Kultur 17 juni, 2003

Mörk berättelse om Italien

Jag följde likt många andra Niccoló Ammanitis i Sverige först utgivna bok, Jag är inte rädd, som följetong i P1 och den gav mersmak. Den nu utkomna Långt långt härifrån är hans andra roman och kom följaktligen ut i Italien innan nyss nämnda verk. Det märks.

Långt långt härifrån känns inte tillnärmelsevis så stark och färdig i sin form som sin efterföljare.

Upplägget i boken känns nästan filmiskt och liknar sättet Robert Altman satte ihop Raymond Carvers noveller i filmen Short Cuts.
Ett antal personer möts vid olika tillfällen i livet i en stad och vi får följa deras öden innan och efter detta slumpvisa möte sker.

Mycket riktigt har också Ammaniti gett ut en novellsamling – genren är honom långt ifrån främmande. Trådarna känns ofta för många och många lämnas irriterande dåligt uppföljda.

Mellan Rom och Pisa ligger den troligen fiktiva hålan Ischiano Scalo och det är ingen trevlig idyll på landsbygden direkt.
Det är ett svart, mörkt och imbecillt Italien som Ammaniti skildrar. I bakgrunden syns tydligt Berlusconi och hans tv-imperium som fördummar det stackars italienska folket.
Tutt-tv-showerna och showbiz ligger som hägrande mål bakom horisonten för alla de stackars medelitalienare som är trötta på sin vardag.

I boken får vi möta det stora svinet till vaktmästare, Italo, som går till horor varje kväll; hans son, den halvt fascistoide polisen Bruno; den alkoholiserade småbonden Mario som fysiskt pryglar och plågar sina barn känslomässigt och hans son Pietr, en drömmare som låter sig mobbas av skolans veritabla monster till skitungar.
Pietro är tillsammans med Graziano – strandraggaren som vunnit VM i strandragg med över 300 påsättningar och som yrke spelar Gipsy kings på sin gitarr för äldre tyska damturister – bokens huvudperson.

Dessa två delar på det mesta av utrymmet. I fokus står Pietros rädsla för sin far, sina mobbare och sin omgivning.

Hans kärlek till det inåtvända, studiet av grodor och andra kryp, cykling (ensam) och hans hund Zagor (som hans far hotat att skjuta om han en enda gång glömmer att stoppa in den i hundgården på natten).
Graziano är också ensam i världen, trots sina erövringar, efter att ha blivit lämnad av den yngre och snyggare go go-dansösen Erica, precis innan de ska gifta sig. Han flyttar in hos sin mamma i hemstaden och hon proppar honom full med mat i den mer missriktade kärleksförklaringen efter den andra.

Den enda sunda själen, som stiger över dessa sorgliga existenser, är lite typiskt överklassflickan Gloria, Pietros bästa vän.
Hon är snygg, smart och snabb i repliken, allt Pietro önskar att han var.
Hennes förädrar är relativt snälla mot henne, också det en dröm för den hunsade ynglingen. Överhuvudtaget skildras de arbetande människorna i byn överlag så svinaktigt att det i slutändan nästan leder till tristess.

Jag har svårt att tro att detta ska vara en rättvis bild av Landsbygdsitalien av idag men kanske är det heller inte meningen.
Drivkraften att synas men kanske ändå mer att fly från vardagens våld och tristess driver den unge Pietro till handlingar han aldrig trodde han var i stånd till. Graziano ställer också till det för sig genom att älska, svika och ångra sig – dock för sent. Och den mörka berättelsen slutar i samma mörker som den börjat.

Trots invändningar äger Ammaniti skickligheten att i detaljerna måla upp bilder som i allt väsentigt känns realistiska. Han har god känsla för typer och stereotyper i det italienska samhället och använder sig av dessa i sina skickliga karaktärsskildringar. Sexualiteten i boken är rå, rak och i stil med resten av skildringarna mörk och desperat.
Ibland får man hämta andan för att orka med, men precis när man är på väg att ge upp prickar Ammaniti in en samtidsföreteelse så klockrent att man hänger kvar. Som till exempel när de haschrökande vänsterungdomarna från miljonärsvillan kommer åkande förbi Ischiano Scalo i farsans lånade Mercedez.

Den kostar mer än flera årslöner för den bilintresserade men fattige och desperate polisen Bruno Miele som stoppar dem för fortkörning. Gissa om han lägger band på sig när han ska utföra arresteringen?

Ledare 01 september, 2025

Kulturkanon är inte nationalistisk nog

Lars Trägårdh poserar framför sitt frilanskontor – där även Flamman har sin redaktion. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Lars Trägårdh hoppas att hans kulturkanon ska ena landet. Samtidigt slår regeringen sönder kulturens infrastruktur, och använder den som vapen för att skapa polarisering. Det här är ingen kanon: det är en dödsruna.

I morgon är det äntligen dags.

Skådeplatsen Uppsala är väl vald, lärdomsstaden där både Carl von Linné och Erik Gustaf Geijer står staty, giganterna som avtäckt både naturens och samhällets hemligheter. Eller så slipper man näsvisa journalister som inte orkar med den kaosartade tågsträckan från Stockholm.

Här ska i varje fall historikern Lars Trägårdh presentera Sveriges kulturkanon.

Arbetet har tyvärr mer kretsat kring huruvida en kanon behövs, än vad den borde innehålla. Bara det är ett misslyckande för en satsning som sägs vara till för att förena. Om det nu verkligen var syftet.

Trägårdh själv verkar säker. Kanonen ska ”i viss mån” vara nationalistisk förklarar han i SVT:s ”30 minuter”, i bemärkelsen att den ska skapa tillit och gemenskap. Han ryggar bort från etniska gemenskaper, till förmån för den svenska medborgerliga synen på nationen.

Så långt inga konstigheter.

Men just däri ligger problemet. Regeringens syfte verkar nämligen vara det rakt motsatta. Inte nog med att man misslyckats med att samla Sverige i kulturfrågan, har man gjort den till en stridsfråga.

Kulturminister Parisa Liljestrand har inte bara förklarat krig mot filmbranschen genom att anklaga den för att vara för bidragsberoende, och demonstrativt valt Netflix framför ett filmpolitiskt toppmöte. Hon har sagt rakt ut att kulturen inte är tillräckligt viktig i jämförelse med försvaret och rättsväsendet.

Därför slår hennes regering sönder infrastrukturen som håller kanon vid liv, och där framtidens storverk skapas: replokaler, museer, kulturskolor, studieförbund – kombinerat med döende musikscener och klubbliv, samt bantade lägereldar som public service. Vad spelar det för roll om nationalskatter som Gustaf Cederströms ”Karl XII:s likfärd” står med på en papperslapp i regeringskansliet, om svenskar inte har möjlighet att se den på Nationalmuseum? Vem ska spela ”Fredmans epistlar” om allt färre lär sig att spela gitarr?

Vad spelar det för roll om nationalskatter som Gustaf Cederströms ”Karl XII:s likfärd” står med på en papperslapp i regeringskansliet, om svenskar inte har möjlighet att se den på Nationalmuseum?

Parisa Liljestrand säger att hon inte är en ”socialdemokrat med mindre plånbok”. Hon känner sig inte tvungen att skära ned på kulturen med bister min – hon brinner för det.

Men hennes jämförelse är tacksam. För om målet verkligen var att ena landet, så hade man behövt lära mer av just folkhemseran. Socialdemokraterna lanserade nämligen även inom kulturen ett outtalat Saltsjöbadsavtal: borgerligheten fick se sina klassiska uttryck – konst, opera, teater och konstmusik – överleva tack vare generösa kulturbidrag, mot att även arbetare fick tillgång till dem. Samtidigt investerade man i folkligare konstformer som film, rockmusik och studiecirklar.

Så fick Sverige också en otroligt rik och tillgänglig kulturkanon. Den som flyttade hit blev samtidigt inbjuden till världens rikaste system för offentlig kultur.

Socialdemokraterna visste nämligen att gemenskap inte skapas med en verklista på en papperslapp, utan genom aktiv politik. Och inte bara på kulturens område. Den tillit som Lars Trägårdh hyllar i sin forskning, växer fram ur ett samhälle där man tar hand om varandra. Där vi satsar på jobb, skola och vård, i stället för att skylla problemen på de svagaste.

Läs mer

Vad han än tror har hans kulturkanon inte syftet att förena. Den är ett vapen i kulturkriget, som vice statsminister Ebba Busch kan använda för att prata om påstått ”svenska värden”, samtidigt som regeringen gör Sverige till vasaller under amerikanska strömningsjättar.

Regeringens problem är inte att den är för nationalistisk. Utan att den inte är nationalistisk nog.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 01 september, 2025

Alex Olofsson: Efter folkfesten kom nådastöten

”Säg mig, åh, säg mig” sjöng Carola häromveckan. Svaret tycks allt mer oklart. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Så skrivs slutligen det sista kapitlet för staden som nu tycks utom räddning. Beskedet om de slutgiltiga rivningarna liknar en nådastöt.

Drygt två veckor väntade man,  tills massmedia, turister och hemvändare, som lockats upp för flytten av Kiruna kyrka, hade åkt hem. Ett spektakel som presenterades som en ”historisk händelse” och en ”folkfest”. Gruvbolaget, kommunen och turistnäringen hade gjort sitt yttersta för att gemensamt få maximalt medialt genomslag för spektaklet. Idag är det nog få som kan förneka att det var något annat än en ren maktuppvisning från gruvbolaget. För samtidigt som företaget bjöd på bröd och skådespel till Kirunaborna, slipade de på kniven – redo att med kirurgisk precision utdela det sista hugget mot samhället. De Kirunabor som lydigt köade för att få en gratis kaffe och en kycklingwrap påminner nu mest om lamm som ovetande fördes till slakt.

Dammet hade knappt lagt sig när gruvbolaget hastigt under torsdagen kallade till  presskonferens. De kommande tio åren kommer ytterligare 2 700 bostäder att rivas, och 6 000 Kirunabor kommer att förlora sina hem. Ett måste för att säkra vår ”gemensamma framtid”, enligt bolaget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 augusti, 2025

Maunchbachs roman är som en aladåb: skånsk, slemmig och dekadent

Huvupersonen är besatt av en man i Maria Maunsbachs nya roman. Foto: Studio Irika.

Den magiska mannen är behagsjuk och egoistisk, men avnjuts och dyrkas i en historia där skurkarna är kvinnor.

Maria Maunsbach är född 1990 i den skånska orten Höör. Alla hennes romaner är väldigt skånska. Det är ”räligt” och ”klydd”. Den förra boken, Lucky Lada och jag, är till och med en pastisch på den skånska skalden Fritiof Nilsson Piraten. En magisk man, hennes senaste, utspelar sig i Malmö och Thailand. Skånskan hänger kvar, fast nu mest som krydda. Den Maunsbachska humorn har heller ingen framträdande roll. I stället är En magisk man en relationsroman.

Trots att halva boken skildras av ett jag, som vi sent omsider lär oss heter Jenny, så handlar den om Mikael. Kvinnor älskar Mikael och han dem. Men mest älskar han thaiboxning. Han har alltid velat fightas, men hans mamma avskyr våld. I gymnasiet börjar han dock boxas, och efter studenten flyr han Malmö för ett gym i Thailand. Där slår han följe med mästaren Håkon och blir proffs i kampsport, innan han förförs av Caroline, förlorar sig själv i fester och knark och återvänder hem med svansen mellan benen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 29 augusti, 2025

Cannabisbolag svartlistade av fonder – krigsbolag ”problematiska”

Den högerextrema miljardären Peter Thiel är vd på Palantir, som förser Israel med militära AI-system. Foto: Jehad Alshrafi/AP, J. Scott Applewhite/AP.

Svenska fonder har miljardinnehav i bolag som kan vara medskyldiga till krigsbrott i Gaza. Men medan oljefonden i Norge svartlistar israeliska banker och bolag på löpande band menar jättefonden AP7 att den bästa grunden för förändring är fortsatt ägarskap.

”Men skönt att man själv undvikit Palantir sedan kriget för att de är ett hemskt företag.”

På Reddits svenska finansmarknadsforum ”ISKbets” reagerar flera investerare snopet på Ekots avslöjande om att statliga sjunde AP-fonden, som förvaltar sex miljoner svenskars pensionspengar, har miljarder i kritiserade bolag som misstänks för delaktighet i Israels krigs- och människorättsbrott i Gaza. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 29 augusti, 2025

Organisera er mot kriget och kapitalets intressen

Försvarsmakten och polisen under en gemensam övning med helikopter (Blackhawk UH-60M) vid riksdagen i Stockholm den 6 augusti. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Våra gemensamma resurser ska gå till skola och vård – inte till imperialistiska krig mot andra arbetare.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Arbetarklassen ska inte bli kanonmat eller offras på krigets altare.

I Sverige röstar alla partier för en ”historisk” ökning av militärutgifterna – 300 miljarder kronor till vapen och militär. Målet? Att uppfylla Natos krav och dra in Sverige djupare i deras farliga krigsplaner: 3,5 procent av BNP till försvar och 1,5 procent till civilförsvar.

Dessa miljarder ska inte gå till löner och pensioner. Till sjukhus, skolor, bostäder eller vägar. Utan till vapen som ska användas mot arbetare som vi. Det ”försvar” de lovprisar är en lögn: de förbereder krig, och det är vi som ska betala – med våra skattepengar och i värsta fall med våra liv. Krigsekonomin innebär total förstörelse av våra fackliga och sociala rättigheter.

Krigsekonomin innebär total förstörelse av våra fackliga och sociala rättigheter.

”Arbetarpartierna” stödjer denna massaker. Socialdemokrater, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet marscherar med högern och Nato. De sviker arbetarklassens historia och kamp, som här i Sverige för många år sedan kämpade för att förhindra krig mellan det svenska och norska folket.

Det verkliga hotet är kapitalisternas intressen. Vi hotas inte av något främmande land, utan av storföretagens ekonomiska intressen och konkurrens som med regeringarnas hjälp vill kontrollera vägar, resurser och marknader. Krig förs inte för att kontrollera kärnvapen, religioner eller nationer, som de säger, utan för att en liten minoritet ska bli rik på ruinerna.

Därför måste arbetarklassen organisera sig och kämpa. Vi måste kräva att Sverige drar sig ut ur kriget. Vi måste bryta propagandan som vill få oss att döda varandra – och i stället förena oss med arbetare i alla länder för vänskap och solidaritet, inte för att tjäna krigsherrarnas intressen.

Imperialistiska krig betyder färre rättigheter och mindre liv. Vi kommer att betala för krigsförberedelserna med färre sjukhus, skolor och pensioner. Våra pensionspengar, pengar i de fonder som bygger upp EU:s ”investeringsunion”, kan gå till krig. Det accepterar vi inte.

Läs mer

Vi uppmanar alla fackföreningar att ta ställning. Stå emot den militära propagandan från EU, Nato och regeringen, samt de vapen och nedskärningar som kriget för med sig. Vi måste skydda våra liv, våra rättigheter och vår framtid.

Vi kräver:

1. Sveriges utträde ur alla militära operationer och imperialistiska krig.

2. Inget samarbete med staten Israel.

3. Solidaritet med palestinierna och alla folk som kämpar mot imperialismen.

4. Ingen inblandning, inga uppoffringar för deras krigsslakt.

Vi kallar facken och förtroendevalda till gemensamma aktioner och aktiviteter.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 augusti, 2025

Paulina Sokolow: Moralisk, uppstudsig och med ursvenska värderingar

Elin Wagner håller tal under ett fredsmöte 1935. Foto: Pressens bild/TT.

Elin Wägners ”Fred med jorden” är perfekt för Lars Trädgårdhs kulturkanon.

Mindre än en vecka har regeringen på sig att presentera sin kulturkanon. Att den ska bidra med hopp om stärkt bildning eller läslust är det väl ingen som tror, men det ska ändå bli roligt att ta del av listan.
För hittills har det handlat om vad den inte är och att arbetsgruppen har plågats av både dödsfall och avhopp. Listan kommer inte att inkludera verk yngre än 50 år och inte ta hänsyn till vare sig nationella minoriteter eller bandyspelare.

Romanen Pennskaftet (1910) av Elin Wägner har allt. Unga, smarta och upproriska kvinnor i 1910-talets första flirtiga frigörelse i en skildring av ett Stockholm som håller på att bli en riktig stad. Journalistiken hade sin första guldålder parallellt med kvinnors insteg i arbetslivet och därmed var det fritt fram för redaktionsromanser. En urscen för såväl populärlitteratur som Hollywood. Självaste Horace Engdahl har kallat Pennskaftet den första romanen om den ”nya kvinnan”. Så här i kulturkanontider ligger det nära till hands att se den som självklar på listan. Men det är inte den jag tänker på.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 28 augusti, 2025

Mer Platon och Marx än Tinder och Hinge

Kärleken var fri redan på 200-talet. Sådant och mycket mer finns att läsa i Magnus Västerbros ”Kärlekens tid”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

”Kärlekens tid” är ett imponerande populärhistoriskt verk, men Rasmus Landström saknar hettan i ämnet.

Friedrich Engels var under en stor del av sitt liv djupt förälskad i Mary Burns. Han en snorrik och spränglärd fabrikörson, hon en analfabetisk irländska från arbetarklassen. Den enda gången Engels höll på att säga upp bekantskapen med Karl Marx var när han inte visade tillräcklig sorg vid hennes dödsbädd.

Kärlekshistorien mellan Engels och Burns är en av de mest romantiska jag vet. Antagligen beror det på att den är så ovanlig. För vem vi älskar avgörs deprimerande ofta av plånboken. Ingenstans syns klassamhället så tydligt som i vilka vi parar oss med. Kanske skulle man rentav kunna beskriva det som kärlekens konstant under 2000 år. I antikens Rom kallades det digna condicio – att man gifte sig med någon med samma sociala status – och statistiken visar att askungesagor är sällsynta även i dag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 28 augusti, 2025

Slavoj Žižek: Ansiktena som avslöjar krigets hemligheter

Ansiktena i fasornas mitt: USAs president Donald Trump, ”gudmodern för de israeliska bosättarna Daniella Weiss, ”palestiniernas Mandela” Marwan Barghouti, Rysslands president Vladimir Putin, Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir. Foto: Evan Vucci/AP, Vyacheslav Prokofyev/Sputnik/AP, Abir Sultan/EPA/AP, Bernat Armangue/AP, Menahem Kahana/AP.

Slavoj Žižek följer tre centralfigurer – Vladimir Putin, Daniella Weiss och Marwan Barghouti – som på olika sätt speglar den politiska cynism och våldsamma logik som präglar vår tid.

Gaza. Ukraina. Sudan. Med alla fasansfulla bilder som sköljer över oss är det inte konstigt att vi blir avtrubbade. Tio barn dödade i Gaza, och? I går var det tjugo! Analyserna känns som repriser: även om nya detaljer framkommer – som att Israel på förhand kände till attacken den 7 oktober och lät den ske för att rättfärdiga ett Storisrael – så är det samma historia som berättas om och om. För det är fortfarande samma historia som pågår.

Vad händer om vi i stället riktar blicken mot en detalj – något som, likt ett freudianskt symptom, säger mer än många rapporter? Jag tänker på de miner som råkar fastna på kameran, och som tillhör ansiktena i fasornas mitt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 augusti, 2025

Ungsvenskarna som vill säkra SD:s gejmar-röster

Djupt fokuserad energidrycks-konsument på mega-mässan Dreamhack. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Ungdomsföreningen Althing Gaming vill motarbeta den ”vänsterliberala spelindustrin”, och skapa ett konservativt alternativ till Sverok. Sverigedemokrater och Ungsvenskar håller i kontrollen – och lockar medlemmar med energidryck.

”Gamers är trötta på woke kultur i sina spel, och har varit det länge. Spelvärlden ska vara en plats för konstnärlig frihet, gemenskap och underhållning – inte en politisk plattform.”

Instagram-inlägget uppmanar den som instämmer att gå med i Althing Gaming – en riksorganisation för ”unga mellan 6-25 år” som är intresserade av tv- och datorspel. Föreningen håller inte bara till online, utan har närvarat på stora svenska mässor som Comic Con och Dreamhack. I slutet av förra året nådde man över 1 000 medlemmar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 27 augusti, 2025

Mímir Kristjánsson vill göra vänstern greit igen

Mímir Kristjánsson talar framför fler än 100 fackföreningsfanor som samlats framför Stortinget i protest mot att höja pensionsåldern. Foto: Rodrigo Freitas/NTB/TT.

En stolt populist med vildvuxet hår, glugg mellan tänderna och en bakgrund i ”Farmen kjendis” – Mímir Kristjánsson är ingen typisk vänsterpolitiker. Nu hoppas norska Rødt att hans burdusa stil ska vinna över arbetarrösterna.

Det marxistiska partiet Rødt har bara funnits sedan 2007. Vid senaste Stortingsvalet fick de blygsamma 4,7 procent av rösterna. Ändå vet de flesta norrmän vem Mímir Kristjánsson är. Den slagkraftiga, snabbpratande stortingsledamoten med rufs på huvudet och glugg mellan framtänderna syns överallt. I tv och tidningar, i bokhandlarnas hyllor, i poddar, på Youtube och Tiktok. Särskilt nu, när det bara är några dagar kvar till valet den 8 september.

– Mímir är helt klart en profil i Norge, säger Ali Esbati (bilden), som länge har varit verksam i norsk vänsterdebatt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)