Idag tar regeringen formell ställning till en lagrådsremiss om att ändra i vårdnadslagen. Vänsterpartiet har länge drivit att den så kallade presumtionen om gemensam vårdnad tas bort, och har nu fått gehör för sitt krav. Presumtionen om gemensam vårdnad infördes 1998 och har, enligt vänsterpartiets politiska sekreterare Anastasia Swärd Lindblom, lett till att mängder av barn kommit i kläm.
− Det finns så många skrämmande fall där anklagelser om att barnet utsatts för övergrepp inte ens utretts, och där man utan att göra någon fullgod riskbedömning dömt till gemensam vårdnad, säger hon.

Tänket om könsmakt
Med utgångspunkt i detta har samarbetspartierna nu också kommit överens om att föreslå att kravet på riskbedömning får en mer framträdande plats i vårdnadslagstiftningen.
Maria Eriksson, forskare vid Institutionen för genusvetenskap vid Göteborgs universitet, har skrivit en avhandling om vårdnadstvister. Hon välkomnar de föreslagna lagändringarna på samma grunder som Swärd Lindblom.
– Den nuvarande lagstiftningen och praxisen i vårdnadstvister kan inte hantera det faktum att det finns våldsamma pappor. På de flesta andra socialpolitiska områden har man nu fått in tänket om könsmakt och mäns våld, men vårdnadstvisterna har varit en blind fläck. Konsekvensen är att systemet saknar de skyddsmekanismer som krävs när en förälder tar till våld.
Maria Erikssons avhandling I skuggan av Pappa. Familjerätten och hanteringen av fäders våld från 2003 är baserad dels på offentliga utredningar och propositioner från 1990-talet, dels på intervjuer med familjerättssekreterare och mödrar som utsatts för våld. Både familjerättssekreterarnas berättelser och de statliga dokumenten visar tydligt på vad det är för slags normer som genomsyrar den svenska familjerättspolitiken.

Kärnfamilj i ny form
– Den allmänna inriktningen är att barn ska leva under så kärnfamiljsliknande former som möjligt. Man försöker liksom återskapa kärnfamiljen, fast i en ny form, anpassad till en verklighet där folk skiljer sig i väldigt hög utsträckning, konstaterar Eriksson.
Presumtionen om gemensam vårdnad innebär att man vid vårdnadstvister alltid i första hand ska sträva efter att båda föräldrarna får vårdnaden om barnet. Självklart var tanken inte att detta skulle ske till vilket pris som helst, men Maria Erikssons forskning visar att imperativet om gemensam vårdnad väldigt ofta tillåts överrösta barns och kvinnors behov av trygghet.
– Redan 1993, då lagen bara angav att man skulle eftersträva delat ansvar och samarbete, var man tvungen att komplettera lagen med ett förtydligande om att samarbetet inte skulle ske om det var farligt för barnet. Så lagstiftarnas har länge varit medvetna om att fokuset på samarbetet fått oavsedda konsekvenser.
Inbyggt i det material Eriksson studerat finns tydliga könsmaktsstrukturer, där män ges mer omfattande rättigheter än kvinnor.

Högre krav på mödrar
– Det finns en dubbelmoral i diskussionen om ”goda föräldrar”, där det ställs mycket högre krav på mödrar än på fäder. I och med att pappan uppfattas som ett komplement till mamman kan en man ses som en tillräckligt bra pappa, även om han inte lever upp till kraven på en bra förälder.
Medan mäns våld på sistone fått en ganska framträdande plats på den politiska dagordningen, är pappors våld fortfarande osynliggjort. När man i jämställdhetssammanhang talar om pappor är det snarare i termer av deras ansvar att vara närvarande och delta i omsorgsarbetet, konstaterar Eriksson.
– Eller rättare sagt: detta gäller när vi pratar om ”svenska” pappor. Det finns en diskussion om våldsamma fäder, men då handlar det om så kallat hedersrelaterat våld.
Maria Eriksson menar att den fallerade vårdnadslagstiftningen och dess praxis är ett resultat av två ideologiska strömningar:

• När det gäller vårdnadspolitik har tendensen varit att betrakta fäderna som förfördelade och utestängda. Den statliga utredning som föregick lagändringen 1998 genomsyras av denna hållning. Bland annat framhålls i utredningen att ogifta mammor har en orättvis fördel i vårdnadstvister.
• I svensk jämställdhetspolitik överlag har fokus legat på att män och kvinnor måste dela ansvaret lika för obetalt arbete, inklusive vårdnad av barn.

Maria Eriksson skönjer här ett av jämställdhetspolitikens dilemman: strävan att inkludera män i omsorgsarbetet står ibland i konflikt med strävan att skydda barn och kvinnor från mäns våld.
− Det finns en mycket längre tradition av att kämpa för kvinnors och mäns jämställdhet vad gäller arbete. Däremot var det först på 1990-talet som frågan om våld och rätten till kroppslig integritet blev integrerad i svenskt jämställdhetsarbete.
I den senaste statliga jämställdhetsutredningen, från 2005, angreps detta dilemma för första gången på allvar, menar Eriksson. Utredarna skriver: ”Jämställdhetspolitiken bör även fortsättningsvis verka för att mäns obetalda hem- och omsorgsarbete ökar och samtidigt verka för att hjälpen och skyddet för våldsutsatta kvinnor och deras barn förbättras. Frågan om mäns våld bör integreras i andra delar av jämställdhetspolitiken. Frågor om mäns våld och mäns omsorg bör samordnas i större utsträckning.”