– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.

Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.

Efter 15 år av radio- och poddpratande har jag mer erfarenhet av möten där jag är på andra sidan av den här märkliga parasociala relationen. Men nu har omständigheter fört mig till São Paulo, Brasilien och jag har fått chansen att prata tillbaka till en människa som haft en envägskommunikation med mig i flera år.

Bungacast som Alex Hochuli driver tillsammans med Englandsbaserade George Hoare – fram tills nyligen var Philip Cunliffe också en av programledarna – firade i juli sitt 500:e avsnitt. Inför mötet lyssnade jag på det allra första avsnittet, som hade sämre ljudkvalitet och fler svordomar än jag vant mig vid.

– Vi började utan en klar bild av vad det skulle bli. Delvis var vi nog bara inspirerade av boomen för vänsterpoddar som var då med Chapo Trap House och andra. Att starta podd verkade som den coola grejen att göra för tre millennial-killar i 30-årsåldern, säger Alex.

Problemet, insåg de snart, var att de inte är så roliga.

– Efter 16 avsnitt gjorde vi en nystart. Vi bestämde att det skulle vara mindre spontant riffande och fler uppstyrda analyser, samt intervjuer med gäster. Och vi började använda vår slogan – att vi är podden ”vid slutet av historiens slut”.

Från början hette den ”Aufhebunga bunga” – en ordvits som kombinerar det hegelianska begreppet aufhebung med Silvio Berlusconis ökända ”bunga bunga”-sexpartyn. De kallar den framlidne före detta italienske premiärministern, vars ansikte pryder Bungacasts logga, för poddens ”onda skyddshelgon”, för att han med sin populism och ”antipolitiker”-stil var pionjären för den sorts ledare som kommit att dominera vår tid.

Intervjuer med vänsterintellektuella som Adam Tooze, Todd McGowan, Eva Illouz, Anna Kornbluh, Quinn Slobodian och otaliga fler har gjort podden till en perfekt startpunkt för den som vill överblicka samtida politisk teori.

Vänstern och högern har perverterats så långt från vad de ursprungligen stod för att etiketterna är ett hinder för den som vill tala för majoriteter.

Utgångspunkten är marxistisk, men podden har en kritisk distans till aktivistvänstern. Även om tonen inte är raljerande eller performativt ”anti-woke”, så förekommer analyser med udden riktad mot hur identitetspolitik och antifascism tillämpas i samtida politik.

Alex Hochuli och hans kollegor medverkar i vänstertidningar som Jacobin och Damage men också i tidskrifter som Compact, American Affairs och Unherd – publikationer som blandar socialistisk kritik av nyliberalismen med konservativa utfall mot städernas liberala eliter. Hochuli menar att hans podd kompenserar för bristen på ”renhet” i delar av vänsterns ögon med ett gott intellektuellt rykte.

– Vi är inte nog stora för att folk ska gästa vår podd även om de ogillar oss. Men de som är misstänksamma mot vår politik kan åtminstone ha förtroende för att vi är seriösa. Vi läser deras böcker noggrant, vi är uppmärksamma på argumenten och försöker ställa riktiga frågor.

Jag möter Alex vid den 140 meter höga, S-formade skyskrapan ”Copan”. Den socialistiske arkitekten Oscar Niemeyers modernistiska mästerverk har sedan det invigdes 1966 varit São Paulos mest ikoniska landmärke. Niemeyers tanke med Copan var en ”stad i staden” – att samla bostäder, affärer och samhällsservice i ett enda komplex och skapa en autonom, urban infrastruktur tillgänglig för olika sociala klasser.

Hochuli pekar ut för mig hur parken utanför, som var en viktig del av Niemeyers ursprungliga plan, har sålts av till privata intressen. Nu står i stället en hög, ful bankbyggnad där och slickar Copans fasad. En plats för folket blev en plats för finanskapitalismen. Det är symboliskt för många av frågorna Bungacast är upptagna av: Modernitet och utveckling – Brasilien var vid Copans uppförande en av världens snabbast växande ekonomier – övergår i nyliberalism, stagnation och försvagad statskapacitet.

– Skuldkrisen under 1980-talet var på många sätt världens undergång för Brasilien och andra länder i syd. Det hade funnits en förväntan om att vid något tillfälle komma i kapp den rika världen. Hyperinflationen och politiken för att mota den som ledde till avindustrialisering gjorde att det inte längre gick att tro på det.

Alex Hochuli föddes i Brasilien, växte upp i Belgien och tillbringade ungdomsåren i London. Protesterna mot Irakkriget 2003 och antiglobaliseringsrörelsen sammanföll med hans sena tonår och i universitets- och politiksammanhang lärde han känna Hoare och Cunliffe. När Alex efter tolv år i England återvände till sitt födelseland startade han en WhatsApp-grupp där trion kunde fortsätta sitt samtal. Detta interna gnällande ledde så småningom till poddens födelse 2017.

– Jag, Phil och George förenades i gemensam övertygelse om ”historiens slut”. Arbetarklassens nederlag som politiskt subjekt vid kalla krigets slut hade lett till en känsla av att politik inte längre existerade.

Vi har tagit oss till Casa De Francisca, ett herrgårdshus från 1800-talet i São Paulos historiska centrum som gjorts om till restaurang och konsertlokal. Där äter vi varsin brasileirinho, ”liten brasilianare”, till lunch, vilket betyder ris, strimlat kött, böngryta och – tyvärr – matbanan. Alex berättar mellan tuggorna att den kanske mest positiva effekten av podden både professionellt och privat, är ett globalt kontaktnätverk.

– Jakten på gäster har lett till många nya vänskaper, men också ett enormt kartotek av experter som jag kan kontakta om jag behöver förstå något.

Med hjälp av detta nätverk kan avsnitten handla om i stort sett vad som helst: nigeriansk politik, konstvärlden, transhumanism, amerikanska campus-protester, drogkultur, Marine Le Pens fängelsedom, oligark-välde eller Sveriges och Finlands Natointräde. Men det finns ett sammanhållande kitt: att förstå det som sker mot bakgrund av att vi är vid slutskedet av historiens slut.

– Att utveckla den teorin och se på världen genom den linsen har gett mig ett fokus i mitt läsande och skrivande som jag tidigare saknat. Det är en ryggrad att hänga upp saker på.

”Historiens slut” utropades av den amerikanska statsvetaren Francis Fukuyama efter Berlinmurens fall. Liberalismen hade segrat och politisk antagonism handlade nu bara om att framställa sig som den mest trovärdiga förvaltaren av ett system alla var överens om. Det skulle inte komma någon ny samhällsordning som bättre löste motsättningar än parlamentarisk demokrati och kapitalistiska sociala relationer.

Men utvecklingen som tog sin början vid finanskrisen 2008 och kulminerade 2016 med Brexitomröstningen och Donald Trumps valseger gjorde det svårt att tro på stabiliteten i Fukuyamas diagnos.

I land efter land började gamla statsbärande partier implodera till förmån för populister till höger och vänster. Det är det Bungacast menar med att vi nu befinner oss vid slutet av historiens slut. Ingen ny samhällsvision har tagit över, men den gamla avfärdas med allt större intensitet. 90-talets politiska apati har ersatts av ilska och misstro.

De flesta till vänster skulle hålla med om att vår tids kriser är omöjliga att lösa inom det liberalkapitalistiska systemet. Men argumenten för det är ofta att hävda att utvecklingen går mot fascism och ekologisk kollaps. Bungacast är avfärdande mot den typen av katastrofscenarion, men ändå menar de att lugnet under historiens slut inte kan fortgå. Varför?

– För att katastrofen redan har hänt. Och det finns fler än en. Först nederlaget för den internationella socialismen på 1930-talet, när världsrevolutionen krossades i en kniptångsmanöver mellan fascismen och stalinismens ”socialism i ett land”. Sedan katastrofen i slutet av 1900-talet då arbetarklassen som en sammanhängande politisk kraft blev besegrad i stort sett överallt.

Vi har ingen makt över politiken, inget sätt att kontrollera våra liv, vi är fragmenterade och isolerade.

– Men jag tror många vänsterpersoner var lite för bekväma i slutet på historien. De tänkte: ”Det här är väl okej – om vi bara kan utrota rasism och fördomar, för att slipa ned kanterna lite.” Man accepterade inte bara kapitalismen utan även dess nyliberala variant – att det inte ens finns något socialdemokratiskt hybridsystem. I stället blev ”social inkludering” tidens ledord. Problemet var exkludering – inte exploatering eller alienation. Att vi behöver inkludera de marginaliserade, de hemlösa, migranter här hos oss, och så människorna i det globala syd via bistånd och hjälporganisationer.

Därmed hamnade kritiken av det ekonomiska systemet som sådant i skymundan, menar Alex Hochuli.

– Det här kommer inte åt hur världsordningen i grunden ser ut. Marknadens dominans över allting. Behovet av att söka nya arenor för profit och varufiera fler och fler aspekter av människors liv. Eller faktumet att nationellt politiskt självbestämmande blev en omöjlighet, för att du måste tjäna världsmarknaden. Man måste få sin ekonomi att passa in i det här systemet, snarare än att bestämma själva hur den ska se ut, vad vi vill producera för vem och varför. Det var det historiens slut handlade om. Och sammanbrottet för det öppnar upp för nya möjligheter.

Alex Hochuli menar att den gamla ordningens fall hänger samman med att löftet om billig konsumtion dras undan. För det var tröstpriset. Det som skulle få oss att stå ut med historiens slut.

– Vi har ingen makt över politiken, inget sätt att kontrollera våra liv, vi är fragmenterade och isolerade. Men många av oss har i alla fall bekvämlighet och underhållning. Vi har strömningstjänster och mat till dörren. Men även det har visat sig vara en illusion. Och om det börjar försvinna, då återstår väldigt lite, då känns livet väldigt miserabelt. Jag tror det är vad många människor i Västeuropa upptäcker nu på ett abrupt sätt.

Den dystra situation vi befinner oss i, understryker han, är den liberala kapitalismens eget verk.

– Anledningen till att den här illusionen spricker är inte på grund av att externa aktörer kommer in och fuckar upp en bra grej. Det är inte på grund av dumma nationalistpopulister, det är inte kineserna eller islamisterna, utan det är en process av inre förfall inom liberalismen. En ekonomi baserad på tillgångsinflation, krediter och att produktionen ska ske någon annanstans där det är billigare kan inte pågå i all evighet.

Vi har promenerat till stadsdelen Republica och landat på – i brist på bättre ord – hipsterkaféet Brim. Kalla ytor i betong och kakel kontrasteras med en inomhusdjungel av stora monsteror i krukor och rankor på väggarna. Jag behöver både dubbel espresso och läsk för att hålla styrfart efter en sömnlös natt på ett iskallt São Paulo-hotellrum. Alex känner sig bekräftad av min upplevelse.

– Folk brukar hånskratta när jag berättar hur mycket man kan frysa under den brasilianska vintern. Mycket beror i och för sig på att inget är byggt för kyla här. Fönstren är så tunna att man i princip sover utomhus.

Jag undrar hur han ser på frågan som alla är upptagna av nu – Gaza.

– Det är så klart viktigt att säga ifrån om palestiniernas lidande. Jag är för att strypa västerländskt stöd till Israel som påtryckningsmedel för att stoppa brutaliseringen, massakrerna och den etniska rensningen.

Men han ser också skillnader mot 1900-talets solidaritetsrörelser.

– Vi borde inte låtsas som att det är en politisk fråga. Det är ett humanitärt krav. Aktivisterna säger inte: ”Det här är aktören jag stöttar och visionen jag ställer mig bakom.” Pratar de ens om en palestinsk stat? Nej, det är bara ”stoppa lidandet!” Och alternativet till det – att faktiskt stötta motståndet som det ser ut nu – är att stötta islamisterna. Situationen är tragisk i ordets rätta bemärkelse. Alla vill känna moralisk säkerhet i en sådan här situation – ”de är goda och de är onda” – men egentligen borde vi sträva efter moralisk klarhet. Och moralisk klarhet är att se att det inte finns en lösning för tillfället. Det finns ingen aktör vi kan backa i en politisk kamp.

Hur är Bungacasts förhållande till vänstern? Är ni en del av den på något vis?

– Du får säkert olika svar beroende på vem av oss du frågar. För mig var den vänsterpopulistiska vågen kring Jeremy Corbyns och Bernie Sanders första kampanjer ett kort ögonblick av hopp om en framtid för vänstern. Nu finns inte det och jag tror att det är bättre att gå vidare. En verkligt ny politik kommer vara emot både vänstern och högern. Den kommer inte att ske i deras namn. Vänstern och högern har perverterats så långt från vad de ursprungligen stod för att etiketterna är ett hinder för den som vill tala för majoriteter. Vänster betyder inte längre att vara en representant för arbetarklassen. För stora grupper människor är det till och med tvärtom, att vänster är att företräda eliten. Jag tror det är bättre att ha en politik som talar om viktigare saker än höger och vänster, som talar för demokrati, frihet, folklig suveränitet, autonomi, universalism och så vidare.

Alex Hochuli menar att om en rörelse fångar upp de värdena igen kan det i framtiden leda till en ny version av höger och vänster.

Kommentar • 10 april, 2025

Brasilien visar hur en despot ska tas

– Men det handlar i första läget om att överhuvudtaget skapa förutsättningarna för politik. Att inse att de gamla institutionerna för masspolitik och gräsrotsorganisation inte är kvar. Att klassbasen förändrats. Så glöm 1900-talet. Vi behöver en nystart.

Att slutet för historiens slut tar slut? Hur ser du på framtiden för Bungacast i så fall?

– Jag brukar skämta om att Bungacast är självupphävande. Om historien återvänder avslutar vi podden. Och kanske startar vi då en annan podcast som är mycket mer politisk. Nu är det mer ”det här är sättet att förstå världen”, men då kommer det bli ”vi vill det här!”

Ola Söderholm

Driver podden ”Stormens utveckling” tillsammans med Liv Strömquist och Jonatan Unge.

Korsningen mellan San José och Humberto, i Constitución strax söder om Buenos Aires historiska centrum, har förvandlats till ett permanent protestläger. Folksamlingens storlek har skiftat mellan några hundra till flera tusen, beroende på nyhetsläget, men den har aldrig helt skingrats.

För den nyanlände finns en magnetisk fixpunkt, en osynlig mittpunkt för hela det politiska dramat: balkongen på tredje våningen i huset San José 1111. Däruppe – bakom slutna glasdörrar – bor möjligen, eller kanske inte, ex-presidenten Cristina Fernández de Kirchner. Hon har vid upprepade tillfällen klivit ut för att hälsa sina anhängare, som Evita en gång gjorde från Casa Rosadas rosafärgade altan. Nu är dörrarna stängda. Men närvaron är lika stark för det.

Jon Weman

Svensk frilansjournalist och författare baserad i Argentina.