Kvinnor som begår våldsbrott framställs antingen som offer eller som okvinnliga. Det konstaterar journalisterna Suzanne Kordon och Anna Wetterqvist i boken Gärningsmannen är en kvinna.
När kvinnor begår brott framställs det oftast som något som kräver en förklaring. Det vanliga är att kvinnorna beskrivs som offer, som i fallet med ”barnflickan” Sara Svensson i Knutby. Kordon och Wetterqvist konstaterar att Svensson hade alltför klassiskt kvinnliga egenskaper för att passa in i rollen som mördare. Därför beskrevs hon som offer för en mans manipulation – ett sätt att inte hota idén om den omvårdande kvinnligheten.
– Kvinnor som inte anser sig vara offer döms hårdare. Det finns en förväntan att kvinnor ska gå in i offerrollen, säger Wetterqvist till Journalisten.
Manliga mördare beskrivs oftast neutralt som 35-åringen eller 41-åringen och framställs oftast som fullt ansvariga för sina handlingar. Våldet uppfattas som en naturlig del av manligheten, konstaterar Kordon och Wetterqvist, som får medhåll av Katarina Wennstam, som också studerat hur kvinnliga mördare framställs i media.
– Man förutsätter att det finns en inbyggd ondska i mannen. När kvinnor dödar förväntas de per definition alltid vara sinnessjuka, säger Wennstam till Journalisten.
Rättsmedicinalverkets statistik visar att kvinnliga brottslingar oftare bedöms som psykiskt störda än manliga.
Hur gör media då när en kvinnas brott är så bestialiskt och överlagt att det blir ogörligt att beskriva utövaren som offer? Jo, då försvinner alla referenser till gärnings-”mannens” kvinnlighet.
– När man inte kunde peta in dem i offerrollen, gjorde man dem manliga, säger Wennstam.
Kvinnliga brottslingar görs till offer
