Orsakerna är flera. Det var nästan bara offentliganställda som strejkade och demonstrerade (bland annat kommunikationer, post, gas och el, sophämtning, skolan). Privatanställda vågade inte riskera jobben i dagens Krisfrankrike.
En annan mycket viktig orsak är vänsterpartiernas svek.
”De etablerade vänsterpartierna föredrar med all tydlighet att förvalta marknadsekonomin, inte förändra den”, skriver dagstidningen Libération. En kapitulation inför globaliseringen helt enkelt. Bristande mod och framförallt vilja, menar flera politiska kommentatorer.
Vänstern skyller på sviterna efter valnederlagen i fjol.
”Det låter knappast trovärdigt, när man kritiklöst anammat globaliseringen, och medverkat till fler privatiseringar än högern”, skriver Le Monde Diplomatique.
Socialistiska profiler som Delors, Attali och Rocard har till och med uttalat sitt stöd för högerns pensionsreform. Fackets mobilisering började i februari sedan socialminister Fillon presenterat sin pensionsreform. Regeringen lovade ”föra en dialog” med facken.
Deras krav på regelrätta förhandlingar avvisades och sedan dess har man varit på kollisionskurs. Fillon pekar på den förändrade befolkningskurvan, som betyder fler pensionärer och färre löntagare. Det innebär risk för att hela pensionssystemet kollapsar, menar ministern. Medef (motsvarande Svenskt näringsliv) har successivt genom åren fått minskade skatter och sociala avgifter.
”Vi kan inte betala mer till pensionssystemet än vi redan gör (37 procent av lönesumman). Då klarar vi inte den globaliserade konkurrensen”.
Återstår gör alltså löntagarna och chansning på kapitalfonder och börsspekulation. Alla måste betala avgift till pensioneringen. Full pension (högst 75 procent) utgår efter minst 41 års premieinbetalningar. Antalet knyts till medellivslängden. Arbetslöshetsperioder, sjukdom och dylikt betyder antingen minskad pension eller att jobba än längre.
CGT, den största landsorganisationen, pekar på att finansieringen är baserad på 4,5 procent arbetslöshet, idag är den tio procent. Facket avvisar fondspekulation. CGT vill behålla nuvarande pensionsålder (60 år) för alla, att indexeringen av pensionerna baseras på löneutvecklingen (+23 procent sedan 1994) istället för på priserna (+13,5 procent sedan 1994). Det viktigaste kravet är att pensionspoäng ska utgå för studier, lärlingstid, tid för att hitta jobb från 18 års ålder, arbetslöshetsperioder och sjukdom. Finansieringen kräver en politik för full sysselsättning, betonar CGT.
Lärarna, som varit mycket stridbara, har sett sig tvungna att återgå till jobbet i samband med årets studentskrivningar. Detta för att inte förlora allmänhetens starka stöd. (Alla opinionsmätningar har talat om att drygt 66 procent konsekvent stött strejken!)
Premiärminister Raffarin satsade på att konflikten skulle ebba ut och fick rätt.
I höst innehåller programmet fortsatt social nedrustning, och privatiseringar (gas och el, järnvägar och Air France).
Under juli antas säkert reformen av parlamentet som har 2/3 högermajoritet.
