WASHINGTON Från Qalqiya på Västbanken till Nordkorea via Karbala i Irak pågår en kamp om makten, både inom den amerikanska administrationen och inom det republikanska partiet.
De neokonservativa och hökarna på högerkanten, som arbetar för vicepresidenten Dick Cheney och försvarsministern Donald Rumsfeld, har visserligen hamnat i försvarsposition efter att kostnaderna – i pengar och människoliv – för Irak-krigets efterdyningar har ökat. Men de har inte dragit sig tillbaka från maktkampen.

Och utrikesminister Colin Powell har arbetat i det tysta för att utöka sin makt, i synnerhet när det gäller fredsprocessen i Mellanöstern och en eventuell dialog med Nordkorea. Men han motarbetas av höger-element i kongressen.
För att lyckas måste Powell ha en stark allierad i Vita huset. En sådan skulle kunna vara säkerhetsrådgivaren Condoleeza Rice. Men hennes ställning anses ha blivit svagare.
I stället litar Powell allt mer till sina vänner i kongressen, i synnerhet demokrater och moderata republikaner såsom ordföranden i senatens utrikesutskott, Richard Lugar, och senatorn Chuck Hagel.
Så när kongressledamöterna och president Bush i slutet av förra veckan lämnade Washington för ett sommaruppehåll under augusti, präglades intrycken från huvudstaden av en maktsplittring som det kan bli svårt för presidenten att hantera då det officiella Washington samlas igen i september.

Kongressen har planerat in en rad utfrågningar under hösten om huruvida administrationen överdrev hotet från Irak under tiden före kriget, och om varför man inte lyckades förutse de problem som har uppstått efter kriget.
Om militären inte har fått tag på Saddam Hussein, och om motståndet mot den amerikanska ockupationen inte har minskat avsevärt, kommer de utfrågningarna att bli mycket besvärliga för administrationen.
Bushs medarbetare verkar ha känt att han har förlorat auktoritet under senaste veckorna, trots att den amerikanska militären lyckades döda Saddam Husseins två söner.
En presskonferens med presidenten sattes hastigt in på onsdagen, då han tog på sig ansvaret för sitt uttalande om att Irak hade försökt köpa uran från Afrika.
Vid presskonferensen var Bush ovanligt självsäker, men många uppfattade hans tal som tomt skrävel, och hans framträdande blev genast föremål för skrattsalvor på tv-kanalernas talkshows.
Något som bidrar till den växande känslan av ett vakuum i Vita huset, är att bilden av Condoleeza Rice som en kompetent rådgivare snabbt har undergrävts.
Och det hjälpte förmodligen inte att Bush sa i sitt framträdande att hon är en ”hederlig, fantastisk person”.

Rices försök att ge CIA skulden för presidentens uttalande om Iraks uranköp i Afrika slog slint, och hennes senkomna medgivande om att hon inte hade läst viktiga underrättelserapporter har blottlagt det som tidgare var en av de hemligheter det talades minst om i Washington – att hon saknar den kompetens och auktoritet som krävs för att disciplinera de konkurrerande krafterna inom säkerhetsbyråkratin.
Det tillkortakommandet har varit uppenbart under en längre tid, men det blev särskilt tydligt då Dick Cheney gick till angrepp mot FN:s vapeninspektörer, samtidigt som Colin Powell just hade övertalat Bush att be om nya inspektioner.

Hennes passivitet uppmuntrade också Rumsfeld att uttala sig i en rad utrikespolitiska frågor – exempelvis uttalandena om ”de så kallade ockuperade områdena” och ”det gamla Europa” – vilket försvårade Powells försök att samla internationellt stöd för USA, och stötte bort viktiga allierade i onödan.
Att Rice – vars uppgift är att jämka samman olika perspektiv på säkerhetspolitiken till en sammanhängande politik – inte kunde eller inte ville disciplinera försvarshögkvarteret Pentagon, bidrog till uppfattningen utomlands att utrikesdepartementet hade marginaliserats och att dess åsikter inte skulle tas på samma allvar som det som exempelvis Cheney eller Rumsfeld sa.

Det intrycket förändrades delvis precis efter Irak-kriget, då Bush utsåg Rice, som fortfarande anses vara den som presidenten lyssnar mest på, till ansvarig för att övervaka genomförandet av fredsplanen i Mellanöstern.
Bedömare i Washington menade då att en allians mellan Powell och Rice i frågan om fredsprocessen skulle kunna ändra maktbalansen till utrikesdepartementets fördel, inte bara när det gäller Mellanöstern, utan även i andra viktiga frågor som Irak eller Nordkorea.

Rice anses generellt sett tillhöra hökarna i Washington, men hon anses ändå vara mer pragmatisk än Rumsfeld, Cheney och deras vapenbröder.
Men att hennes svagheter hamnat i rampljuset har lett till viss misströstan bland dem som hoppades att Colin Powell skulle kunna återta mer kontroll över utrikespolitiken.
Resultatet är ett spektakel till maktkamp där Cheney och Pentagon – med stöd från högerkrafter i kongressen – arbetar för sin agenda, samtidigt som Powell och hans vänner i kongressen försöker hålla emot.