Nyligen genomfördes ett uppror i Filippinerna av en grupp arméofficerare. En några dagar gammal undersökning av den Filippinska kongressen avslutades genom påtryckningar från Filippinernas president och hennes anhängare. Samtidigt hade de upproriska officerarna överkommit anklagelser om medhjälp vid terrorattacker. Myteristerna hävdar att den nyligen avslutade revolten främst grundades på deras övertygelse att den Filippinska underrättelsetjänstens chef var inblandad i ”nyligen utförda bombningar med dödlig utgång i södra Filippinerna för att rättfärdiga ökat militärt stöd från USA”.
Sedan myteriet har Filippinernas president godtagit den Filippinska Underrättelsetjänstens chefs avgång. Men frågor kvarstår om huruvida förhållandet mellan USA och Filippinerna kan visa sig än mer dödligt.

Flera månader tidigare hade ordföranden för den av 116 länder bestående Alliansfria Rörelsen, Malaysias premiärminister Mahathir Mohamad, påstått att kriget mot terrorism ”i verkligheten är ett krig för att dominera världen”.
Han påstod också att kriget fördes av de som eftersträvade ett Amerikanskt Imperium och dess allierade. Parallellt med detta har den amerikanske försvarsanalytikern Michael Klare varnat för Bushadministrationens tro på att kontrollen över gas och olja, tillsammans med USA:s militära makt, skulle försäkra USA: s överhöghet för lång tid framåt. De senaste två åren har Filippinerna spelat en undanskymd men allt viktigare roll för USA: s intressen rörande olja, gas och Kina.

Relationerna mellan USA och Filippinerna har intensifierats under Bushadministrationen. De är dock endast en viktig del av ett större mönster utav regionala initiativ riktade mot Kina. USA:s nykonservativa har sedan slutet på 1990-talet försökt att demonisera och avlegitimera regeringen i Peking.
Detta med slutligt mål att framkalla en kraftmätning med Kina. Dessa nykonservativa ska ha försökt att förvandla incidenten med USA: s spionflygplan 2001 till en sådan kraftmätning. Det sägs ha varit Colin Powell som stoppade dem den gången. En artikel i New York Times i augusti avslöjade att de nykonservativa försöker att avsätta Powell och ersätta honom med en av deras egna.

När det gäller relationerna mellan USA och Kina har den erkände amerikanske kolumnisten George Will uttryckligen efterlyst ”störtandet av den Kinesiska regimen”. Frank Gaffney, grundare av Projektet för ett nytt Amerikanskt Århundrade (PNAC) och verkställande direktör för Centret för säkerhetspolitik, uttalade att ”USA:s regering bör ha som mål att avlegitimera och slutligen fälla Kinas kommunistiska regim”. Under 2002 sågs Illinois republikanske representant Henry Hyde söka påskyndandet av både avlegitimerandet och störtandet av den Kinesiska regimen.
I sin inflytelserika roll som ordförande av Kammarens kommitté för Internationella Frågor efterlyste han amerikanska ansträngningar riktade direkt mot det kinesiska folket med syfte att störta regimen i Peking.

Hyde tillkännagav att ”vi har förbisett vår mäktigaste bundsförvant, det vill säga det kinesiska folket. Frågan om politisk frihet i Kina är inte endast av inhemskt intresse, den bär omedelbar relevans även för USA”. Sådana uttalanden följer i samma spår som när Dick Cheney och Condoleeza Rice påstod att kriget mot Irak skulle utlösa en ”våg av demokrati” genom Mellanöstern.
Ett än senare exempel var när Ledaren för Kammarens Majoritet, Tom DeLay, kallade Kina för en ”bakåtsträvande och korrumperad anakronism, ledd av fallfärdiga tyranner /…/ förtryckande och farliga män”. DeLay fortsatte med att säga att ”ondskan suktar sällskap och måste bekämpas i alla dess former med alla för oss tillgängliga medel”.
Speciellt viktigt i DeLays tal var att han placerade Kina på samma nivå som Nordkorea och sade att ”dessa regimer hotar säkerheten i hela världen”. Den olycksbådande fortsättningen löd att ”världen håller på att lära sig att nu för tiden menar USA:s regering vad den säger”.
Nyhetsagenturen France-Presse beskrev uttalandena från DeLay, Bushs viktigaste allierade i Kongressen, som att han satte Kina ”bland USA: s fiender i kriget mot terrorismen”.

I slutet av 1990-talet började Pentagon anamma tanken på ett påstått hot från Kina.
Helt i enlighet med rekommendationer från PNAC börjar USA nu omplacera och koncentrera både sin militär och sina allierade till Stilla Havsområdet.
Noterbart är att både Försvarsminister Donald Rumsfeld och Vicepresident Dick Cheney var med och grundade PNAC, liksom Aaron Friedberg och Cheneys högra hand Lewis Libby. Sedan den 1 juni innehar Friedberg posten som Vice Nationell Säkerhetsrådgivare åt Cheney. Som medlem av Lewis Libbys utrikespolitiska grupp, underställd Cheney, ger detta höken Friedberg möjlighet att formulera USA: s Kina- politik.

Som en kommentar till detta maktförhållande kan nämnas att Libby var rådgivare åt Kongressens Coxkommission, vilken utredde anklagelser om Kinesiskt spionage och politiskt inflytande. Kommissionen ådrog sig åtskilligt med kritik för den påstådda omfattningen av felaktiga slutsatser.
Dessa felaktiga slutsatser kan jämföras med många av de rapporter som de nykonservativa presenterat i Kinafrågan, likväl som de som använts för att rättfärdiga kriget mot Irak.

Ett påtagligt hot gentemot Kina utvecklas. Indiens största dagstidning The Hindu rapporterade förra året att USA: s syn på ett ”hot från Kina” länkar samman ”aggressivt” kinesiskt beteende med Kinas ”sökande efter säkrad energitillgång”. En säkerhet som nu är synnerligen hotad. En analys från en amerikansk sjökrigsskola, kallad Beräkning av Kinas framsteg, medgav också att Kina endast använder aggressiva handlingar som försvar mot upplevda hot emot dess framtid.

Fram till nyligen har Bushadministrationen försökt att ”isolera Kina” genom ett växande nätverk av regionala och lokala allianser. Allianserna med Indien blev offentlig kännedom genom publiceringen av en rapport i april av Jane´s, en högt ansedd sammanslutning av försvarsforskare.
Rapporten grundades på deras granskning av en 130 sidor lång hemligstämplad analys framställd för Försvarsminister Rumsfeld med titeln ”Militära relationer mellan USA och Indien: Förväntningar och Iakttagelser”.
Rapporten hävdade att Kina ”som ekonomisk och militär motståndare var det största hotet mot bägge ländernas framtida säkerhet”. En icke namngiven amerikansk amiral citerades tillägga att både USA och Indien ser ”Kina som ett strategiskt hot”. Vad som inte togs upp i rapporten var USA:s påstådda ansträngningar för att underblåsa denna uppfattning. Jane´s rapport nämnde dock att de som intervjuades för Rumsfelds analys mestadels var de som hade ”intressen” i stärkta band mellan USA och Indien.

President Bush har drivit USA:s politik nära de riktlinjer som PNAC har satt upp. Detta visar att det nuvarande samarbetet med Kina inte är mycket mer än bekvämlighetspolitik.
Liksom vid Persiska viken är dock oljan en huvudfråga. Bushadministrationens mål att kontrollera olje- och gastillgångarna i Spratleyöarna i Sydkinesiska Sjön visar också på platsen där en eventuell militär konfrontation kan komma att äga rum.
Beträffande Spratleyöarnas värde noterar en rapport från USA: s (Energy Information Administration) Energiverksrådgivare (EIA) i Mars 2002, med nästan komisk ironi, att ”regionen kring Spratleyöarna kan komma att bli ännu en Persisk Gulf”. Deras beskrivning syftade endast till att beskriva energitillgångarna i detta område som kineserna gör anspråk på.

Tillsammans med Taiwan hävdar Kina äganderätt över de på fisk och olja rika Spratleyöarna, vilket de har gjort i årtionden.
Men under perioden av internationell förvirring kring tiden för Kinas kulturrevolution har rivaliserande krav kommit från Filippinerna, Vietnam, Malaysia, Indonesien och Brunei. USA:s sjökrigsskola har emellertid publicerat en analys som påpekar att Kina och Taiwan i normala fall skulle ha ensam legitim äganderätt över öarna.
Oljan från Spratleyöarna anses livsviktiga för Kinas tillväxt. Kina är nu världens tredje största oljekonsument och importerar en dryg tredjedel av sitt behov. Det är allmänt känt att Kina står inför en hägrande oljekris.
Denna kris kan avstyras med Spratleyoljan och driva på den Kinesiska ekonomin för årtionden framåt.
Om Kina och Filippinerna trappar upp konflikten om Spratleyöarna skulle det tillhandahålla möjligheten som de allt närmre banden mellan USA och Filippinerna behöver för att tillåta USA: s inblandning. Beträffande vad ”allt närmre” betyder, kan man begrunda det ”kungliga välkomnande” den Filippinska Presidenten erhöll vid ett besök i USA i mitten av maj enligt Associated Press (AP). AP noterade också att Bush endast har varit värd för tre statsbesök under sitt presidentskap. Filippinernas Gloria Macapagal Arroyo var en.
Som för att markera omfattningen och beskaffenheten i Bushadministrationens stöd till Arroyo, genomförde de amerikanska och filippinska arméerna en militärövning tillsammans under förra året. Denna övning, som pågick från januari fram till det filippinska valet i juli, var den första gemensamma militärövningen mellan länderna på många år.
I år genomfördes övningarna igen, visserligen under en märkbart kortare period mellan 25 april och 9 maj, men det var inget valår. Det nyligen inträffade upproret sätter ytterligare fokus på sådana gemensamma militärövningar, men man måste känna till den bakomliggande historien.

Under 1980-talet hade filippinska rebellgrupper vid ett flertal tillfällen försökt att genomföra statskupper, särskilt efter störtandet av den USA-stödde diktatorn Ferdinand Marcos. 1989 skickade USA stridsflygplan från sin filippinska bas Clark Air Base för att stödja Filippinernas dåvarande regering, ledd av den USA-vänlige Corazon Aquino.
Denna åtgärd skapade ett ”nationalistiskt bakslag”, vilket ledde till USA: s tillbakadragande från sin forna koloni. Sedan dess har Filippinerna haft väpnade konflikter med Kina, det vill säga att filippinska flottan vid två olika tillfällen 1999 attackerade och sänkte två kinesiska fiskebåtar vid Spratleyöarna.
Filippinerna har sedan 1970-talet misslyckats med sina försök att inkludera Spratleyöarna i det territorium som omfattas av ett existerande försvarsavtal från 1951 mellan USA och Filippinerna. Tidigare administrationer har dock undvikit att söka en konfrontation med Kina. En konfrontation där vinsten antas vara en större del av Spratleyöarna.

En artikel från USA: s krigsskoletidning Parameters erbjöd under hösten 2001 ett anmärkningsvärt avslöjande.
Artikeln, som hette Ett krig som går att undvika: en aktiv uppdämningspolitik och den amerikansk-kiinesiska balansen, återgav noggrant den oro Kina känner inför ”det som Peking ser som en USA-ledd ansträngning för att isolera Kina för att på så sätt bevara USA: s herravälde över en enpolariserad värld”.
Artikelförfattaren som tycker att ”USA:s svaghet är inte dess möjligheter utan dess nationella vilja” medger visserligen att ”Kinas krav förefaller mestadels vara sansade”. Han fortsätter dock med att måla upp ett scenario om hur man ”automatiskt” påbörjar ett krig mot Kina och därmed undkommer risken för att lyssna på det amerikanska folkets vilja. Vissa skulle snarare kalla detta för att provocera fram ett krig.

DeLay har länkat samman Nordkorea och Kina i kriget mot terrorismen. New York Times rapporterade den 18 augusti om USA: s flottmanövrar, planerade att hållas i Coral Sea i september. En sådan provocerande framflyttning av militära styrkor skulle också kunna utlösa en ”automatisk” militär konfrontation.

Rapportförfattaren tillade att USA:s ”världsherravälde” hänger på USA: s ”villighet att använda sina maktinstrument innan våld krävs”. Det fanns förstås en tid när sådant hette ”oprovocerad aggression”. Nazitysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop hängdes för detta. Men som advokat Sten De Geer påpekade i SvD nyligen så har Bush redan begått handlingar slående lika de som Von Ribbentrop hängdes för.