…har jag alltid jobbat som volontär på Göteborgs filmfestival med stor glädje och inte så lite stolthet. Stressen har ofta varit stor, lyften understundom tunga, men dessa jobbiga moment har alltid bleknat fullständigt vid sidan av den stolthet man känt över att få vara del av denna pulserande kulturmanifestation och den allestädes närvarande känslan av att vara behövd.
I år har denna känsla av ömsesidig respekt och lojalitet fått sig en rejäl törn: Ledningen har strypt våra ersättningar.
”Men den där tusenlappen var väl ändå inte så mycket att ha”, kanske någon invänder med den fullt riktiga hänvisningen att man ändå inte jobbar på festivalen för just pengarna.
Sanningen är emellertid den, att tusenlappen i många fall varit guld värd. Somliga har rest långt för att jobba, andra har pendlat, och dessa värdefulla medarbetare har härigenom fått sina resutlägg betalda. För vissa som lever på studiemedel har ersättningen varit ett ytterst välkommet bidrag till den skrala kassan, och för dem som tar ledigt från sina vanliga jobb har slanten varit ett moraliskt viktigt lönesubstitut.
Men framför allt är det en fråga om värdighet. Ersättningspengen har för oss känts som en bekräftelse på att våra insatser under festivalen verkligen värdesätts. När nu vissa arbetsgrupper får högre lön medan majoriteten blir helt utan, uppstår oåterkalleligen en känsla av a- och b-lag. De viktiga och de mindre viktiga.
De som fått löneförhöjningar är säkert värda sina pengar – inte tu tal om saken. Men det är vi också!
Och framför allt – när har en yrkeskårs löner någonsin helt avskaffats? Kanske i u-landssverige för hundra år sedan. Men idag gör man helt enkelt inte så.
Så varför jobbar jag ändå? För man är så förbannat lojal med de arbetskamrater man haft i många år. Men nästa år? Det vette fan. Filmfestens eftersmak är bitter.
