”Det är ett knepigt ord det där ”produktivitet”/…/ Det betyder att merparten av den tillväxt vi har, det faktum att vår ekonomi växer, kommer av att vi blir alltmer effektiva när vi producerar saker/…/ En del märker att, ja just det, det blir allt högre tempo på arbetsplatserna och allt större krav. Jag blir så att säga mer produktiv. Med detta följer också bättre löner och bättre möjligheter.”
Så uttryckte sig moderatledaren Fredrik Reinfeldt i partiledardebatten den 18 december 2006. Det är enligt den liberala teoriboken helt korrekt. I verkligheten är det förstås helt uppåt väggarna.
LO-tidningen lät Statistiska centralbyrån ta fram uppgifter om löneökningar i 37 yrkesgrupper under perioden 1997-2004. Resultatet visar att de högavlönade fått mest och de lågavlönade minst. En verkställande direktör har under denna period i snitt kunnat höja sin lön med 21.900 kronor i månaden (enbart höjningen motsvarar hela lönen för en genomsnittlig elmontör). Ett köksbiträde har höjt lönen med 3.300 kronor. Sämst löneutveckling har just köks- och restauranganställda, sedan städare, därefter Sveriges största yrkesgrupp, vård- och omsorgspersonal. Just sådana arbetsplatser där en del märkt att ja, just det, det blir allt högre tempo.

Varför är det då på det viset? Mats Hansson, avtalssekreterare på det fack som ligger sämst till genomsnittligt, Hotell och Restaurangfacket, har en konkret förklaring.
– Antalet tillfälliga jobb och behovsanställningar har ökat markant under senare år/…/ Arbetsgivarna betalar inte för den kompetens de får utan sätter folk på det absolut lägsta minimi- och ingångslönerna när de anställs.
Sven Nelander, LO:s välfärdsutredare, har två mer generella förklaringar:
– Antalet låglöneyrken har ökat i privat servicesektor/…/ Kommunala neddragningar har gjort sitt till. De har medfört att många kommunalt anställda har haft en ganska dålig löneutveckling.
Inte ens Svenskt näringsliv försöker hymla om vad det handlar om:
– Orsaken är att man har haft en större tillåtelse att ta en lokal och individuell lönesättning som gör vissa grupper mer marknadsanpassade i sina löner, säger Björn Lindgren, ekonom på arbetsgivarorganisationen.
Alltså: vi har under perioden 1997-2004 sett uppluckring av fasta anställningar, öppning för privata tjänstejobb, minskad andel människor i offentlig sektor och mer av individuell lönesättning. En kort summering av allt som leder till en mer marknadsdominerad lönebildning och samtidigt precis det som gör att det blir allt högre tempo på arbetsplatserna och allt större krav. Det borde varje nykter person se. (Så är det dock inte. ”Svensk arbetsmarknad fungerar väl/…/ lönebildningen har fungerat väl”, skriver arbetslivsminister Hans Karlsson i samma nummer av LO-tidningen, nr 2/2006.)

Det förtar inte en enkel slutsats. Hela utvecklingen går precis åt det håll som liberala ekonomer velat: de lägst avlönade får allt mindre del av produktionsresultatet. ”Ökad lönespridning ” och marknadsmässiga löner var några av de mantran som upprepades under 1990-talet. Moderaternas politik har slagit igenom så väl att de inte behöver argumentera aktivt för ”ökad lönespridning”.
Nu har vi bara två möjligheter att välja på: antingen anser moderaterna att det högsta tempot numera uppnås bland verkställande direktörer och att vård- och omsorgspersonal släpar benen efter sig. Eller så ljuger Fredrik Reinfeldt om vad moderaternas idéer leder till.
Skäms, arbetslivsministern, att vara nöjd med detta. Och till Fredrik Reinfeldt, en strut att bära i skamvrån.