Vasili vägrar lämna ön när den övriga befolkningen tvingas bort. Han gömmer sig när de åker till Grekland. Dagen efter lägger en roddbåt till och Musa Nordanvinden hoppar i land. Så är upptakten till Yasar Kemals nya roman.
Det är en stark berättelse som ligger mycket nära det mytologiska, hela mellanösterns berättartradition är närvarande och berättelsen är episk till sin karaktär. Den fullständigt flödar över av starka bilder, som Kemal är så skicklig att förmedla. Hans bildspråk är unikt och mustigt, färgstarkt inför det vackra, vidrigt inför det bestialiska. I skärningspunkten mellan dessa blir det en nästan fysisk upplevelse.
Berättelsen pendlar mellan den lilla paradisön och kriget i Dardanellerna, vi rör oss i efterdyningarna av första världskriget och Mustafa Kemal har upprättat sin sekulariserade stat Turkiet. Men till ett pris som aldrig kan lämna Vasilis hjärna; hans erfarenheter på slagfältet återkommer ständigt som hallucinationer av likmaskar, löss, likstank, förfrusna soldater och massmord på oskyldiga. Det här tenderar att bli magisk realism i anslaget, ljuvligt i bilderna av ön för att sekundsnabbt hamna i en krater i Allahuekberbergen med ruttnande likdelar nära inpå. Det är vackert och vidrigt i en kombination som bara Kemal är mäktig.
Men det är inte invändningsfritt. För detta är en fullständigt könsblind roman, den saknar varje tillstymmelse till nyansering vad gäller könen.Det är en roman skriven av en man för män om män. Kvinnor finns men spelar en fullständigt underordnad roll, de är bara staffagefigurer. Det handlar dessutom enbart om mäns upplevelser av kriget, var finns kvinnornas upplevelser? Inte i den här romanen i alla fall.