BOGOTÁ 1 januari 1994 reste sig de organiserade beväpnade indianerna i den fattiga delstaten Chiapas, i södra Mexiko. I dag, nästan tio år senare, firar tusentals indianer upproret samtidigt som den revolutionära processen i Chiapas går vidare genom institutionaliseringen av kommunala regeringsjuntor som väljs och utses av indianerna själva.
Då som nu står Mexikos regering handfallen och säger bara ”ingen kommentar”, när journalisterna vill ha en kommentar av president Vicente Fox.
Zapatisterna, EZLN, har, i brist på militär styrka, återtagit det politiska initiativet utan att avlossa ett enda skott.
Införandet av de kommunala regeringsjuntorna är en fortsättning på att skapa en dubbel-, eller parallellmakt i Chiapas. Det är samtidigt ett svar på regeringens förhalande av och brott mot överenskommelsen i San Andrés, den 16 februari 1996, mellan EZLN och regeringen.
– Denna överenskommelse uppfylldes aldrig av den usla regeringen, landets kongress och Högsta domstolen, sa en maskerad representant för zapatisterna i lördags i staden Oventic där tusentals indianer, maskerade zapatister och många utländska representanter från Europa och USA hade samlats.
– Därför fattade EZLN beslutet att låta våra rättigheter som indianfolk i Mexiko träda i kraft som de rättmätiga ägarna över dessa jordar och marker, tillade zapatisten, vars tal översattes till indianspråken tzotzil, tzeltal, tojolabal och chol.
Subcomandante Marcos, som under de senaste två åren hållit en låg profil, var inte närvarande på detta historiska möte men skickade en bandad hälsning där han uppgav att gerillan från och med nu överlämnar de ”rebelliska kommunerna” i händerna på de utsedda representanterna för indianfolken. Han sa också att gerillans vägspärrar som finns på strategiska punkter i den bergiga delstaten kommer att tas bort och bara installeras i händelse av ”fara”. EZLN kommer nu bara att ägna sig åt försvaret av områdena.
– Vi tror att EZLN har uppfyllt sin del för att åstadkomma denna förändring, underströk Marcos.
Den nya politiska administrationen ska bland annat ta ut tio procent i skatt för att finansiera en ordinär kommunal service i detta av regeringen bortglömda jätteområde.
Under de tio åren av gerillastyre i delar av Chiapas har de ”rebellkommuner” som zapatisterna styrt inte fått några ekonomiska statliga anslag. I stället har man förlitat sig på självhushållning samt anslag från solidariteten, såväl i Mexiko som från utlandet.
När zapatisterna inledde sitt militära uppror den 1 januari 1994 manade de ”de befriade folken att demokratiskt fritt välja sina egna administrativa myndigheter”. Det första steget blev att förklara ett antal kommuner i Chiapas ”rebellkommuner”. Två år senare förklarades dessa för ”autonoma”. Men under dessa år har rebellernas grepp konsoliderats ytterligare och nu institutionaliseras i praktiken denna gerillakontroll till civila händer.
Totalt omfattas cirka halva Chiapas i vad zapatisterna kallar för ”Cinco Caracoles”, (tidigare ”Aguascalientes”) område under gerillainflytande och som omfattar fem indianfolk.
De kommunala ”regeringsjuntorna” som nu skapas fördelas på olika områden på basis av geografiska områden för de olika indianbefolkningarna och de särskilda relationer som råder mellan dessa. Det fem ursprungsbefolkningarna utgörs av tzotzil, som är det största indianfolket med cirka 285 000 medlemmar och som lever på Los Altos, högplatån. I El Norte, i norr, lever chol, i Altamirano tzeltal, i djungeln tojolabal och tzeltalfolken.
Den regionala regeringen som samordnar de kommunala regeringsjuntornas arbete ska samtidigt utgöra ”en direkt bro mellan kommunerna och världen utanför”.
De tio åren av metodiskt och systematiskt arbete för att bygga upp en egen autentisk demokratisk administration har fått utstå många påfrestningar.
Regeringen har flera gånger skickat armén och polisen på de revolutionära som dock har slagit tillbaka mot provokationer, mord och fängslanden. Det förra regeringspartiet PRI har i sina led utnyttjat paramilitära grupper som massakrerat ursprungsbefolkningen utan att staten visat tecken på vilja stoppa dem.
I fredsförhandlingarna, som resulterade i Överenskommelsen i San Andrés den 16 februari 1996, förde zapatisterna fram idén om ”autonomi” för de 32 kommuner som hade rest sig mot arméns inringning. Men basen för denna överenskommelse, som utgjordes av autonomin, uppfylldes aldrig av de efterföljande regeringarna som i stället suspenderade fredsdialogen.
De olika indianadministrationerna, som valts av sina medlemmar, har med tiden förstärkts, även om de uppvisar varierande resultat beroende på förutsättningar och möjligheter att utvecklas.
Men den centrala uppgiften, att stå emot regeringens och militärens inringning, har man lyckats att hålla. Nu går man vidare i en komplicerad uppgift. Man vet att motståndaren är mäktig och välorganiserad.
