Mycket talar för att det säkerhetspolitiska etablissemanget – inom regering och riksdag, inom diplomati och militär – för länge sedan har bestämt sig för att Sverige ska anslutas till Atlantpakten, Nato. En lämplig tidpunkt avvaktas för att annonsera beslutet. En sådan tidpunkt kan vara en plötslig omsvängning i Finland, där folkmajoriteten – liksom i Sverige – är stadigt emot anslutning men där makthavare brukar vara mindre känsliga för folkmeningen än de är hos oss.
Bortser man från retoriken, vars väsentliga funktion i en modern demokrati är att se till att folkviljan inte utmanas i onödan, är det två faktiska omständigheter som starkt pekar i riktning mot ett svenskt Natomedlemskap.
Den ena är neddragningen av landets militära kapacitet – den successiva men systematiska övergången från folkförsvar byggt på allmän värnplikt till yrkesarmé, från en krigsorganisation som syftar till att avvärja en fientlig invasion till en krigsmakt med uppgift att operera på främmande territorium, så kallat insatsförsvar. Denna militära och säkerhetspolitiska nyorientering har inte ifrågasatts av några politiska grupperingar eller maktcentra. Endast tempot i omställningen, den regionala fördelningen av fredsförband och det aktuella innehavet av stridsmedel har varit föremål för diskussion.
Den konkreta innebörden av nedrustningen är att landet inte kommer att försvara sitt eget territorium utan måste överlåta detta till någon som är bättre rustad. Det kommer att heta att Nato erbjuder den möjligheten.
Den andra omständigheten, som visar att Natomedlemskapet redan har aktualiserats, förberetts och delvis praktiseras, är Sveriges deltagande i operationer som antingen står under Natobefäl (Afghanistan) eller kommer att ske i samverkan med Natoländer (inom ramen för de europeiska ”stridsgrupperna”) i områden där freden är hotad eller någon form av väpnad kamp pågår. Trendbrottet består i att svensk trupp kommer att operera på främmande mark – med eller utan FN-mandat. Risken är att Sverige dras in i förvecklingar som hotar landets egen säkerhet och territoriella integritet, där något sådant hot inte tidigare förelegat.
Också då behöver vi lita på andra för att klara oss själva. Sådan är uträkningen.
”Gemensam säkerhet” var en paroll som lanserades på 1980-talet – men då av en militärpakt som sedermera upplöstes. Kvar blev Nato. Vem som helst kunde, när kalla kriget var över, se att den västliga försvarsalliansen med framgång löst sin historiska mission. Den hade kunnat – nej, den borde ha avvecklats!
Risken för en militär storkonfrontation i Europa fanns inte längre − detta har i själva verket varit ett huvudargument för den svenska militära nedmonteringen. Istället gavs den nya strategiska uppgifter. Det blev framöver möjligt att sätta in Natostyrkor utanför alliansens geografiska område.
Man gick från defensiv till offensiv. Detta är det grundläggande trendbrottet i internationell säkerhetspolitik. Atlantpakten har blivit en angreppsorganisation – i vad som efter omläggningen har kommit att kallas ”kriget mot terrorn”, med den svenska regeringen som en pålitlig supporter. Från supporter är steget inte långt till allierad.
Men Natoanhängarna (som inte behöver vara officiella förespråkare – några är det) förtiger farorna med ett sådant engagemang. För samtidigt som amerikanska trupper dras tillbaka från sina baser i det Europa som har lämnat systemkonflikten och kalla kriget bakom sig och europeiska försvarsplanerare, inte bara svenska, inte längre räknar med ett ryskt angrepp västerut, så håller – med historikern Mark Mazowers ord – ”Nato på att förvandlas till hjälptrupper åt USA:s armé i andra länder /out-of-area/” (Financial Times 27/12-05). Varje Natoland måste räkna med att utkämpa Washingtons krig, också ”pre-emptive strikes”. För hämndaktioner är åtminstone Sverige – de facto-Nato-landet – sällsynt illa rustat.
USA:s krig har alltid varit impopulära, bortsett från att de oftast är olagliga, det vill säga strider mot folkrätten. Också i proamerikanska stater som Polen, som lurades in i Irakkriget med löften om feta oljekontrakt, kräver en stor majoritet av befolkningen att deras trupper ska tas hem. I London och Madrid slog bestraffaren, en inre fiende, till med hänsynslös kraft.
Natoanhängare kan inte förklara hur Sveriges säkerhet kommer att öka med ett medlemskap. Allt talar tvärtom för att den undergrävs. De ligger därför lågt och inväntar ett tillfälle då Sverige ”inte längre kan” stå utanför. Det kommer att vara ett tvångsläge som de, bland annat genom försvarsmaktens omstöpning, själva har medverkat till.
