Under helgen uppmärksammade medierna de växande protesterna mot valfusk i Georgien. Situationen eskalerade alltmedan en fråga ständigt upprepades under helgen: Hur länge kan president Sjevardnadze sitta kvar mot folkets vilja?
Svaret dröjde till söndagskvällen. Folket har tagit makten i Georgien! Men vad ligger bakom denna ”oundvikliga sammetsrevolution”? Ställ några enkla frågor: Hur stor är oppositionen? Ingen vet. Vad står den för? Ingen vet. Ändå utbrister Svenska Dagbladet att det är en seger för demokratin. Ja, till och med att ”fler regimer behöver störtas” (Ledare SvD 25/11 2003).
Här finns det skäl att börja bli misstänksam. Ty det är något märkligt med en revolution utan paroller.
I marginalerna kan man läsa det enda som vi egentligen vet: Den konstitutionellt valde presidenten Eduard Sjevardnadze har avsatts av sina gamla medarbetare.
Det finns uppgifter om valfusk – hur omfattande vet vi inte. Sjevardnadze, som tidigare åtnjutit både Rysslands och USA:s stöd, var knappast en folkets banérförare. Men är det som kommer i hans ställe bättre?
Om de nya makthavarna vet vi endast vagt hur de ser på den framtida utrikespolitiska inriktningen. Nino Burdzhanadze, en av de nya makthavarna, deklarerade att goda relationer till Ryssland skall upprättas och att ”Georgien kommer att fullfölja den kurs som stakats ut sedan landets självständighet. Vägen mot integration i Europa och Euro-Atlantiska strukturer.” Michail Saakasvili, den som förmodas bli president, har deklarerat att Rysslands kvarvarande tre militärbaser kommer att stängas.
Det finns fler än en uppgift som tyder på att USA har ett finger med i spelet.
Det redan kända är att USA har intressen kring den enda oljeledning som inte passerat ryskt territorium och som råkar gå igenom Georgien. USA ger en miljard dollar i bistånd till Georgien, det klart största biståndet efter Israel per capita räknat.
Men Georgien har, enligt bedömare, knutit oroande täta kontakter med Ryssland. I det sammanhanget är det inte förvånande att USA-ambassadören i Georgien, Richard Miles, tidigare meddelat att USA skulle arbeta för ett ”demokratiskt maktskifte” i landet och att kontakter knutits med oppositionen.
Egentligen är inte detta förvånande. Det är just så presidenter deklareras oönskade och det har skett i ett flertal länder de senaste åren.
Vad som därefter har hänt mellan den av USA tränade militären och Sjevardnadze vet vi inte än. Det lär dröja innan vi vet exakt vad som hänt. Det tog mer än ett år för uppgifterna om att maktskiftet i Serbien skett med stöd från brittiska och amerikanska underrättelsetjänster.
De direkta omständigheterna gör det svårt att kalla maktövertagandet för något annat än en kupp, även om anklagelserna om valfusk var nog så allvarliga.
De demonstranter som protesterade mot Sjevardnadze, stormade parlamentet och förhindrade majoriteten att konstituera sig efter valet.
Oppositionens ledare, Mikhail Saakashvili, erbjöds av Sjevardnadze förhandlingar som skulle ha hållits på söndagen, men avböjde med hänvisning till att det skulle ”vara för sent”. Saakashvili sade senare till CNN att det avgörande ögonblicket infann sig ”när armén bytte sida”. Sjevardnadze var beredd att gå till strid, men hade förlorat förtroendet hos de väpnade trupperna. Vidare rapporterade den franska nyhetsbyrån AFP att den statliga televisionens sändningar mystiskt avbrutits under lördagen, samtidigt som kanaler som stött oppositionen fungerade.
Också Rysslands president Putin uttryckte oro över att maktövertagandet skett under hot om våld.
Oavsett vad den nya regeringen står för, är formen för maktövertagandet del i ett allvarligt mönster. Demokratin i de forna sovjetre-publikerna har under lång tid gått i en nedåtgående spiral.
När länderna plundrats på sina tillgångar och skuldsatts saknas förutsättningarna för utveckling. Makteliter underblåser regionala och nationella motsättningar och deras interna fejder leder till randen av inbördeskrig.
Det är, kort sagt, inte otänkbart att detta är en ny omgång av balkanisering, knappast värd att applåderas.
I slutändan ger applåderna från väst stöd till risken att det skall räcka med ett antal tusen supportrar och stöd av militären, för att bryta med konstitutionen och byta ut folkvalda ledare.
Det kan hända att det behövs regimskiften i många länder. Men det är i så fall medborgerliga majoriteter och inte supermakter som skall åstadkomma dem.
