Om Almedalen kan man lära att denna del av Visby tidigare var hamn. Under Hansans storhetstid löpte de största fartygen an något som var den svenska handelns centrum. Man fick till och med under dessa sekel dika ur hamnen för att de tyska djupgående koggarna skulle kunna lägga an.
På medeltiden var officiell pompa och ståt viktig när makten visade upp sig för folket. Dåtidens propaganda och retorik var sköldar, höga torn och lysande tyger. Maktens språk har alltid samtidigt varit riktat åt två håll. Gentemot de andra inblandade i det politiska spelet ges kodade signaler: närmanden, förslag och riktningsgivande vinkar. Gentemot folket serveras behagliga språkliga anrättningar som i goda tider förklarar att makten väl tjänat folket, i onda tider att det onda är nödvändigt och inte alls kan skyllas på de makthavande.
Almedalen ekar av dessa gamla traditioner. I en tid när politiskt inflytande räknas i kalla marknadsnoteringar på börsen, opinionsundersökningar och antal minuter i Vita huset är traditioner trevliga att titta på.
I Sverige har vi flera: Harpsundsekan, nådiga luntan, Almedalsveckan. Kungen är också tradition. I ett land där de mäktigaste strävar efter att verka utan att synas, måste någon synas utan att verka.
På senare tid kan man tro att även de svenska politikerna skall gå samma väg som kungen. I skuggan av det mäktiga EU-maskineriet bli en statsminister på sin höjd länsherre.
Det ryktas nu att vår statsminister kommer försvinna uppåt till större uppgifter inom EU. Men innan han gör det är just denna folkomröstning viktig för EU-projektets fortsatta stabilitet.
Sverige är EU:s mest EU-kritiska land. Det är inte så svårt att förstå: det mesta med EU-medlemskapet har inneburit försämringar för oss. Vi har fått ta emot fler giftiga kemikalier. Vårt returburkssystem gick åt pipan. Vi har fått inordna oss under EU:s påbud om minskad offentlig sektor. Vi har anpassat vår ekonomiska politik och arbetslöshetsnivån till EU. Vi har fått en överhet som ogenerat kröker rygg för Blairs tredje väg, USA:s utrikespolitik och den nyliberala globaliseringen. Alltså: medlemskapet i EMU kan vara värt en mässa. Därför går moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna med på en ny variant av buffertfonder. Därför anlitar socialdemokraterna den tyske utrikesministern Joschka Fischer för att visa upp en europeisk ”vänsteranhängare” av EMU. Om något är det dolda budskapet från Almedalen i år, är det att överheten är rädd för att förlora folk-omröstningen.
När kampanjen för ett medlemskap i EU drog igång på allvar 1993 var det en kampanj i glada färger. Att välja ”Europa” var något vi skulle göra för att vara med om något nytt och positivt. Tio år senare är det dystra tvångsargument som skall piska oss in i EMU. Att inte vara med innebär hopplöst ”utanförskap”. Om vi inte går med väntar något värre, och så vidare.
Ja-sidans problem är att deras starkaste argument just nu är att vi egentligen inte har något val: att EU-processen kommer att fortsätta oavsett regeringsskiften, folkopinioner och offentliga debatter. För detta är ett argument som inte kan uttalas innan folkomröstningen vinns av ja-sidan.
Om så sker kommer vi få höra det till döddagar. Och det skulle vara ett kusligt argument om det vore sant. Men vi kommer ihåg att den europeiska kontinenten ansågs harmoniskt enad under en påve i Rom. Och hur gick det sedan? Europa ville otacksamt nog inte ledas av en senil katolsk kyrka. Och utvecklingen fann en annan väg.
