Senaste ETC är bedrövande läsning. Den radikal-kurva, som pekat nedåt redan långt före redaktör Johan Ehrenbergs ställningstagande för EMU, har förhoppningsvis nått botten. Djupare kan den i alla fall inte sjunka.

Temat är ”demokrati” och ståndpunkterna som framförs är häpnadsväckande. De sjuder av folkförakt och konfliktperspektivet lyser markant med sin frånvaro. Enligt Ehrenberg består hotet mot demokratin i ”vår egen” lathet. Avståndskänsla gentemot politiker och misstänksamhet mot storföretagskompisgäng såsom Bilderberggruppen, avfärdas som ”konspirationsteorier”.
Räddningen för demokratin är enligt Ehrenberg att folk börjar lyssna på varandra.
Att betrakta eliten med misstänksamhet beskrivs som öppenhetens raka motsats och alltså ett hot mot demokratin.
Ehrenberg slår fast ”eliten finns inte” och ”nu måste vi nog börja diskutera politiska förslag i stället”. I och för sig en rimlig åsikt för den som själv tillhör eliten, till exempel äger och styr ett stort kommersiellt medieföretag.
Men nära nog samhällsfarlig när den gör anspråk på att komma från vänster. Ehrenberg menar att demokrati är kärlek och samtidigt att utslagning av människor och psyksjuka inte på något sätt är problem för demokratin.

Dessutom hävdar han att ”vi” socialister har mycket att lära. Förutom att den som inte anser att det finns någon elit knappast har anledning att kalla sig socialist, lägger ETC alltså bristen på demokrati på vanliga lata människors axlar.
Han tycker att det är vi som ska rycka upp oss, eftersom det inte finns någon elit, och de som har makten ska vi hur som helst vara snälla emot.
Det ligger nära till hands att tycka att ETC bidrar till hotet mot demokratin.
Johan Ehrenberg har sällat sig till borgarnas nyttiga idioter.