FN vill öppna för styrkor i Palestina, men Israel säger nej. Israel kan tänka sig reträtt från en del av Gaza och Palestina har sagt sig villigt att återta ansvaret i området. Hamas har avvisat krav på vapenvila – men ändå inte. Är freden nära eller längre bort än tidigare?
Den av USA föreslagna Färdplan för fred innehåller tre faser. I fas ett ska palestinierna ansluta sig till en ovillkorlig vapenvila med understöd från Israel. Palestina ska genomgå en politisk reform för att förbereda för statsbildning, inkluderat en konstitution. Val ska hållas.
I fas två fokuseras på att skapa en oberoende palestinsk stat, vars gränser inte har fastställts än.
Fas två ska avslutas redan under 2003.
En stor internationell konferens inklusive kvartetten ska hållas, och bland annat de arabiska staterna ska återupprätta handelsförbindelser med Israel. Även vattenreserver, ekonomisk utveckling och flyktingfrågan ska diskuteras.
I fas tre ska ytterligare en internationell konferens hållas, med sikte på en permanentad stat 2005, där förutom gränser även Jerusalem- och flyktingfrågan ska vara lösta. Det viktigaste i denna fas är ur USA:s synvinkel färdplanens allra sista punkt, nämligen att alla arabiska stater ska iaktta fred med Israel.
Tidsplanen är uppseendeväckande kort, vilket förklaras med att USA främst vill ha Palestinakonflikten ur världen då man ger sig in i maktstriderna med övriga arabiska stater, i Irakkrigets kölvatten.
Efter att Abbas godtog Sharons krav att inte inkludera militanta Hamas i förhandlingar, trappades oroligheterna upp. Det var en fatal felbedömning från Abbas, och en tydlig markering från Hamas – ingen fred kan skipas om inte palestinska ledningen har Hamas med sig.
Hamas är ingen liten marginell grupp.
Rörelsen har stort stöd, mycket beroende på sin väl utvecklade sociala verksamhet och sitt ekonomiska stöd till familjer vars familjemedlemmar dödats eller skadats. Att utesluta Hamas ur förhandlingar kan därför visa sig omöjligt, eftersom Hamas genom våldsdåd har makt att stoppa hela fredsprocessen.
Olika signaler pekar på att fred kan vara nära – eller mycket långt borta. Tydligt är att Arafat börjat återta sin roll i palestinsk politik, även vad gäller fredsprocessen. Denna roll har USA frenetiskt försökt dämpa, inte minst genom samtalen med Mahmud Abbas, som ju tillsattes som premiärminister efter USA:s påtryckningar. Yassir Arafat har en alldeles för stark position i Palestina, enligt USA:s och Israels sätt att se det. Den folkvalde presidenten hotar annars att göra det framtida Palestina till en för självständig stat som inte underkastar sig den USA–israeliska pakten.
Efter att Mahmud Abbas redan under de första dagarna av fredssamtal gjorde sig ovän med Hamas, samt enligt många palestinier alltför ivrigt underkastat sig villkoren för fred, har Arafat börjat träda fram. Det palestinska missnöje, som tidigare riktats mot Arafat, har tystnat väsentligt efter utbrottet av andra intifadan 2000. Trots tidigare kritik har Arafat betydligt större trovärdighet som palestiniernas representant än Mahmud Abbas.
Den stora frågan gäller nu hur länge Sharon är beredd att fortsätta fredssamtalen, trots ökade våldsamheter. Alltsedan attacken mot israeliska soldater förra lördagen, har fortsatta samtal verkat hänga på en skör tråd. Men USA behöver en fred. En fortsatt intervention i Mellanöstern kan inte genomföras utan en stabilisering i Israel-Palestina.
Det hör förstås till saken att Israel fortsätter sina aggressioner mot enskilda palestinier och hela byar. Samtidigt som Israel började riva en (obebodd) bosättning som ett led i fredsavtalet, sprängdes 13 palestinska hem. I hämnd för terrordåd som dödat 17 israeler, har Israel i helikopterattacker dödat 25 palestinier. I fredags omringades byn Deir Ghassaneh nära Ramallah. Tre invånare sökte skydd i en grotta men stängdes in av de israeliska soldaterna. De som försökte komma till deras hjälp blev skjutna. Detta är ingen engångsföreteelse, utan ett av de många övergrepp som begås dagligen av israeliska soldater. Så länge dessa fortgår har grupper som Hamas liten anledning att själva upphöra med våldsdåd.
