VECKANS TV EMU-folkomröstningen kommer att avgöras i tv. Därför satsar både SVT och TV4 på debatter av olika slag. Slutdebatterna kommer antagligen bli ungefär som de gamla vanliga debatterna inför riksdagsvalen. Ganska trista historier där det mesta handlar om att uttrycka sig snabbt och vitsigt, snarare än att ha de mest relevanta argumenten. SVT sänder slutdebatt på fredag och TV4 sänder sin ”eurodebatt” på lördagen, vilket skall påpekas inte alls är det vi röstar om. Vi röstar om mycket mer än enbart att byta ut kronorna mot euro i parkeringsautomaterna.

SVT har försökt hitta på lite nya modeller för debatterna. Bland annat sände man i veckan Rättegången som gick ut på att nej-sidan såväl som ja-sidan agerade åklagare/försvarare i en rättegång och fick kalla olika ”vittnen”. Tanken är väl god, men det blir lite töntigt när man skall ställa frågor till sina egna, och lite frustrerande när man övergår från att ställa frågor till att hålla appelltal i direktsändning. Som vanligt är det för kort tid för att man skall få någon djupare förståelse för någonting och i slutändan handlar det mest om vem som är snyggast och charmigast. Och i en tävling där Åsa Domeij och ett gäng riksbankschefer tävlar står finalen mellan Jens Orback och America Vera Zavala. Jag har lärt mig i ungdomsförbundet att man skall vara stolt om motståndarpressen spyr galla över våra kampanjer.
Av den anledningen har jag funderat på om det verkligen är värt att ge Jens Orback värdefullt spaltutrymme. Men en offentlig person som dessutom är högt uppsatt kommunalpolitiker och representant för ett parti som fortfarande kallar sig (i alla fall ibland) för ett arbetarparti får helt enkelt inte bete sig hur som helst. Istället för att ställa frågor till America Vera Zavala ägnade han hela sin tid åt diverse insinuanta frågor som enbart syftade till att få henne att bekänna – eller åtminstone svenska folket att inse – att hon egentligen inte är någonting annat än en usel liten flicka som egentligen inte är någonting annat än en… kommunist. Osmakligt, lågt och barnsligt. Man hade inte blivit förvånad om han frågat efter färgen på hennes trosor. Någon jävla gräns måste det finnas, även i offentliga debatter.

Ibland kan det kännas som att vår kamp är meningslös och patetisk. När man ser fyrans hyllningspsalm till Jan Stenbeck som sändes häromdagen är det lätt att känna så. Han kanske var en smart affärsman, men han föddes med en stor jäkla guldstock i mun. Vi förväntas sitta i våra slitna IKEA-soffor i våra allmännyttiga förortslägenheter och imponeras av hans bassethundar, hans överklassumgänge och lyxbilar och sedan dessutom vara tacksamma för att han gav oss Metro. Nej, jag säger som America, det är nog dags att kasta lite rödfärg i några receptioner. Det du, Jens Orback!