Det ska erkännas. Jag trodde faktiskt att ja-sidan, med alla sina hundratals miljoner, skulle nå ända fram och ta hem segern i förra månadens folkomröstning. Nu blev beskedet oerhört klart. Folket sa nej, eliten sa ja. Valresultatet innebär att det politiska och ekonomiska etablissemanget skakas om rejält.
Förlåt.
Fel.
Jag rättar mig:
Valresultatet KUNDE ha inneburit att det politiska och ekonomiska etablissemanget skakades om rejält.
Men ingen politisk kraft har på allvar tagit vara på det folkliga missnöje som ligger till grund för segern. Både vänsterpartiet och miljöpartiet deklarerade redan på valnatten att denna starka folkyttring inte på något vis skulle ge genomslag i budgetförhandlingarna. Folkomröstningen gällde det nya steget i EU:s utveckling. Ingenting annat. Och det politiska livet lunkade på som vanligt.
Till och med är det så att vänsterpartiet och miljöpartiet i realiteten backat från sina krav på ett utträde ur unionen. Ännu inte i programtexter, men signalerna från olika företrädare via media talar ett annat språk. Borde det inte vara tvärtom? Är det inte dags att avancera, att smida medan järnet är varmt?
Och var det inte så att anledningen till att vänstern inte deltog i den landsomfattande kampanj, i Folkrörelsen Nej till EU:s regi för en ny folkomröstning om EU-projektet för några år sedan, var att man istället skulle kräva en EMU-folkomröstning, en omröstning man skulle vinna för att sedan kräva ett svenskt utträde. Känns det igen?
Segern i folkomröstningen kan inte bara ses som ett nej till den mening som fanns på valsedeln. Segern måste sättas i ett sammanhang och tolkas som en spark mot etablissemanget. Om inte vänstern tar tillvara missnöjet är det någon annan kraft som gör det – och det behöver inte vara en vänsterkraft.
När ska vänstern inse, att är man inte minst lika radikal som folkmajoriteten, ja då är man inte mycket till vänster.
