Efter decennier av karantän är Marx åter på väg in i rampljuset. Det är ett tecken i tiden att Ordfront nu ger ut en samling Marx-texter Karl Marx – texter i urval.
Idéhistorikern Sven-Eric Liedman och journalisten Björn Linnell har redigerat den nära femhundra sidor långa antologin som spänner över femtio år av Marx’ författarskap. Antologin är uppdelad i fyra sektioner baserade på kronologisk ordning: Den unge Marx (1837–1848), Revolution och reaktion (1848–1850), Exil och ekonomi (1850–1867) samt Kapitalet och kommunen (1867–1883).
Utöver utdrag ur standardverk som Teser om Feuerbach, Kommunistiska manifestet, Louis Bonapartes 18:e Brumaire och Kapitalet har redaktörerna även tagit med en del nyöversatt material. Nytt på svenska är till exempel Sven-Eric Liedmans översättningar av utdrag ur Marx brevkorrespondens med såväl förläggare som kritiker och tankefränder.

En annan nyhet på svenska är den av Björn Linnell översatta korta texten Konspiratörer och bohemer (1850), en roande och tankeväckande bokanmälan av två franska upprorsmakares och polisspioners minnesböcker över de revolutionära kretsarna i Paris åren fram till 1848 års revolution.
Marx diskuterar här ”yrkeskonspiratörerna” i Paris vilka försörjde sig på sammansvärjningar – alltså de plockade pengar ur den proletära konspirationens kassakistor. Marx beskriver dem i ironiska ordalag som ”revolutionens alkemister”, därför att de ”kastar sig över varje uppfinning som man tror kan utföra revolutionära under: brandbomber, apparater med magisk förstörelsekraft, uppror vars själva brist på förnuft gör dem än mer mirakulösa och häpnadsväckande.
Upptagna av sådana planer har de inga andra mål än att störta den sittande regeringen och hyser det djupaste förakt för varje försök att teoretiskt upplysa proletärerna om deras klassintressen.”
En tankeväckande text som pekar på vikten Marx lade vid bred och långsiktig organisering och teoretisk bildning: ”endast proletariatet i sin helhet förmår genomföra revolutionen.”
Det är ett givande urval redaktörerna lyfter fram i en tid då det är mer viktigt än någonsin att visa på beständigheten i Marx’ kritik av det kapitalistiska produktionssättet. Men jag delar inte Liedmans entusiasm över att The New Yorker lyfter fram Marx som vår tids tänkare. Det är snarare ett uttryck för att arbetarklassen och socialisterna förlorat tolkningsföreträdet till Marx.

Liedman skriver i sitt förord att dagens månghövdade skara av ekonomiska specialister och analytiker sällan känner till Marx annat än genom förenklingar. Men, konstaterar Liedman, det finns undantag: en journalist vid The New Yorker som 1997 tillsammans med en Wall Street-ekonom publicerade en artikel där de menar att Nobelpris väntar den ekonom som återupprättar Marx.
Jag vill dra mig till minnes att även tidskriften The Economist hade en stor artikel om Marx i sitt nyårsnummer. Jag delar inte Liedmans entusiasm, därför att vad dessa borgerliga skribenter gör är att de ofarliggör Marx.
De utelämnar symptomatiskt nog vad Marx placerade i centrum: exploatering och arbetarnas klasskamp. Det bästa sättet att avväpna sina bittraste fiender är ju som bekant att krama dem till döds. Som socialist bör man bemöta borgerlig entusiasm över Marx med en viss skepsis.
Samtidigt som Liedman välkomnar The New Yorkers artikel spelar han ut Marx mot marxisterna. Det lämnar en besk eftersmak. Som lök på laxen väljer han att i appendix ge Jacques Derrida en frontplats för ”en egensinnig och djupt originell framställning av några centrala tankar hos Marx.”
Man kan lägga till att Derrida dessutom gjort sig ett namn som notoriskt svårbegriplig postmodernist.
Eggande läsning för kulturjournalister och filosofer, men för vem mer? Frågan är vem det gagnar. Knappast arbetarrörelsen.

För en aktiv akademiker som söker legitimitet som Marxtolkare är det naturligtvis frestande att lyfta fram en Marx obefläckad av de kommunistiska rörelsernas historia, en Marx som enligt utsago blivit notoriskt feltolkad eftersom alla texterna inte fanns tillgängliga. Liedman faller pladask.
Linnea Nilsson