Det finns tv-program som inte lämpar sig för vilket sällskap som helst. En kollega till mig berättade att hon häromveckan hamnat i en situation där hon och hennes syster övertalade sina föräldrar, systerns pojkvän och systerns pojkväns föräldrar att kolla på Sex and the city.

Den mycket amerikanska tv-serien har blivit en succé och prisas av många. Som titeln antyder handlar det mycket om sex. Ibland bara mycket, ibland väldigt mycket. Avsnittet som min kollega, hennes föräldrar, syster, svåger och systerns svärföräldrar plågade sig igenom under om vartannat pinsam tystnad och panikartade försök att prata för att rikta uppmärksamheten mot något annat än tv-rutan, var ett av de grövre avsnitten jag sett och nakenbilderna på Samantha (hon som kallas ”den gamla” i min ickepolitiska och manliga umgängeskrets) i olika positioner med ganska avancerade ljudeffekter verkade aldrig ta slut. Och man vill ju gärna vara frigjord och häftig, ungefär som New York-personligheterna i serien, men när mamma, pappa och svärföräldrarna sitter och skruvar nervöst på sig är det ju svårt.

Man kan också bli misstänksam mot serien eftersom lite för många killar i 25-års åldern hyllar den så helhjärtat. Förutom sex- och nakenscenerna, är det relationer, barnafödande och karriärer för kvinnor i 35-års åldern som serien handlar om. Inte sådant som killar som i vanliga fall tycker att Will Smith eller Bruce Willis är bra exempel på bra underhållning. Personligen har jag en något avundsjuk inställning till Sex and the city. Jag blir störd av frispråkigheten. För mycket könsord och råhet för att det skall kännas naturligt.

Jag blir störd över klassperspektivet. Det är tämligen välbärgade kvinnor i New York som ständigt svassar omkring i designerkläder och går på olika tillställningar där man äter snittar och dricker sprit i fina glas. Jag blir oerhört provocerad av att huvudpersonen är så himla smal och har självlockigt hår och…är så där trevlig och naturlig med sina tvåmetersben. Jag vill också ha självlockigt hår och försörja mig genom att skriva finurligheter om mina nära och kära och livet och kärleken på en bärbar dator. I grå joggingbyxor, men ändå vara så där snygg så att alla bara svimmar och sippandes på en välgjord Cosmopolitan i ett tjusigt glas. Men det är långt kvar inser jag när jag tittar på mig själv i sovrumsfönstret från min förortslägenhet.

Ett annat program jag inte klarar av att se, ens i sällskap av enbart mig själv, är femmans sexualrådgivningsprogram Fråga Olle. Fräcka kändisar säger könsord i en tv-studio och man pratar helt ohämmat om både det ena och det andra. Missförstå mig rätt, jag har egentligen inga som helst synpunkter på att man har sexualupplysning på tv. Det är till och med bra. Av de korta delar jag har sett när jag av misstag zappat förbi femman blir jag dock fundersam över hur pass mycket man egentligen normaliserar ganska avancerade former av sex. Dilemmat blir om tittarna är för unga för att kunna ta det som sägs med en nypa salt och inte som självklarheter över hur man ”ska” ha sex. Samlagsbilderna i Big Brother, som man vet till stor del är mycket unga är ett tydligt exempel på att de kommersiella kanalerna inte tar sitt ansvar.