Kultur 26 augusti, 2003

Är Filippinerna nyckeln till Tredje världskriget?

I slutet av 1990-talet började Pentagon anamma tanken på ett påstått hot från Kina, skriver Ritt Goldstein i sin genomgång av Pentagons Asienstrategi.

Nyligen genomfördes ett uppror i Filippinerna av en grupp arméofficerare. En några dagar gammal undersökning av den Filippinska kongressen avslutades genom påtryckningar från Filippinernas president och hennes anhängare. Samtidigt hade de upproriska officerarna överkommit anklagelser om medhjälp vid terrorattacker. Myteristerna hävdar att den nyligen avslutade revolten främst grundades på deras övertygelse att den Filippinska underrättelsetjänstens chef var inblandad i ”nyligen utförda bombningar med dödlig utgång i södra Filippinerna för att rättfärdiga ökat militärt stöd från USA”.
Sedan myteriet har Filippinernas president godtagit den Filippinska Underrättelsetjänstens chefs avgång. Men frågor kvarstår om huruvida förhållandet mellan USA och Filippinerna kan visa sig än mer dödligt.

Flera månader tidigare hade ordföranden för den av 116 länder bestående Alliansfria Rörelsen, Malaysias premiärminister Mahathir Mohamad, påstått att kriget mot terrorism ”i verkligheten är ett krig för att dominera världen”.
Han påstod också att kriget fördes av de som eftersträvade ett Amerikanskt Imperium och dess allierade. Parallellt med detta har den amerikanske försvarsanalytikern Michael Klare varnat för Bushadministrationens tro på att kontrollen över gas och olja, tillsammans med USA:s militära makt, skulle försäkra USA: s överhöghet för lång tid framåt. De senaste två åren har Filippinerna spelat en undanskymd men allt viktigare roll för USA: s intressen rörande olja, gas och Kina.

Relationerna mellan USA och Filippinerna har intensifierats under Bushadministrationen. De är dock endast en viktig del av ett större mönster utav regionala initiativ riktade mot Kina. USA:s nykonservativa har sedan slutet på 1990-talet försökt att demonisera och avlegitimera regeringen i Peking.
Detta med slutligt mål att framkalla en kraftmätning med Kina. Dessa nykonservativa ska ha försökt att förvandla incidenten med USA: s spionflygplan 2001 till en sådan kraftmätning. Det sägs ha varit Colin Powell som stoppade dem den gången. En artikel i New York Times i augusti avslöjade att de nykonservativa försöker att avsätta Powell och ersätta honom med en av deras egna.

När det gäller relationerna mellan USA och Kina har den erkände amerikanske kolumnisten George Will uttryckligen efterlyst ”störtandet av den Kinesiska regimen”. Frank Gaffney, grundare av Projektet för ett nytt Amerikanskt Århundrade (PNAC) och verkställande direktör för Centret för säkerhetspolitik, uttalade att ”USA:s regering bör ha som mål att avlegitimera och slutligen fälla Kinas kommunistiska regim”. Under 2002 sågs Illinois republikanske representant Henry Hyde söka påskyndandet av både avlegitimerandet och störtandet av den Kinesiska regimen.
I sin inflytelserika roll som ordförande av Kammarens kommitté för Internationella Frågor efterlyste han amerikanska ansträngningar riktade direkt mot det kinesiska folket med syfte att störta regimen i Peking.

Hyde tillkännagav att ”vi har förbisett vår mäktigaste bundsförvant, det vill säga det kinesiska folket. Frågan om politisk frihet i Kina är inte endast av inhemskt intresse, den bär omedelbar relevans även för USA”. Sådana uttalanden följer i samma spår som när Dick Cheney och Condoleeza Rice påstod att kriget mot Irak skulle utlösa en ”våg av demokrati” genom Mellanöstern.
Ett än senare exempel var när Ledaren för Kammarens Majoritet, Tom DeLay, kallade Kina för en ”bakåtsträvande och korrumperad anakronism, ledd av fallfärdiga tyranner /…/ förtryckande och farliga män”. DeLay fortsatte med att säga att ”ondskan suktar sällskap och måste bekämpas i alla dess former med alla för oss tillgängliga medel”.
Speciellt viktigt i DeLays tal var att han placerade Kina på samma nivå som Nordkorea och sade att ”dessa regimer hotar säkerheten i hela världen”. Den olycksbådande fortsättningen löd att ”världen håller på att lära sig att nu för tiden menar USA:s regering vad den säger”.
Nyhetsagenturen France-Presse beskrev uttalandena från DeLay, Bushs viktigaste allierade i Kongressen, som att han satte Kina ”bland USA: s fiender i kriget mot terrorismen”.

I slutet av 1990-talet började Pentagon anamma tanken på ett påstått hot från Kina.
Helt i enlighet med rekommendationer från PNAC börjar USA nu omplacera och koncentrera både sin militär och sina allierade till Stilla Havsområdet.
Noterbart är att både Försvarsminister Donald Rumsfeld och Vicepresident Dick Cheney var med och grundade PNAC, liksom Aaron Friedberg och Cheneys högra hand Lewis Libby. Sedan den 1 juni innehar Friedberg posten som Vice Nationell Säkerhetsrådgivare åt Cheney. Som medlem av Lewis Libbys utrikespolitiska grupp, underställd Cheney, ger detta höken Friedberg möjlighet att formulera USA: s Kina- politik.

Som en kommentar till detta maktförhållande kan nämnas att Libby var rådgivare åt Kongressens Coxkommission, vilken utredde anklagelser om Kinesiskt spionage och politiskt inflytande. Kommissionen ådrog sig åtskilligt med kritik för den påstådda omfattningen av felaktiga slutsatser.
Dessa felaktiga slutsatser kan jämföras med många av de rapporter som de nykonservativa presenterat i Kinafrågan, likväl som de som använts för att rättfärdiga kriget mot Irak.

Ett påtagligt hot gentemot Kina utvecklas. Indiens största dagstidning The Hindu rapporterade förra året att USA: s syn på ett ”hot från Kina” länkar samman ”aggressivt” kinesiskt beteende med Kinas ”sökande efter säkrad energitillgång”. En säkerhet som nu är synnerligen hotad. En analys från en amerikansk sjökrigsskola, kallad Beräkning av Kinas framsteg, medgav också att Kina endast använder aggressiva handlingar som försvar mot upplevda hot emot dess framtid.

Fram till nyligen har Bushadministrationen försökt att ”isolera Kina” genom ett växande nätverk av regionala och lokala allianser. Allianserna med Indien blev offentlig kännedom genom publiceringen av en rapport i april av Jane´s, en högt ansedd sammanslutning av försvarsforskare.
Rapporten grundades på deras granskning av en 130 sidor lång hemligstämplad analys framställd för Försvarsminister Rumsfeld med titeln ”Militära relationer mellan USA och Indien: Förväntningar och Iakttagelser”.
Rapporten hävdade att Kina ”som ekonomisk och militär motståndare var det största hotet mot bägge ländernas framtida säkerhet”. En icke namngiven amerikansk amiral citerades tillägga att både USA och Indien ser ”Kina som ett strategiskt hot”. Vad som inte togs upp i rapporten var USA:s påstådda ansträngningar för att underblåsa denna uppfattning. Jane´s rapport nämnde dock att de som intervjuades för Rumsfelds analys mestadels var de som hade ”intressen” i stärkta band mellan USA och Indien.

President Bush har drivit USA:s politik nära de riktlinjer som PNAC har satt upp. Detta visar att det nuvarande samarbetet med Kina inte är mycket mer än bekvämlighetspolitik.
Liksom vid Persiska viken är dock oljan en huvudfråga. Bushadministrationens mål att kontrollera olje- och gastillgångarna i Spratleyöarna i Sydkinesiska Sjön visar också på platsen där en eventuell militär konfrontation kan komma att äga rum.
Beträffande Spratleyöarnas värde noterar en rapport från USA: s (Energy Information Administration) Energiverksrådgivare (EIA) i Mars 2002, med nästan komisk ironi, att ”regionen kring Spratleyöarna kan komma att bli ännu en Persisk Gulf”. Deras beskrivning syftade endast till att beskriva energitillgångarna i detta område som kineserna gör anspråk på.

Tillsammans med Taiwan hävdar Kina äganderätt över de på fisk och olja rika Spratleyöarna, vilket de har gjort i årtionden.
Men under perioden av internationell förvirring kring tiden för Kinas kulturrevolution har rivaliserande krav kommit från Filippinerna, Vietnam, Malaysia, Indonesien och Brunei. USA:s sjökrigsskola har emellertid publicerat en analys som påpekar att Kina och Taiwan i normala fall skulle ha ensam legitim äganderätt över öarna.
Oljan från Spratleyöarna anses livsviktiga för Kinas tillväxt. Kina är nu världens tredje största oljekonsument och importerar en dryg tredjedel av sitt behov. Det är allmänt känt att Kina står inför en hägrande oljekris.
Denna kris kan avstyras med Spratleyoljan och driva på den Kinesiska ekonomin för årtionden framåt.
Om Kina och Filippinerna trappar upp konflikten om Spratleyöarna skulle det tillhandahålla möjligheten som de allt närmre banden mellan USA och Filippinerna behöver för att tillåta USA: s inblandning. Beträffande vad ”allt närmre” betyder, kan man begrunda det ”kungliga välkomnande” den Filippinska Presidenten erhöll vid ett besök i USA i mitten av maj enligt Associated Press (AP). AP noterade också att Bush endast har varit värd för tre statsbesök under sitt presidentskap. Filippinernas Gloria Macapagal Arroyo var en.
Som för att markera omfattningen och beskaffenheten i Bushadministrationens stöd till Arroyo, genomförde de amerikanska och filippinska arméerna en militärövning tillsammans under förra året. Denna övning, som pågick från januari fram till det filippinska valet i juli, var den första gemensamma militärövningen mellan länderna på många år.
I år genomfördes övningarna igen, visserligen under en märkbart kortare period mellan 25 april och 9 maj, men det var inget valår. Det nyligen inträffade upproret sätter ytterligare fokus på sådana gemensamma militärövningar, men man måste känna till den bakomliggande historien.

Under 1980-talet hade filippinska rebellgrupper vid ett flertal tillfällen försökt att genomföra statskupper, särskilt efter störtandet av den USA-stödde diktatorn Ferdinand Marcos. 1989 skickade USA stridsflygplan från sin filippinska bas Clark Air Base för att stödja Filippinernas dåvarande regering, ledd av den USA-vänlige Corazon Aquino.
Denna åtgärd skapade ett ”nationalistiskt bakslag”, vilket ledde till USA: s tillbakadragande från sin forna koloni. Sedan dess har Filippinerna haft väpnade konflikter med Kina, det vill säga att filippinska flottan vid två olika tillfällen 1999 attackerade och sänkte två kinesiska fiskebåtar vid Spratleyöarna.
Filippinerna har sedan 1970-talet misslyckats med sina försök att inkludera Spratleyöarna i det territorium som omfattas av ett existerande försvarsavtal från 1951 mellan USA och Filippinerna. Tidigare administrationer har dock undvikit att söka en konfrontation med Kina. En konfrontation där vinsten antas vara en större del av Spratleyöarna.

En artikel från USA: s krigsskoletidning Parameters erbjöd under hösten 2001 ett anmärkningsvärt avslöjande.
Artikeln, som hette Ett krig som går att undvika: en aktiv uppdämningspolitik och den amerikansk-kiinesiska balansen, återgav noggrant den oro Kina känner inför ”det som Peking ser som en USA-ledd ansträngning för att isolera Kina för att på så sätt bevara USA: s herravälde över en enpolariserad värld”.
Artikelförfattaren som tycker att ”USA:s svaghet är inte dess möjligheter utan dess nationella vilja” medger visserligen att ”Kinas krav förefaller mestadels vara sansade”. Han fortsätter dock med att måla upp ett scenario om hur man ”automatiskt” påbörjar ett krig mot Kina och därmed undkommer risken för att lyssna på det amerikanska folkets vilja. Vissa skulle snarare kalla detta för att provocera fram ett krig.

DeLay har länkat samman Nordkorea och Kina i kriget mot terrorismen. New York Times rapporterade den 18 augusti om USA: s flottmanövrar, planerade att hållas i Coral Sea i september. En sådan provocerande framflyttning av militära styrkor skulle också kunna utlösa en ”automatisk” militär konfrontation.

Rapportförfattaren tillade att USA:s ”världsherravälde” hänger på USA: s ”villighet att använda sina maktinstrument innan våld krävs”. Det fanns förstås en tid när sådant hette ”oprovocerad aggression”. Nazitysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop hängdes för detta. Men som advokat Sten De Geer påpekade i SvD nyligen så har Bush redan begått handlingar slående lika de som Von Ribbentrop hängdes för.

Kultur 18 oktober, 2025

Sanningen finns i orgasmen

Från vänster till höger: Theodor Adorno, Paul Feyerabend, Susan Sontag och Michel Foucault. Foto: Roessler/KEystone/TT, Wikimedia commons, Jeffrey Blankfort/Camera Press, Jacques Haillot/L’Express.

1900-talsfilosofins ”fantastiska fyra” framträder i kött, blod och kroppsvätskor i Wolfram Eilenbergers nya bok. Resultatet är ett verk som trollar bort gränsen mellan sex och tanke – men som i sin helhet ger ett något slappt intryck.

En otrogen professor och ett gränsöverskridande tonårsgeni. En megaloman självmordsaspirant som förföljer meningsmotståndare med kniv och en opiatmissbrukande krigsinvalid. Nej, det är inte hjältarna i Marvels Fantastic four, utan fyra av 1900-talets mest inflytelserika filosofer: Theodor Adorno, Susan Sontag, Michel Foucault och Paul Feyerabend. I den tredje delen av Wolfram Eilenbergers filosofiska grupporträtt följer vi dessa bångstyriga giganter från andra världskrigets slut till det symboliska året 1984.

Efter framgångarna med Trollkarlarnas tid och Frihetens lågor är Eilenberger något så ovanligt som en populär, kanske till och med sexig filosofihistoriker. Samtidsandar: Filosofins sista år och början på en ny upplysning 1948–1984 (Daidalos, 2025) bräcker dock föregångarna som den köttsligaste skildringen av filosofi jag har läst. Listan kan göras lång: Adorno möter en älskarinna i efterkrigsårens New York och översätter hennes orgasmer till insikten att sanningen flyr våra begrepp; Sontags sexdebut i det promiskuösa San Francisco väcker hennes motstånd mot dualismen kropp och själ; den vetenskapsteoretiska anarkisten Feyerabend tar med sig frågan om standardmetoden från seminariet till sängkammaren. Bara sexualitetshistorikern Foucaults sexliv – beryktat för vidlyftiga orgier och pedofilanklagelser – lämnas åt läsarens fantasi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 18 oktober, 2025

En progressiv mask för nygammalt kvinnohat

Förra veckans visning av modehuset Jean-Paul Gaultier är kvinnohatiskt, anser Flammans modeskribent Alice Aveshagen. Foto: Maison Jean Paul Gaultier.

Designern Duran Lantink vill leka med queer identitet för anrika Gaultier – men landar i ett förlöjligande av kvinnor. Hur radikala är han och hans manliga designerpolare?

In på catwalken kommer en ung slank man glidande, med inte många trådar på kroppen. Men där hans pojkbröstvårtor skulle ha suttit, gungar i stället en imponerande fritt hängande kvinnobyst som är omöjlig att slita blicken ifrån. Skandal? Genidrag? Snälla – gäsp.

Den nederländske designern Duran Lantink har hyllats som ett stjärnskott inom det konceptuella modet, det vill säga mode som sätter idéer och konst före kommersiell bärbarhet. Han beskrivs som queer, radikal och politisk, men uttrycket har ofta vacklat på gränsen till parodi. Redan förra säsongen väckte han uppmärksamhet genom sin så kallade ”bröstchock” som varken kändes särskilt nyskapande eller särskilt radikal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 17 oktober, 2025

Skyller näthat på ”propalestinier” – hälften kom från nazistkonton

Två av kommentarerna i Alice Teodorescus kommentarsfält. Foto: Caisa Rasmussen/TT / X (skärmavbild).

Alice Teodorescu Måwe, EU-politiker för Kristdemokraterna, menade att ”nästan samtliga” hatkommentarer om en minnesceremoni kom från propalestinska konton. Men Flammans granskning visar att omkring hälften av de hatiska kommentarerna kommer från högerextrema konton.

Under torsdagskvällen möttes europaparlamentarikern Alice Teodorescu Måwe (KD) av flera hatiska kommentarer på X, efter att ha lagt ut sitt tal från en minnesceremoni för Hamas offer den 7 oktober 2023.

”Jag lägger ut mitt tal från gårdagens minnesceremoni i synagogan. På X rasar judehatarna, i nästan samtliga fall kommer hatet från så kallade pro-palestinier”, skriver hon i ett inlägg på X.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 17 oktober, 2025

Arabländerna kommer för enkelt undan i Gaza

Tahrir-torget i Kairo står öde. Foto: Nariman El-Mofty/AP.

Medan protesterna mot Israel sprider sig förblir arabvärldens ledare och folk tysta. Hittills har ingen offrat sig för palestiniernas sak.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

De arabiska länderna kommer inte att komma Gaza till undsättning. Inget av dem har tagit något större diplomatiskt initiativ för att förhindra återockupationen av enklaven och sätta stopp för det israeliska eld- och stålregn som den utsatts för i snart två år. Trots en fruktansvärd mänsklig balansräkning (70 000 döda, varav 70 procent kvinnor och barn enligt uppskattningar) och en svält värdig de värsta medeltida belägringarna, finns det inte en enda huvudstad i Nordafrika eller Mellanöstern som kräver sanktioner mot Tel Aviv eller hotar sina västerländska partner med repressalier för deras orubbliga stöd till Benjamin Netanyahu och hans regering.

Till skillnad från vad som hände 1973 under Oktoberkriget, försöker inte Organisationen för arabiska oljeexporterande länder (Opec) övertyga andra producenter att begränsa oljeleveranserna för att få Washington att utöva påtryckningar på Israel. Vissa händelser symboliserar perfekt detta skifte: medan amerikanska vapen fortsätter att strömma in i Israel och kongressen röstar igenom kredit efter kredit till förmån för Tel Aviv, gjorde USS Forrest Sherman, en jagare i den amerikanska flottan, en lugn mellanlandning i den algeriska huvudstaden Alger i maj.

Det är en skam för historien. En skam för de arabiska massorna, ännu mer än för regimerna.

Den kommunistiske aktivisten Georges Ibrahim Abdallah, som nyligen frigavs efter 41 års fängelse i Frankrike, kritiserar folken lika mycket som deras ledare – om inte mer. ”Barnen i Palestina svälter ihjäl”, förklarade han vid sin ankomst till Beirut. ”Det är en skam för historien. En skam för de arabiska massorna, ännu mer än för regimerna. Regimerna känner vi till. Hur många martyrer har fallit i demonstrationerna? Vid försöken att passera gränserna till Gaza? Ingen. Ingen har fallit. Allt hänger på folket i Egypten, mer än på någon annan part. ”

De egyptiska ledarna vill inte höra talas om det. De förstärker utan förbehåll det ekonomiska samarbetet med Tel Aviv. För Kairo är det uteslutet att bryta de diplomatiska förbindelserna, även om Gazas invånare dör i dussintal varje dag. Visst är 40 000 egyptiska soldater utplacerade i norra Sinai, men deras uppdrag är inte att bana väg för humanitär hjälp, utan att förhindra en tillströmning av flyktingar till halvön. Om det inte var luktfritt skulle man kunna säga att denna passivitet luktar metan. I början av augusti tillkännagav det israeliska företaget Newmed att man undertecknat ett ”historiskt” kontrakt på motsvarande 385 miljarder kronor om leverans av naturgas till Egypten från offshorefältet Leviathan från och med 2026. Leveranserna i fråga – 135 miljarder kubikmeter under 15 år – motsvarar 20 procent av landets årliga förbrukning. Sedan 2019, då man slöt ett första köpeavtal på 60 miljarder kubikmeter, accepterar Kairo alltså att dess energisäkerhet är beroende av dess granne. Detta förklarar utan tvekan varför dess polisstyrkor med våld hindrade deltagarna i den globala marschen mot Gaza från att samlas i Sinai i juni.

Läs mer

Ett annat exempel är Förenade Arabemiraten, som normaliserade sina relationer med Israel 2020 inom ramen för Abrahamavtalen. Edge Group, ett av flaggskeppen inom deras försvarsindustri, meddelade i januari att man avser att investera 93 miljoner kronor för att förvärva en andel på 30 procent i det israeliska företaget Thirdeye Systems, som specialiserar sig på att upptäcka drönare med hjälp av artificiell intelligens. I Egypten, Förenade Arabemiraten och Marocko, som också har undertecknat Abrahamavtalen, innebär normaliseringen av relationerna med Israel goda affärsmöjligheter. Detta kan inspirera Syrien och Saudiarabien, som ökar kontakterna med palestiniernas fiende.

Översättning: Jonas Elvander.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 16 oktober, 2025

Han kan utvisas och tvingas kriga: ”Sverige hjälper Ryssland”

Martin Uggla på Svenska Freds menar att Migrationsverket agerar ”väldigt bisarrt”. Foto: Liz Fällman.

Vapenvägraren Allan, 41, kan när som helst utvisas till Ryssland och tvångsrekryteras till en armé som utreds för brott mot mänskligheten. Trots det menar Migrationsverket att det ”saknas stöd” för att de som skickas till Ukraina tvingas att begå krigsbrott. Experten Martin Uggla kallar bedömningen ett ”moraliskt och politiskt haveri”.

– Jag vill bara fråga dem, kräva en förklaring. Varför göra det här valet?

Allan Khanmagomedov står utanför riksdagen en kylig måndagseftermiddag, med ett fåtal vänner och meddemonstranter vid sin sida. Han har nu lagt flera år på att försöka överklaga sitt fall i olika domstolar, men Migrationsverkets inställning kvarstår: han ska till Ryssland.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 16 oktober, 2025

Skolforskarna: Inkludering är inte problemet

För mycket individanpassningar har gjort svenska klassrum till ”vilda västern”, menar Liberalerna. Skolforskarna Gunnlaugur Magnússon och Annette Bagger är överens om att situationen är komplex – men menar att politiken undviker frågan om pengar och resurser.

Simona Mohamsson, partiledare för Liberalerna och utbildningsminister, konstaterade nyligen att svenska klassrum varit ”rena vilda västern” – på grund av för mycket anpassat stöd till elever med särskilda behov.

”Tidigare fick elever med större behov av stöd hjälp av speciallärare i mindre grupper, men nu har ansvaret för att hjälpa de med extra behov lagts på klassläraren. Det är ett omöjligt uppdrag”, skrev hon i GP.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 15 oktober, 2025

Anna-Karin Hatts avgång är en demokratisk tragedi

I dag meddelade Centerpartiets partiledare Anna-Karin Hatt att hon avgår på grund av hotelser. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

För andra gången på kort tid avgår en centerpartistisk partiledare på grund av hot och hat. Det är ett nederlag inte bara för Centerpartiet – utan för hela den svenska demokratin.

I dag kom ett sorgligt besked för svensk politik.

På en blixtinkallad pressträff förklarade Anna-Karin Hatt att hon är stolt över partiets politiska inriktning, men inte kan fortsätta leda det ”i det samhällsklimat vi verkar och samtidigt känna mig trygg. Det är ett pris jag inte kan betala.” Hon tackade också journalistkåren för sitt arbete för demokratin, men uppmanar dem också att ”förklara för svenska väljare vilken uppoffring det är att vara politiker i dag”.

Hon sade att hon inte vill gå in på enskildheter, men säger att det ”handlar inte bara om troll bakom en skärm, utan det har hamnat mycket närmare än så”. Hon beskriver också en ”ny verklighet” med ett ”råare samhällsklimat” än tidigare, där man ”hela tiden måste se sig över axeln, och inte ens kan känna sig trygg i sitt eget hem, och då är det inte värt det”.

Det är svårt att inte beröras av gråten i hennes röst.

För andra gången på kort tid avgår alltså en centerpartistisk partiledare med hänvisning till det hat som de utsätts för.

För andra gången på kort tid avgår alltså en centerpartistisk partiledare med hänvisning till det hat som de utsätts för.

Först var det Annie Lööf som utsattes för ett ständigt hat, i egenskap som ”förrädare”, då hon fortsatte stå upp mot rasism även när den övriga borgerligheten gick högerut. Hatet mot henne kulminerade 2022, när mannen som mördade Ing-Marie Wieselgren även visade sig ha kartlagt Annie Lööf som central måltavla.

Det här var också en del av en bredare kampanj från Sverigedemokraterna, som TV4 senare avslöjade drev en trollfabrik med Annie Lööf som återkommande måltavla. Så här skrev hon senare i sociala medier:

”Alla visste. Hatet som piskas upp. Det vulgära språkbruket som passerar alla gränser. Avhumaniseringen av meningsmotståndare. De senaste tio åren har det varit min och många andras vardag. M, L och KD visste vilket parti de valde att samarbeta med. SD är det största partiet i deras samarbete. Politik är att samarbeta – att välja och välja bort. Ingen kan säga att man inte visste vilka metoder som använts det senaste decenniet.”

Trycket var även hårt mot Muharrem Demirok, och inte minst lyftes hans turkiska och muslimska bakgrund som en riskfaktor. Nu har alltså även Anna-Karin Hatt tappat lusten. Det här är en hemsk utveckling, och ett tecken på ett hårdnande samhällsklimat.

Som hon säger är det här någonting som politiker i alla partier drabbas av, även om kvinnor och antirasister troligen utsätts särskilt hårt. Centerpartiet är också särskilt utsatta som ”förrädarparti” i borgerligheten som kan fälla en högerregering efter nästa val.

I det här hårda klimatet är det synd att vissa politiker försöker utnyttja debatten till sina egna syften. Som när Rashid Farivar påstår sig vara rädd för en mamma med keffyesjal som hämtar sina barn på samma förskola – och själv sprider bilder på henne som riskerar utsätta henne för hot. Ulf Kristersson framställer sig gärna som den vuxne i rummet, samtidigt som hans eget parti kallar demonstranter för ”odjur” och sjunger att de ”hatar” Magdalena Andersson. Men vi ser också exempel på hur små delar av Palestinarörelsen bryter sig ut och förföljer både journalister och politiker på ett hotfullt sätt.

Läs mer

Sverigedemokraterna bör dock hålla lägst profil i frågan, med tanke på att de inte ens markerade mot Jessica Stegruds trakasserier tillsammans med högerextremisten Nick Alinia. Och det börjar bli dags att även statsministern får frågor om extremismen i ett samarbetsparti. Hennes kommentar på Anna-Karin Hatts avgång på X är talande: ”Partiledarskapet i Centerpartiet känns lite hattigt…”

Ett sådant här samhällsklimat gynnar ingen, och våldet kommer inte minst att drabba vänstern hårdast. Den politiska terrorn de senaste decennierna har framför allt riktats mot socialdemokratin, både i Sverige och Norge. Men måltavlan spelar förstås ingen roll: ingen ska hotas och hatas för sitt politiska engagemang, från vänster till höger. Därför är Anna-Karin Hatts avgång en tragedi för alla som bryr sig om demokratin.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 15 oktober, 2025

Zohran Mamdani – New Yorks nästa borgmästare?

Demokraternas borgmästarkandidat Zohran Mamdani träffar volontärer vid starten av sin dörrknackningskampanj i Bedford-Stuyvesant, Brooklyn, den 28 september. Foto: Michael Nigro/Sipa/TT.

Partitopparna i Demokraterna vägrar stöd och medietrycket är hårt. Ändå ser Zohran Mamdani ut att vinna borgmästarvalet nästa månad. Det är för att hans budskap går rakt in hos de yngre väljarna.

Zohran Mamdanis kampanj för att bli borgmästare i New York City är den mest kraftfulla utmaningen mot stadens maktelit sedan Henry George fick det styrande skiktet att darra och inspirerade Friedrich Engels att hylla de amerikanska massornas uppfinningsrikedom.

Det var 1886. Att det var så länge sedan påminner om hur svårt socialismen har haft för att tränga sig igenom partiduopolet och in i den etablerade politiken. Men till skillnad från George har Mamdani valt att arbeta inom den befintliga partiapparaten. Hans ursprungliga mål var inte ens att bli vald, utan att putta den demokratiske kandidaten Brad Lander några steg åt vänster.

Med sin kritik av ojämlikhet i en stad präglad av obscena klassklyftor är Mamdani långt ifrån en typisk borgmästarkandidat. Han föddes i Uganda 1991 i en indisk familj och flyttade till Upper West Side som sjuåring, när hans pappa fick tjänst som professor i postkoloniala studier vid Columbia University. Hans mor är filmregissören Mira Nair. Efter den intellektuella uppväxten grundade han en lokalavdelning av Students for justice in Palestine vid Bowdoin College i Maine, varefter han återvände till New York för att arbeta som bostadsrådgivare för låginkomsttagare.

När han valdes in i delstatsförsamlingen 2020 använde han sitt mandat till att stärka de lokala grenarna av Democratic socialists of America (DSA) – bland annat genom att hungerstrejka för att få skuldlättnader för taxiförare 2021 – samtidigt som han drev lagstiftning om förnybar energi, skydd mot godtyckliga vräkningar och satsningar på kollektivtrafiken.

Energi. Jubel bryter ut bland anhängarna när Zohran Mamdani äntrar scenen under hans primärvalsfest den 25 juni. Foto: Heather Khalifa/AP/TT.

Under årets demokratiska primärval, som Mamdani enkelt vann den 24 juni, mobiliserade han en frivilligarmé på 50 000 personer och byggde en apparat för namninsamlingar, registrering, finansiering, dörrknackning och valdeltagande som snarare påminde om Bernie Sanders presidentkampanjer än ett kommunval.

I hans sociala medier kunde vi se honom möta människor med vänlighet och värme över alla fem stadsdelar – till fots, på buss och tunnelbana, eller i en gul taxi.

Samtidigt gav sig hans rival Andrew Cuomo in i kampen – ett beslut som tycktes lika ofrånkomligt som ödesmättat. Pressen kallade det en ”återkomst”, men hans kandidatur framstod snarare som en reträtt till ett ämbete han själv försökt försvaga under sina elva år som guvernör i delstaten New York, där stora delar av stadens ekonomi kontrolleras. Då försökte han styra stadens resurser genom lagstiftningsuppgörelser i delstatssenaten – med påtagliga konsekvenser: nedskärningar i Medicaid, offentliga skolor, kollektivtrafikmyndigheten MTA och utbyggnaden av allmän förskola.

Cuomos förakt för storstadens vardag, som han betraktade på avstånd från delstatshuvudstaden Albany, märktes i hans mekaniska framträdanden hos kyrkor, fackföreningar och veteranföreningar.


Cuomo förkroppsligar den demokratiska elitens heliga treenighet: han är arvtagare till en politisk dynasti som son till den tidigare guvernören Mario, medlem av en annan genom sitt tidigare äktenskap med Kerry Kennedy, och lärling till en tredje som yngste medlem i Bill Clintons andra regering 1997–2001.

Han symboliserar också cynismen och förfallet inom partiets ledning och finansiärer. Nästan hälften av de tjänstemän som i dag stöder honom hade, enligt en uppskattning, krävt hans avgång för fyra år sedan efter anklagelser om sexuella trakasserier och mörkläggning av dödsfall på vårdhem under pandemin. I det sistnämnda fallet ledde hans påstått skickliga hantering till ett förskott på 48 miljoner kronor för en bok skriven av hans egna medarbetare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 14 oktober, 2025

Bulletin tvingas betala halv miljon – vd:n ”jättenöjd”

Efter förlikning i Stockholms tingsrätt behöver Bulletin och dess ägare Tino Sanandaji betala en halv miljon kronor. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Emma-Sofia Olsson/SvD/TT. (Montage Flamman).

En tidigare medarbetare på Bulletin har stämt tidningen för brott mot arbetsrätten. Efter en förlikning i Stockholms tingsrätt tvingas tidningen betala drygt en halv miljon kronor – samtidigt som bolaget kämpar med stora skulder. Men vd:n Tino Sanandaji menar att domen inte kommer påverka tidningen alls.

Förra sommaren stämde en tidigare medarbetare på Bulletin tidningen för brott mot arbetsrätten. Efter en förlikning i Stockholms tingsrätt måste tidningen betala drygt en halv miljon kronor – samtidigt som bolaget kämpar med stora skulder.

Uppsägningen skedde i januari 2024. Klockan var fem i elva på kvällen när tidningens vd Tino Sanandaji skickade ett mejl till reportern och meddelade beslutet. Strax efter midnatt bekräftades uppsägningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)