Många ser säkerligen Norrbottensteaterns lågbudgetsatsning med två skådespelare per föreställning som ett fattigdomstecken, men det är ingen fattigdom att skämmas för.
De anställda vid teatern gör vad de kan för att skapa tankeväckande nutidsskildringar med små medel. Kanske har den ekonomiska krisen manat till eftertanke, något som återkommer i pjäsen Motvalls kärring, där herr och fru Motvall spelas av Karl Levander och Margareta Gudmundson, som tillsammans med regissören Karin Enberg skrivit och samlat in texter till pjäsen.
Paret Motvall har varit gifta i 30 år och levt i Svartöstan i skuggan av järnverkskatedralen SSAB. Där har Sture Motvall arbetat innan han förtidspensionerades, medan Lisbeth vikarierar som brevbärare efter att ha haft flera olika anställningar genom åren.

Vi möter dem i förberedelserna inför ett barnkalas. De berättar om sina liv med lokal anknytning, där publiken kan känna igen sig och vredgas över alla avregleringar som bland annat drabbat Televerket och Posten.
De känner oro inför framtiden, de har blivit äldre och undrar var deras liv tog vägen. Ändå har de funnit ett sätt att leva. Pjäsen skulle kunna vara en inledning och en öppning till fortsatta samtal till exempel om det Lule-Paradiso, som Socialnämnden i Luleå tagit initiativ till. Även i denna pjäs, som ingår i projektet om jämställdhet, är schlagermusiken ett återkommande inslag. Denna musik har följt ”folkhemsbygget” och väcker minnen om det liv vi levt och hoppats att få leva. Men verkligheten blir inte alltid som man tänkt sig. När barnen flyttat hemifrån kom livet att bli mer ihåligt. Med tiden flyttar Lisbeth till en annan man. Sture skaffar sig en motorcykel och kommer på så sätt ut igen, träffar andra människor och märker hur livet utvecklas.
Efter tre år söker sig Lisbeth tillbaka. Sture bjuder henne på en tur, där hon får köra medan han sitter på bönpallen och håller om henne. Säkerligen är det detta som gör att hon flyttar tillbaka. Men han har även andra intressen: han gillar poesi och att dansa.

Motvalls kärring är en stillsam berättelse som genomsyras av livserfarenhet och återerövrad livslust. Kan den verklige Abraham dansa, så kommer också verklighetens Sarah att göra det.
Jag lämnar teatern med varmt hjärta, efter ett samtal med ett par äldre bekanta, som känt igen sig och som berättat att de för några veckor sedan fått sitt första barnbarn.