Äntligen! ropades det även detta år, trots att pristagaren var rätt så känd och att Gert Fylking i sitt radioprogram lovat bot och bättring och blivit ”tjenis” med Horace Engdahl.
För den dåliga fingertoppskänslan om vad som är roligt svarade naturligtvis en dokusåpaskådis på uppdrag.
Året nobelpristagare i litteratur blev sydafrikanen J.M. Coetzee, en romanförfattare med något svåruttalat namn (vad jag förstår uttalas det något sånär i stil med ”koitsé”) men med en repertoar som gjort honom till en av favoriterna inför årets utdelning. Ett uttalat politiskt författarskap, ofta inriktat på utanförskap och skräck, präglar hans verk. I Järnålder (Brombergs 1990) till exempel skildras en cancersjuk äldre kvinnas utanförskap gentemot det kalla och rasistiska apartheidsystemet, men också gentemot de hårda svarta barn systemet skapat och som i protest mot systemet stannar hemma från skolan. ”De är fina barn, de är som järn, vi är stolta över dem”, som kvinnans svarta hushållerska säger om sin son. Skräck präglar också hennes inställning till djuren och deras villkor, katternas, hundarnas och de massa kycklingarna som dödas på kycklingfarmen.

Djurrätt är en fråga som engagerar Coetzee djupt. I sin senaste bok Elizabeth Costello (Brombergs 2003) redogör han för en djurrättsaktivists reaktioner från sin omgivning. Intresse, oförståelse och ibland rent förakt är vad som möter Costello i hennes relation till omvärlden.
Coetzee har också skrivit ett mer direkt inlägg i den filosofiska debatten om djurs rättigheter, Djurens liv (Nya Doxa 2001), där forskare och filosofer, bland andra Peter Singer, ges utrymme för kommentarer.
Även om han inte är politiskt engagerad i vänsterrörelsen i sitt hemland är han uppskattad av den. ”SACP hyllar Coetzee för hans konsekventa och fördjupande analys och kritik av social orättvisa /…/ All makt åt pennan!” skriver Sydafrikas kommunistiska parti i sin gratulation.