övertyga mig om att jag ska köpa just hennes bok, men jag går vidare längs med stängslet och ser hur folk lägger blommor under minnestavlor med namninskriptioner.
En man med irrande, intensiv blick ställer sig bredvid mig. Vi börjar prata och han berättar att han är lärare på en skola i närheten. Han var det den gången också.
– Jag hade lektion då, säger han. Barnen och jag hörde det första planet krascha. När det andra kom stod vi i fönstret och tittade. Flera av mina elever hade föräldrar som jobbade i tornen. Det gjorde ont att stå där med barnen och bara se på.

”Nine Eleven” kommer lite närmare. Ändå samma känsla av overklighet. Jag går förbi en flagga, fullskriven med namn.

En man har ställt upp ett bord med saker som är till salu. Amerikanska flaggor, några krucifix, små frihetsgudinnor i plast. Jag löser i en broschyr om Freedom Tower, det 540 meter höga torn som ska byggas här, allt enligt arkitekten Daniel Liebeskinds ritningar. Det nya tornet ska bli världens högsta byggnad. Ett nytt Babelstorn.

Jag ser ner i gropen igen. Några byggarbetare pausar där nere. Deras gula hjälmar blänker i eftermiddagssolen. Jag drar mig tillbaka mot tunnelbanan, tar första tåget norrut. En ström av ansikten väller mot mig i den trånga vagnen. Kineser, svarta, hispanics, chassider, skandinaver. Jag tänker på elfte september, på Irak och Afghanistan. Känner att jag inte kan greppa, få det verkliga verkligt. Mina medpassagerare ser trötta ut. Vi rullar vidare norrut, mot nytt dagsljus, mot något långt borta som kanske är glömska.